Nu har det hänt igen. Dumheten har fått avgå med segern. Tror dumheten alltså. Den är så dum så att den tror att den är vinnaren. Det kommer dock att visa sig så småningom att dumheten aldrig segrar. För när dumheten kommer fram i ljuset, så smälter den ner som snön gör i vårsolen. Eller blåser bort som löven gör i höststormen. Efter ett riktigt regnoväder tittar alltid solen fram. Någon gång, svårt att säga när. Men solen kommer och då försvinner dumheten med svansen mellan benen.
För jag tror att dumheten har en liten svans. Jag tänker mig dumheten som den onde själv. Med ett par fula horn i pannan och en ful uppsyn. Dumheten ler lite hånfullt när den tror att segern är säkrad. Skrattar bäst som skrattar sist och jag lovar att dumheten skrattar aldrig sist. Det blir på sin höjd en lustig grimas, som mest är orsakad av magproblem. För dumheten kommer så småningom få uppleva magproblem. Inte bara problem koncentrerade till magen. Det blir alla tänkbara problem.
Dumheten i detta fall är lokalradions ledning, som detta år, i nästa sista månadens sista dag, har stängt dörren för den mest populära radiorösten som på mycket länge har hörts ut genom högtalarna. Det är ett problem med chefer som inte är skapta till att vara chefer. De som hela tiden måste låtsas vara chefer, trots att det inte finns en tillstymmelse till chefegenskaper inom dem. Då blir deras ledarskap snabbt en dumhet. Eller flera dumheter.
Befolkningen, alla lyssnare har sin åsikt klar. Vi vill lyssna till den omtyckta radiorösten. Till den radiopratare som har något vettigt att prata om i radio. Nu återstår flams, trams, joller, fniss och fjanteri på lokalradionivå. Kunde novemberdagen bli mer grå, än denna sista dag i etern tillsammans med radiorösten vi har vaknat till och som hjälpt oss att lägga en fin grund för varje dag?
Min första protest blev att ändra radiokanal. Vilken kanal som helst, men inte lokalradion på klockradion på vardagsmorgonen. Min andra protest blir att blogga om dumheten. Jag klurar just nu på min tredje protest. Ska det bli en insändare i tidningen? Eller ska jag tåga upp till dumheten och slå näven i bordet? Titta dumheten rakt i ögonen och se om det finns någon dum förklaring att hämta in?
Jag nöjer mig kanske med två protestaktioner och låta dumheten sitta där och vara dum. Kanske bättre att använda krutet till att uppmuntra och entusiasmera den som drabbats av dumheten och säga något som kan verka mycket dumt. Nästan lika dumt som den dumhet som nyss är lämnad. Detta är inte dumt. Detta är sant. Var glad att du är därifrån! Att leva och verka i sådan dumhet är förödande. Tro mig på mitt bloggade ord. Även om marken gungar nu, så kommer du att stå på säker och fast mark inom kort. Även om livet känns regntungt nu, så kommer du att stå i solsken alldeles snart. Även om du känner dig yr och illamående nu, så kommer du att få uppleva hur det är att andas frisk luft. Utan dumhetens äckliga nedsmutsande partiklar.
För jag tror att dumheten har en liten svans. Jag tänker mig dumheten som den onde själv. Med ett par fula horn i pannan och en ful uppsyn. Dumheten ler lite hånfullt när den tror att segern är säkrad. Skrattar bäst som skrattar sist och jag lovar att dumheten skrattar aldrig sist. Det blir på sin höjd en lustig grimas, som mest är orsakad av magproblem. För dumheten kommer så småningom få uppleva magproblem. Inte bara problem koncentrerade till magen. Det blir alla tänkbara problem.
Dumheten i detta fall är lokalradions ledning, som detta år, i nästa sista månadens sista dag, har stängt dörren för den mest populära radiorösten som på mycket länge har hörts ut genom högtalarna. Det är ett problem med chefer som inte är skapta till att vara chefer. De som hela tiden måste låtsas vara chefer, trots att det inte finns en tillstymmelse till chefegenskaper inom dem. Då blir deras ledarskap snabbt en dumhet. Eller flera dumheter.
Befolkningen, alla lyssnare har sin åsikt klar. Vi vill lyssna till den omtyckta radiorösten. Till den radiopratare som har något vettigt att prata om i radio. Nu återstår flams, trams, joller, fniss och fjanteri på lokalradionivå. Kunde novemberdagen bli mer grå, än denna sista dag i etern tillsammans med radiorösten vi har vaknat till och som hjälpt oss att lägga en fin grund för varje dag?
Min första protest blev att ändra radiokanal. Vilken kanal som helst, men inte lokalradion på klockradion på vardagsmorgonen. Min andra protest blir att blogga om dumheten. Jag klurar just nu på min tredje protest. Ska det bli en insändare i tidningen? Eller ska jag tåga upp till dumheten och slå näven i bordet? Titta dumheten rakt i ögonen och se om det finns någon dum förklaring att hämta in?
Jag nöjer mig kanske med två protestaktioner och låta dumheten sitta där och vara dum. Kanske bättre att använda krutet till att uppmuntra och entusiasmera den som drabbats av dumheten och säga något som kan verka mycket dumt. Nästan lika dumt som den dumhet som nyss är lämnad. Detta är inte dumt. Detta är sant. Var glad att du är därifrån! Att leva och verka i sådan dumhet är förödande. Tro mig på mitt bloggade ord. Även om marken gungar nu, så kommer du att stå på säker och fast mark inom kort. Även om livet känns regntungt nu, så kommer du att stå i solsken alldeles snart. Även om du känner dig yr och illamående nu, så kommer du att få uppleva hur det är att andas frisk luft. Utan dumhetens äckliga nedsmutsande partiklar.
Även om det nu känns omöjligt att ta ett steg mot framtiden, så kommer du snart att ta glädjeskutt både framåt och bakåt. När du tar dem bakåt, kommer du att upptäcka att dumheten är ännu dummare än du någonsin trodde var möjligt. Så var glad. Du lever och det är den bästa starten. Förbered dig på att uppleva sann glädje. För det kommer en dag då du kommer att få se dumheten förlora. För dumheten segrar aldrig. På återseende med ett leende!
PS. Det är bara att gratulera alla icke-dumma arbetsgivare att det finns så mycket kompetent och kunnig arbetskraft att tillgå. Med så enormt mycket erfarenhet och som uppskattar chefer som har någon form av ledarskap i sig. Åtminstone en gnutta för omväxlings skull. Sådana ledare som kan stå på sig och som inte behöver stå på andra för att synas. Jag höjer mitt glas för alla duktiga chefer! Ni som får dumheten att vika undan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar