Jag läser din blogg! Dessa ord fick jag ta till mig idag och det spratt till i bloggarsuget och maskineriet startade sakta men säkert och så sorterades tankarna. När bloggade jag egentligen senast? Det känns som år eller åtminstone månader, men det rör sig om en vecka på sin höjd. Jag tycker om att läsa den! Så fortsatte de uppmuntrande orden att nå mig och jag blev glad. Riktigt glad! Dessutom kom blogglusten tillbaka. Har inte direkt känt någon blogg-olust men jag har prioriterat i göromålen och då har bloggidéerna fått läggas på hög. Där kan de gott ligga ett tag och insupa doften av knäck-kokning och saffransbakande. Julmarinerade bloggidéer låter väl inte så tokigt?
Jag är helt övertygad om att kvinnan som uttalade orden, som dessutom är en av mina fina arbetskamrater, är en ängel. OK, hon har inte synliga vingar om det nu är det som är signifikativt för änglar. Jag antar att hon har stoppat undan dem för att inte väcka onödigt mycket uppmärksamhet, men änglalik är hon ändå. Det har hon inte lyckats dölja. Med sitt långa utslagna hår och vackra utstrålning, så ser jag direkt att här har vår Herre sänt någon speciell. Det hon sedan förmedlar med ord är en uppmuntran och omsorg som enbart hör himlen till.
Hon är som hämtad ur den vackraste tavla och skulle hon sitta i himlen och vara med i änglakören, så hade hon säkert en lång vit volangklänning med vackra spetsar. Svenskt Carl Larsson blandat med det himmelska modet. Frågan är om hon skulle vara med i änglakörsövningen. Jag tror det är mer hennes stil att fixa uppvärmningen och stretchningen inför den himmelska bowlingscupen ”The golden bowling-strike”! Jag kan höra henne säga: Och så till sist ett himmelskt framfall! Jag tror till och med vår Herre skulle komma ner från tronen och vara med i detta muntra gäng, ledda av denna charmerande änglacoach.
Just nu har han placerat henne här i mitt närområde och det ger mig anledning att tacka en extra gång för förmånen att göra änglamöten då och då. Dessa möten inspirerar mig på många sätt. Inte minst för att fortsätta bloggandet. Kanske är det på sin plats att göra någon slags resumé av senaste veckan? Lucia-dagen. Fullsatt kyrka på morgonen. Personalstyrkan samlad. Varken elbelysningen eller stearinljusbelysning. Nästan kusligt mörkt. Effektfullt då Lucia-tåget gör entré och lyser upp. Det var länge sedan jag såg tjugo stjärngossar i rad. I alla fall i tonårsåldern. Det gladde mitt hjärta. I vanlig ordning blev en av tärnorna blek och blåste ut sitt ljus och satt och såg illamående ut en stund. Det finns både trevliga och mindre trevliga traditioner.
Julstökandet har kommit igång i vårt hem, men inte under hysteriska former. Utan lugnt och sansat och med många provsmakningar. Lite julmusik och så lite olika glöggsorter. Det finns till och med en glöggsort baserad på hjortron. Det är väl något för oss boende norr om Dalälven? Det närmar sig jul och jag har ingen aning om vi ligger i fas med planerandet. Hur som helst så känns det inte uppstressat, trots att det varken är julstädat eller julmatshandlat ännu. Vi har heller inte investerat i en gran ännu, men den brukar vi ändå inte klä förrän den 23 december, så det brådskar inte. Det känns långt dit. Är det något fel på mig?
Tredje adventshelgen gick förbi med en del bakning och så vältrade jag mig i julkonserter. På lördagen i hemstaden med Lucia-tåg och julsånger och på söndagen i huvudstadens konserthus med en sing-a-long-variant. Rudolf med röda mulen och White Christmas och alla andra välkända julsånger. Det är en häftig känsla att sjunga ackompanjerad av en hel symfoniorkester. Nu var jag inte ensam, salen var fullsatt och alla sjöng, kramades och önskade varandra en riktigt god jul. Precis så gemytligt det ska vara. Bara man håller sig borta från fleravåningsvaruhusen. Snacka om rusningstrafik.
Yngsta tonåringen och jag strosade genom huvudstaden, trängdes med japaner, ryssar, tyskar, norrmän och amerikaner i Gamla stan. Vi vilade våra trötta fötter på en mysig italiensk restaurang och under tiden passade vi på att äta lite gott också. Julmarknad och vaktavlösning och kungen som kikade fram bakom gardinerna på slottet. Han höll väl som bäst på att julfeja med dammtrasan. Enerverande med så mycket folk utanför husknuten. Bullrigt också med arméns trumkår i figurativt program. Stackars kungen. Svårt att njuta av årets julskiva under städningen. I vårt kvarter har vi inga sådana problem, med trumkårer som paraderar fram och tillbaka. Så här finns det inga undanflykter från dammtrasa och julskivan.
Jag är helt övertygad om att kvinnan som uttalade orden, som dessutom är en av mina fina arbetskamrater, är en ängel. OK, hon har inte synliga vingar om det nu är det som är signifikativt för änglar. Jag antar att hon har stoppat undan dem för att inte väcka onödigt mycket uppmärksamhet, men änglalik är hon ändå. Det har hon inte lyckats dölja. Med sitt långa utslagna hår och vackra utstrålning, så ser jag direkt att här har vår Herre sänt någon speciell. Det hon sedan förmedlar med ord är en uppmuntran och omsorg som enbart hör himlen till.
Hon är som hämtad ur den vackraste tavla och skulle hon sitta i himlen och vara med i änglakören, så hade hon säkert en lång vit volangklänning med vackra spetsar. Svenskt Carl Larsson blandat med det himmelska modet. Frågan är om hon skulle vara med i änglakörsövningen. Jag tror det är mer hennes stil att fixa uppvärmningen och stretchningen inför den himmelska bowlingscupen ”The golden bowling-strike”! Jag kan höra henne säga: Och så till sist ett himmelskt framfall! Jag tror till och med vår Herre skulle komma ner från tronen och vara med i detta muntra gäng, ledda av denna charmerande änglacoach.
Just nu har han placerat henne här i mitt närområde och det ger mig anledning att tacka en extra gång för förmånen att göra änglamöten då och då. Dessa möten inspirerar mig på många sätt. Inte minst för att fortsätta bloggandet. Kanske är det på sin plats att göra någon slags resumé av senaste veckan? Lucia-dagen. Fullsatt kyrka på morgonen. Personalstyrkan samlad. Varken elbelysningen eller stearinljusbelysning. Nästan kusligt mörkt. Effektfullt då Lucia-tåget gör entré och lyser upp. Det var länge sedan jag såg tjugo stjärngossar i rad. I alla fall i tonårsåldern. Det gladde mitt hjärta. I vanlig ordning blev en av tärnorna blek och blåste ut sitt ljus och satt och såg illamående ut en stund. Det finns både trevliga och mindre trevliga traditioner.
Julstökandet har kommit igång i vårt hem, men inte under hysteriska former. Utan lugnt och sansat och med många provsmakningar. Lite julmusik och så lite olika glöggsorter. Det finns till och med en glöggsort baserad på hjortron. Det är väl något för oss boende norr om Dalälven? Det närmar sig jul och jag har ingen aning om vi ligger i fas med planerandet. Hur som helst så känns det inte uppstressat, trots att det varken är julstädat eller julmatshandlat ännu. Vi har heller inte investerat i en gran ännu, men den brukar vi ändå inte klä förrän den 23 december, så det brådskar inte. Det känns långt dit. Är det något fel på mig?
Tredje adventshelgen gick förbi med en del bakning och så vältrade jag mig i julkonserter. På lördagen i hemstaden med Lucia-tåg och julsånger och på söndagen i huvudstadens konserthus med en sing-a-long-variant. Rudolf med röda mulen och White Christmas och alla andra välkända julsånger. Det är en häftig känsla att sjunga ackompanjerad av en hel symfoniorkester. Nu var jag inte ensam, salen var fullsatt och alla sjöng, kramades och önskade varandra en riktigt god jul. Precis så gemytligt det ska vara. Bara man håller sig borta från fleravåningsvaruhusen. Snacka om rusningstrafik.
Yngsta tonåringen och jag strosade genom huvudstaden, trängdes med japaner, ryssar, tyskar, norrmän och amerikaner i Gamla stan. Vi vilade våra trötta fötter på en mysig italiensk restaurang och under tiden passade vi på att äta lite gott också. Julmarknad och vaktavlösning och kungen som kikade fram bakom gardinerna på slottet. Han höll väl som bäst på att julfeja med dammtrasan. Enerverande med så mycket folk utanför husknuten. Bullrigt också med arméns trumkår i figurativt program. Stackars kungen. Svårt att njuta av årets julskiva under städningen. I vårt kvarter har vi inga sådana problem, med trumkårer som paraderar fram och tillbaka. Så här finns det inga undanflykter från dammtrasa och julskivan.
PS. Om nu bloggen har fått vänta, så är det ingenting emot vad en av mina nära vänner har fått göra. Hon har sin speciella dag i slutet på oktober. Igår kväll tog jag min uppvaktning och promenerade över till hennes hem. Vi har gjort ansatser båda två att träffas sedan i slutet av oktober, men, men… Hur som helst så var det ingen skillnad. Allt kändes så gott som det brukar och vi avnjöt en stund i varandras sällskap. Det är alltid lika trevligt att fika med en smålänning. Efter en kort stund kommer den småländska dialekten fram, för att bara bli bredare och bredare, tills den har brett ut sig över hela södra Norrland. Vi sjunger dock inte Flickorna i Småland, jag lovar. Men ber du mig om det, så gör jag det gärna. På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar