Jag fortsätter med att önska god fortsättning. Det går bra ett par dagar till. Därefter ett hurtigt gott slut, innan det är dags för ett gott nytt år. Dagarna rullar på. Det är fantastiskt att dagar av ledighet går lika fort som dagar av heltidsarbete. Hur går det ihop? Låt mig göra en bloggresumé av de senaste dagarna. Jag backar levnadsbandet till dan före dan före dan före dopparedan. Då var det skolavslutning med tre föreställningar i aulan. Alla med vacker visuell teckensång. Teckenspråksgruppen hade tjuvstartat avslutandet redan dagen före med genrep, betygsinformation, småfika och så fick jag en vacker blombukett och en stor Merci-chokladkartong. Tackar!
Jag tillhör den lyckliga skara av mänskligheten som har förmånen att få vara lärare. Jag har dessutom elever. Annars vore mitt yrke inte mycket att ha. Tänk att stå i ett tomt klassrum, utan några som vill lära sig. Vilken fasa. Tänk, vilken förmån att vecka efter vecka få möta ungdomar som jag får ge min kunskap och livserfarenhet vidare till och som ger mig av sina tankar och kunskaper tillbaka. Jag får dessutom betalt för det. Skolvärlden är inte helt enkel, men jag har svårt att lägga hela skulden på eleverna. Vuxenvärlden har också ett ansvar.
En del av skolans och lärarnas roll som känns trist är betygssättandet. Vinter och sommar. Samma djupa analys av allt som har hänt under terminen. Samma nit om att göra rätt och riktigt. Vilket ansvar som läggs på läraren. När betygen så var inknappade på datorn dan före dan före dan före dopparedan, så kändes det som om någon dragit ut proppen. Skönt att sätta sig en stund med några kollegor inne i lärarerummet och avnjuta en kopp automatkaffe och nalla på fruktfatet. Några minuter av avslappnad förnöjsamhet innan friden tog slut. Mr T och jag hade ett stort uppdrag på gång. Julmaten skulle införskaffas. Väl inne i stormarknaden så konstaterade jag att inköpslappen låg kvar hemma. Tillvaron borde ha förvandlats till ett avsnitt av Mission Impossible.
Förvånat konstaterar jag att jag tar det med stort lugn och inser att det kommer att bli jul ändå. Har jag genomgått en lobotomering? Borde inte reaktionen varit ett hysteriskt utbrott bland rödlök och sillburkar? Jag mobiliserar en så stor koncentration och en så fantastisk strategi, så jag känner att jag borde blivit krigsgeneral. Nåja, jag nöjer mig med att komma helskinnad ur den krigszon som rådde inne på stormarknaden. Jag avstod provsmakningen efter att en dam, som precis hade prickat rätt med tandpetaren på en korvbit, nös rakt över provsmakningsbordet, så det stod härliga till. Baskeluskfienden släppte ut en smittohärd liknande dödligt nervgift i kriget.
Ett fåtal pansarvagnar i verkliga krig hade denna eftermiddag ersatts av kundvagnar i hundratals. Välfyllda och svårmanövrerade. Dess anförare hade samma mål som alla andra. Att vinna den slutgiltiga striden i utgångskassorna. Strategiskt utplacerat stod det mineralvatten och dumlekolor halvvägs fram i köerna. Kunderna fick lagom blodsockernivån i schack tills de nådde kassörskorna. Stormarknadsstriden var över och vi kunde uppbåda ett glatt och vänligt god jul. Väl hemma konstaterade vi att varje sak på inköpslistan var inköpt. Det är värt en bragdmedalj för tapperhet i strid.
Dan före dan före dopparedan ägnades åt städning, tvätt och pyntning. Med kontinuerliga pauser innehållandes fika, mat och lite godis, så överlevdes även dessa förberedelser. Julmusiken flödade ur högtalarna och dammtrasan svischade över bord och hyllor. Dan före dopparedan stod så granen så grön och grann i stugan och maten förbereddes och helt plötsligt så luktade det jul i hela huset. Det är en skön känsla när allt är så klart som det går och allt ligger framför. Luften är full av förväntningar på en trevlig jul och vi är friska. Ingen influensa eller vinterkräksjuka i huset. Dessutom verkar det bli en vit jul ute. Inte på grund av snö, utan av rimfrost. Vackert så det förslår. Som ett julkort. Hoppas de kom fram med jubileumsfrimärken. Tänker inte avslöja vilken typ av jubileum, ifall någon nitisk postverksanställd finns bland bloggläsarna. På återseende med ett leende!
PS. Fortsättning följer på julresumén men inte just nu. Måste ge plats åt både hovbockning och hovnigning eftersom drottningen fyllde 64 dan före dopparedan. Undrar vad som låg i födelsedagspaketen? Tillåt mig en snabb blogg-gissning… Ett fotografi från Drottningsholmsbuskagen av Carl Philip. En uppsats om orangeriet på Ulriksdal av Madeleine. Ett handmålat keramikägg av Victoria. En handsydd rattmuff av Carl Gustaf. Eller har ni andra förslag? Hur som helst, av mig får drottningen en av mig själv dikterad snabbkurs i svenska. Jag tycker det vore bra mycket trevligare med en småländsk brytning än den tyska. Fast varför skulle jag lyckas nu med något som andra inte har lyckats med på över 30 år. Så jag nöjer mig med ett fyrfaldigt bloggleve, dessutom rejält försenat! Precis som Bussgodsleveransen! Deras tomte tog julledigt och kom inte fram förrän idag.
