Så obetänksamt av mig. Kaffesugen på eftermiddagen så att böntarmen skrek. Hällde snabbt upp en kopp nybryggt Gevalia Ekologiskt och utan att tänka, så tog jag en stor klunk. Vad händer? Jag skållade tungan givetvis. Kaffetörsten släcktes omedelbart, för det är ingen njutning att dricka varmt gott kaffe med sönderbränd tunga. Hur dum får man bli? Fyrtio år fyllda och det verkar inte som jag har lärt mig någonting. Tvåbarnsmor och van att varna för varm mat och dryck, men den vanan var som bortblåst. Just nu är det kylda drycker som gäller. Helst frysta.
Så kan det gå då kaffepannan slås på. Hade sett fram emot en lugn njutningsfull stund i min ensamhet. Mr T har satt igång och repa inför nyårskonserten. Äldste tonåring coachar på hockeycup och yngsta tonåringen har vågat sig ut på mellandagsrean tillsammans med en kompis. Kvar i hemmets lugna vrå är bloggaren själv och det passar bra att bloggtrösta sig lite grann under tiden som jag läppjar den kylda varan. Jag har tvättjour. Jag tror att det är åttonde maskinen som tvättas nu. Då är det ändå ingen tomtedräkt som ska tvättas. Den tvättar tomten själv i år. Däremot en massa träningskläder. Träningarna tar inte jullov. Inte för dem som är under tjugo år i alla fall.
Ensamheten har jag kvar och det är inte så dumt någon gång ibland att få en del minuter som inte är fyllda av betalt arbete eller hemmasysslor. Minuter som är vikta för mig och mina önskningar och behov. Idag är det värnlösa barns dag. Eller som den hette förut, menlösa barns dag. Med en något negativ klang. Värnlösa barns dag. Så det är väl min och din dag? För visst är vi värnlösa då och då? Det finns kanelbullens dag, tulpanens dag och ostkakans dag. Så det är inte så märkvärdigt med att det finns värnlösa barns dag. Det enda som jag tycker är märkvärdigt är att den inte kommer oftare. Cirka trehundrasextiofem gånger per år.
Vi lutar oss tillbaka på FN:s barnkonventioner och andra lagar gällande barns rättigheter. Ändå går telefonlinjerna varma till organisationer som Rädda barnen, BRIS och liknande som har vågat ställa sig på barnens sida. Många barn far illa i vårt land. Det är katastrof. Jag behöver säkert inte göra något bloggpåpekande för att visa att katastrofen blir större om vi tar in hela världen i perspektivet. Det smärtar mitt hjärta och bördan känns tung, då jag vet att värnlösa och oskyldiga barn lever i en hjärtlös värld. Uppdraget kan synas omöjligt och det är det också om vi ska sträcka ut våra händer till alla världens barn.
Men förändringen börjar om vi sträcker ut våra händer och öppnar vår famn för ett barn i vår närhet. Om sedan alla ansvariga ledare i politiken verkligen har stake nog att stå upp för vad de lovar vitt och brett i sina påskrivna konventioner, då har karusellen fått upp ångan. Varje ledare, varje föredöme i olika ungdomsgrupper har också ett ansvar att se barnet och ungdomen, för att kanske kunna vara den lilla livboj som ibland behövs då det stormar upp på det stora barndomshavet. I en liten ensam båt sitter det kanske ett värnlöst barn. Har vi samvete till att låta det sitta ensamt? Har vi samvete att se på då det sjunker djupare? Har vi samvete att låta ett barn drunkna mitt framför ögonen på oss? Vad kan vi säga till vårt försvar? Att vi inte kunde missa dragningen av Bingolotto?
Ibland finns det fog för att skicka iväg en uppmaning till oss vuxna. Väx upp! Inte på längden nödvändigtvis, men mentalt. På värnlösa barns dagar finns det ett stort behov av föredömliga vuxna. Som kan skilja på rätt och fel. Som kan skilja på ditt och mitt. Som kan skilja på verklighet och overkligt. Som kan skilja på sant och osant. För hur ska värnlösa barn se och lära sig växa upp om alla vuxna yrar omkring och tar hem material från arbetsgivaren, betalar hantverkaren svart, super skallen av sig första lönehelgen, lånar grejer som aldrig lämnas tillbaka och så vidare. Ändå är det kanske för det värnlösa barnet inte det värsta scenariot. Därför nämner jag övergrepp. Ett grepp som har gått över styr. Detta händer dagligen. Därför skickar jag uppmaningen rakt ut i bloggatmosfären. VVV! Våga vara vuxen! Låt varje dag vara värnlösa barns dag. VBD! Tills vi upptäcker att en sådan dag inte behövs längre. Då kan vi byta betydelsen av förkortningen VBD till Världens Bästa Dag! På återseende med ett leende!
Så kan det gå då kaffepannan slås på. Hade sett fram emot en lugn njutningsfull stund i min ensamhet. Mr T har satt igång och repa inför nyårskonserten. Äldste tonåring coachar på hockeycup och yngsta tonåringen har vågat sig ut på mellandagsrean tillsammans med en kompis. Kvar i hemmets lugna vrå är bloggaren själv och det passar bra att bloggtrösta sig lite grann under tiden som jag läppjar den kylda varan. Jag har tvättjour. Jag tror att det är åttonde maskinen som tvättas nu. Då är det ändå ingen tomtedräkt som ska tvättas. Den tvättar tomten själv i år. Däremot en massa träningskläder. Träningarna tar inte jullov. Inte för dem som är under tjugo år i alla fall.
Ensamheten har jag kvar och det är inte så dumt någon gång ibland att få en del minuter som inte är fyllda av betalt arbete eller hemmasysslor. Minuter som är vikta för mig och mina önskningar och behov. Idag är det värnlösa barns dag. Eller som den hette förut, menlösa barns dag. Med en något negativ klang. Värnlösa barns dag. Så det är väl min och din dag? För visst är vi värnlösa då och då? Det finns kanelbullens dag, tulpanens dag och ostkakans dag. Så det är inte så märkvärdigt med att det finns värnlösa barns dag. Det enda som jag tycker är märkvärdigt är att den inte kommer oftare. Cirka trehundrasextiofem gånger per år.
Vi lutar oss tillbaka på FN:s barnkonventioner och andra lagar gällande barns rättigheter. Ändå går telefonlinjerna varma till organisationer som Rädda barnen, BRIS och liknande som har vågat ställa sig på barnens sida. Många barn far illa i vårt land. Det är katastrof. Jag behöver säkert inte göra något bloggpåpekande för att visa att katastrofen blir större om vi tar in hela världen i perspektivet. Det smärtar mitt hjärta och bördan känns tung, då jag vet att värnlösa och oskyldiga barn lever i en hjärtlös värld. Uppdraget kan synas omöjligt och det är det också om vi ska sträcka ut våra händer till alla världens barn.
Men förändringen börjar om vi sträcker ut våra händer och öppnar vår famn för ett barn i vår närhet. Om sedan alla ansvariga ledare i politiken verkligen har stake nog att stå upp för vad de lovar vitt och brett i sina påskrivna konventioner, då har karusellen fått upp ångan. Varje ledare, varje föredöme i olika ungdomsgrupper har också ett ansvar att se barnet och ungdomen, för att kanske kunna vara den lilla livboj som ibland behövs då det stormar upp på det stora barndomshavet. I en liten ensam båt sitter det kanske ett värnlöst barn. Har vi samvete till att låta det sitta ensamt? Har vi samvete att se på då det sjunker djupare? Har vi samvete att låta ett barn drunkna mitt framför ögonen på oss? Vad kan vi säga till vårt försvar? Att vi inte kunde missa dragningen av Bingolotto?
Ibland finns det fog för att skicka iväg en uppmaning till oss vuxna. Väx upp! Inte på längden nödvändigtvis, men mentalt. På värnlösa barns dagar finns det ett stort behov av föredömliga vuxna. Som kan skilja på rätt och fel. Som kan skilja på ditt och mitt. Som kan skilja på verklighet och overkligt. Som kan skilja på sant och osant. För hur ska värnlösa barn se och lära sig växa upp om alla vuxna yrar omkring och tar hem material från arbetsgivaren, betalar hantverkaren svart, super skallen av sig första lönehelgen, lånar grejer som aldrig lämnas tillbaka och så vidare. Ändå är det kanske för det värnlösa barnet inte det värsta scenariot. Därför nämner jag övergrepp. Ett grepp som har gått över styr. Detta händer dagligen. Därför skickar jag uppmaningen rakt ut i bloggatmosfären. VVV! Våga vara vuxen! Låt varje dag vara värnlösa barns dag. VBD! Tills vi upptäcker att en sådan dag inte behövs längre. Då kan vi byta betydelsen av förkortningen VBD till Världens Bästa Dag! På återseende med ett leende!
PS. Idag har jag gjort ett par kors i taket här hemma. Mr T har varit hos doktorn. Det tog lång tid innan han överhuvudtaget sökte för sina krämpor. Sedan tog det ännu längre tid innan han fick remissbekräftelse. Därefter tog det så lång tid innan han fick remisstid att det var nästan så att vi hade glömt bort att det fortfarande finns ett landsting där vi bor. Kallelsen skickades ut i värsta julruschen och så var det dags på en av mellandagarna. Alltså idag. Tur att vi inte åkt utomlands en månad som någon enstaka svensk faktiskt gör i jultid. När Mr T äntligen fick träffa en sakkunnig så ordinerades operation. När det kan bli av står säkert skrivet i stjärnorna. Kanske något för de tre vise männen att klura ut? Kaspar, Melchior och Balthasar. Fast när det gäller landstinget i våra trakter så kanske det passar bättre med rövarna Kaspar, Jesper och Jonathan. Ni vet, från boken Folk och rövare i Kamomilla stad. Jag överlåter åt bloggläsaren att välja. Själv ska jag hämta en ny isbit att sutta på. (Småländska. Översättning: suga på).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar