Varför måste vi ha en fryst gemenskap?

Jag bloggade om frysen häromdagen. Ordningen är återställd. Minus arton grader. Idag har vi nallat på innehållet. Kantarellerna. Det blev ugnstekta rotsaker. På plåten: potatis, morötter, palsternacka och lök. Grovsalt, peppar och paprikakrydda. I stekpannan skivat kött som vändstektes och som därefter fick koka ihop med purjolök, kantareller, soya, kryddor och örtcremefraiche. Jag är mätt och belåten. Jag behöver bara skriva om det, så börjar smaklökarna rinna igen. Samtidigt kändes det som om det hela inte bara satte igång salivproduktionen, utan även en längtan efter sommaren.

Jag brukar inte gå händelserna i förväg, utan vara i tiden här och nu. Fast jag kan inte låta bli att tänka på hur skönt det skulle vara att få ta kaffekorgen ut till havet på eftermiddagen och sätta sig på bryggan och känna på vattnet. Solen skulle givetvis glittra i havet och reflektera några värmande strålar i mitt bleka fejs. Tillbaka till verkligheten och frysen som håller samma temperatur som det har varit på utomhustermometern i flera dagar nu. I alla fall på den tidiga morgonrapporten. Frampå dagen har det stigit till cirka minus 10. Det känns som om det innebär cirka trettiofem grader bort från bryggan och tådoppandet.

Jag har en förhoppning om att få tillräckligt med inspiration för att förbereda mig inför ett konfirmationsläger som jag ska iväg på nästa vecka. Vi blir drygt etthundra personer som ska samlas på en och samma stiftsgård i Hälsingland. Lektioner ska kombineras med uteliv. Lära-känna-övningar med vanliga lägerrutiner såsom nattvakteri och väckning. Mina lektioner ska handla om gemenskap. När jag tackade ja till jobbet, så antog jag att det fanns förtryckt material. Det visade sig att det fanns det inte. Jovisst, Bibeln är ju förtryckt och den får bli en god grund.

Första passet blir en lära-känna-varandra-stund med min grupp. Det ska bli trevligt att få cirka femton ungdomar och deras livssituation tätt inpå knutarna. Nästa gång vi träffas under lägret ska temat alltså vara gemenskap. Gemenskap mellan mig och andra, gemenskap mellan mig och Gud. Räcker tiden till, vilket den kanske inte gör, så vore det intressant att titta lite på hur människor mår som inte står innanför en gemenskap. Utanförskap. Nästa pass spinner vidare på det om gemenskap. Då ska det handla om gemenskapen i församlingen. Där har jag ungefär samma utgångspunkt för mitt egna kristna liv, som tankarna kring första lektionen. Tro det eller ej. Det finns både gemenskap och utanförskap i församlingar också. Det är inte alltid lätt att följa lagen. Vi kör gärna fortare än 110 på 110-väg. Vi gör gärna några egna omskrivningar av Guds vilja. Vi är människor och det tror jag vi kommer fram till efter några dagar på konfirmationslägret. Skulle det visa sig att vi kommer fram till något annat, så lovar jag att blogga om detta.

Jag har en otroligt intensiv vecka framför mig. Jag tycker inte om att se det så svart på vitt som jag gör när jag tittar i min kalender. Det retar mig att jag har så dålig pli på mig själv, så jag bara trycker in allt i en tätt följd, för att det ska kunna ge plats åt att fylla i nästa vecka lika noggrant. Visst, att åka iväg på andrum är en möjlighet att få hämta lite lugn och kraft, men det är inte så bra om jag kommer tillbaka och känner att det straffar sig att vara borta ett tag, för då ska allt som ligger och väntar tas itu med på stört. Jag lever inte i någon prestationsnoja, men jag är noga med att göra ett bra jobb. Just nu känns det som om det är för mycket jobb, som ska göras bra. Det är kanske därför som jag längtar efter sommar, för det brukar innebära semester.

Drygt fyra månader kvar. Eller snarare fyra och en halv. Det väntar ännu ett konfirmationsläger i juni med konfirmation gånger två, som slutkläm. Fördelen med mitt jobb, även om det ibland tenderar till att bli mycket, är att jag trivs väldigt bra med det jag gör och med arbetsuppgifterna som jag har. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad över detta faktum. Hur går det för människor som har fullklottrade almanackor men inte trivs med arbetsuppgifterna? En alltför fulltecknad kalender är problem nog. Vilken belastning blir det inte, om det dessutom inte är förknippat med åtminstone en gnutta arbetsglädje? På sätt och vis ställer jag inte frågan rakt ut i bloggsfären. Jag ställer den till mig själv också. För på något sätt startar alla förändringar med mig själv. Det kan vara svårt nog. Det är alltid enklare att börja förändra med alla andra. Problemet är bara att det ger sällan ett gott resultat och det är väl goda resultat vi vill uppnå med våra dagliga uppgifter.

Jag bloggskänker en tanke till alla människor som just idag sitter och grämer sig för att helgen och ledigheten snart är över. De som vet att imorgon är det måndag och tillbaka till jobbet som gäller igen. Jag tänker på alla dem som förenar denna vetskap med magont, oroliga hjärtslag och tankar som inte kan koncentrera sig på något annat än att tänka efter hur jobbigt allting känns. Situationerna ser så olika ut för alla dessa människor. Ett enkelt sätt som lösning på alla deppkänslor vore att ge rådet, sluta på det jobbet. Fast så enkel är inte verkligheten. För ett jobb innebär en inkomst. Ett jobb innebär en tillhörighet, även om den inte är sund.

Att säga upp sig från en tjänst i nuläget, kommer säkerligen att innebära en tuff period av arbetssökande, besök på Arbetsförmedlingen, blankettifyllande, telefonsamtal och ovisshet. Ur askan in i elden kanske. Eller som att välja mellan pest och kolera. Kanske enklare ändå att plantera några vackra konfirmationstankar om gemenskap i hela vårt samhälle. Varför kan vi helt enkelt inte sluta upp med att göra varandra illa och plocka fram de visa orden: Så som du själv vill bli behandlad, så ska du behandla andra. Det är alltid lättast att börja med mig själv, men jag uppmanar oss alla. Gå ut i din omgivning och skapa lite gemenskap. Jag ska göra mitt bästa, ska bara få ner konfirmationsplaneringen på ett papper först. På återseende med ett leende!

PS. Det är lite svårt att spela Happy Birthday på althorn så att Nisse Landgren hör. Det är nog svårt att spela utan den förhoppningen att han ska höra. Kanske tur att han inte hör, så att han får ha en fin födelsedag utan spräckta althornstoner. Grattis Nisse! Det är din dag idag!