Jag tillhör den lyckliga skara av mänskligheten som har förmånen att få vara lärare. Jag har dessutom elever. Annars vore mitt yrke inte mycket att ha. Tänk att stå i ett tomt klassrum, utan några som vill lära sig. Vilken fasa. Tänk, vilken förmån att vecka efter vecka få möta ungdomar som jag får ge min kunskap och livserfarenhet vidare till och som ger mig av sina tankar och kunskaper tillbaka. Jag får dessutom betalt för det. Skolvärlden är inte helt enkel, men jag har svårt att lägga hela skulden på eleverna. Vuxenvärlden har också ett ansvar.
En del av skolans och lärarnas roll som känns trist är betygssättandet. Vinter och sommar. Samma djupa analys av allt som har hänt under terminen. Samma nit om att göra rätt och riktigt. Vilket ansvar som läggs på läraren. När betygen så var inknappade på datorn dan före dan före dan före dopparedan, så kändes det som om någon dragit ut proppen. Skönt att sätta sig en stund med några kollegor inne i lärarerummet och avnjuta en kopp automatkaffe och nalla på fruktfatet. Några minuter av avslappnad förnöjsamhet innan friden tog slut. Mr T och jag hade ett stort uppdrag på gång. Julmaten skulle införskaffas. Väl inne i stormarknaden så konstaterade jag att inköpslappen låg kvar hemma. Tillvaron borde ha förvandlats till ett avsnitt av Mission Impossible.
Förvånat konstaterar jag att jag tar det med stort lugn och inser att det kommer att bli jul ändå. Har jag genomgått en lobotomering? Borde inte reaktionen varit ett hysteriskt utbrott bland rödlök och sillburkar? Jag mobiliserar en så stor koncentration och en så fantastisk strategi, så jag känner att jag borde blivit krigsgeneral. Nåja, jag nöjer mig med att komma helskinnad ur den krigszon som rådde inne på stormarknaden. Jag avstod provsmakningen efter att en dam, som precis hade prickat rätt med tandpetaren på en korvbit, nös rakt över provsmakningsbordet, så det stod härliga till. Baskeluskfienden släppte ut en smittohärd liknande dödligt nervgift i kriget.
Ett fåtal pansarvagnar i verkliga krig hade denna eftermiddag ersatts av kundvagnar i hundratals. Välfyllda och svårmanövrerade. Dess anförare hade samma mål som alla andra. Att vinna den slutgiltiga striden i utgångskassorna. Strategiskt utplacerat stod det mineralvatten och dumlekolor halvvägs fram i köerna. Kunderna fick lagom blodsockernivån i schack tills de nådde kassörskorna. Stormarknadsstriden var över och vi kunde uppbåda ett glatt och vänligt god jul. Väl hemma konstaterade vi att varje sak på inköpslistan var inköpt. Det är värt en bragdmedalj för tapperhet i strid.
Dan före dan före dopparedan ägnades åt städning, tvätt och pyntning. Med kontinuerliga pauser innehållandes fika, mat och lite godis, så överlevdes även dessa förberedelser. Julmusiken flödade ur högtalarna och dammtrasan svischade över bord och hyllor. Dan före dopparedan stod så granen så grön och grann i stugan och maten förbereddes och helt plötsligt så luktade det jul i hela huset. Det är en skön känsla när allt är så klart som det går och allt ligger framför. Luften är full av förväntningar på en trevlig jul och vi är friska. Ingen influensa eller vinterkräksjuka i huset. Dessutom verkar det bli en vit jul ute. Inte på grund av snö, utan av rimfrost. Vackert så det förslår. Som ett julkort. Hoppas de kom fram med jubileumsfrimärken. Tänker inte avslöja vilken typ av jubileum, ifall någon nitisk postverksanställd finns bland bloggläsarna. På återseende med ett leende!
PS. Fortsättning följer på julresumén men inte just nu. Måste ge plats åt både hovbockning och hovnigning eftersom drottningen fyllde 64 dan före dopparedan. Undrar vad som låg i födelsedagspaketen? Tillåt mig en snabb blogg-gissning… Ett fotografi från Drottningsholmsbuskagen av Carl Philip. En uppsats om orangeriet på Ulriksdal av Madeleine. Ett handmålat keramikägg av Victoria. En handsydd rattmuff av Carl Gustaf. Eller har ni andra förslag? Hur som helst, av mig får drottningen en av mig själv dikterad snabbkurs i svenska. Jag tycker det vore bra mycket trevligare med en småländsk brytning än den tyska. Fast varför skulle jag lyckas nu med något som andra inte har lyckats med på över 30 år. Så jag nöjer mig med ett fyrfaldigt bloggleve, dessutom rejält försenat! Precis som Bussgodsleveransen! Deras tomte tog julledigt och kom inte fram förrän idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar