Tillåt mig att sitta och fnittra denna sena söndagstimma. Fnittret sitter inombords och jag kan inte riktigt hejda det. Det grundar sig dels i en mycket trevlig helg och dels i att jag var med om en sådan urflippad händelse igår eftermiddag, så det kommer att bli ett minne för livet. Jag och Mr T har gästat huvudstaden i helgen. Det har varit bestämt ganska länge att första helgen i februari skulle bli en på-tu-man-hand-helg-i-Stockholm.Det hela började med att jag surfade på nätet för att kolla upp när och var Nisse Landgren skulle ha konsert. Det visade sig att Stockholm låg bra till geografiskt. Efter en kontroll av våra scheman, så visade det sig att första helgen i februari låg bra till även tidsmässigt.
Nisse Landgren är en av mina favoriter. Han spelar trombone så underbart soft och hans sångstil är både originell och cool. Jag gillar det han gör på scen. Nu skulle han spela med en annan känd trombonist, Christian Lindberg. Han är underhållande på sitt sätt. En fantastisk artist, full av energi och galenskap. Är jag tvungen att välja en trombonist så blir det givetvis Mr T. Får jag välja två så är Nisse på silverplatsen. Nu skulle herrarna Landgren och Lindberg stå på samma scen tillsammans med Stockholms Blåsarsymfoniker.
Vi lyckades få tag i biljetter genom producenten, så nöjet blev fritt och förintet. Riktar stort tack till Nigel för detta. Vi fick trevligt sällskap av goda vänner från Gävle och vi började resan på lördagsmorgonen. Nu skulle vi på trevligheter så egentligen inverkade inte vädret på programmet. Fast så mycket gråare och disigare kunde det nog inte ha blivit. Vi gjorde en tidig incheckning på hotellet och tog sedan pendeln in till centrum. Det blev tid både för lite shopping och färskpasta på ett italienskt hak. Jag och Mrs Tuba lyckades tränga ihop oss i Gudrun Sjödéns provrum. Jag provade enbart överdelar. Hon provade underdelar. Våra blickar möttes i spegeln. Visst är det så att jag helt dissade vårkatalogen i bloggen för en tid sedan? Jag får ta tillbaka en liten del. Hittade en ursnygg tröja i blandningen bomull/ull. Jag funderar och gör kanske en beställning så småningom.
Dags för konsert och vi tar oss genom ett snöblaskigt och dimmigt Stockholm. Kommer fram till Gamla Ackis vid Nybrokajen och får våra entrébiljetter. I biljetthållaren ligger även biljetter för lite vickning i pausen. Vi träffar fixaren och tackar så mycket för gesten. Verkligen gentilt. I pausen tar vi oss ner till fiket för att delta i själva vickningen. Vi ser bara kaffekoppar och valfrihet mellan mazariner, morotkaka och biskvier. Var är vinet undrar vi och måste kolla biljetterna igen. Oj, VIP-rummet på andra våningen. Uppför de gamla stentrapporna igen och hänvisade av en vakt att ta första dörren till höger.
Nu kommer vi till urflippningen. Vi kommer in i rummet och finner där max tjugo andra personer. Vi får var sitt glas vitt vin i handen och så kommer talet och vi upptäcker att där står kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och en massa chefer för det ena och det andra. Egentligen är det väl bara Gävle-delegationen som inte har en susning om vad det hela gäller. Så ser jag mig omkring och upptäcker att där står Nisse Landgren och Christian Lindberg. Eftersom Mr T känner dem båda och dessutom har en del bilder som han skulle överlämna till Nisse, så passar det ju bra att träffa dem där. Så höjer vi våra glas och nickar och ler mot varandra, inklusive kulturministern och det hela känns som taget ur någon slags finn-fem-fel-film. Det känns faktiskt helt absurt att för en liten stund sedan suttit på konsert i en fullsatt sal för att sedan leta efter vår vickning på mazarinnivå, vilket hade varit helt i sin ordning, för att sedan kastas in i någon slags representation för slå-ett-slag-för-kulturen. Så det var kanske ändå ett helt rätt att vi var där. För jag slår gärna både förslag och efterslag för kulturen.
Efter paus upptäcker jag att vi sitter jämte Nisse Landgrens hustru. Beatrice Järås. Henne beundrar jag också, för bland annat hennes roll som mamman i Lotta på Bråkmakargatan. Alltså, nu är jag inte en sådan person som springer ihjäl mig efter kändisar. Det kan tydligen gå en halv konsert innan jag upptäcker att jag sitter bredvid en ganska känd skådespelerska. Galenheten att skåla i vitt vin med kulturministern var ändå inte i jämförelse så galet som det nyskrivna stycket för två tromboner och orkester som framfördes efter paus. Stämningen i salen var mer än god. Både vad det gällde det musikaliska och det festivaliska.
Eftersom det blev en timma mellan avslutad konsert och bokat bord, så tillbringade vi den i foajén på Grand Hotell. Den var trevlig även utan kulturminister. Där fick Mr T och jag möjlighet att diskutera ett av våra favoritämnen: fotboll. Jag vet varför vädret var som det var. Blaskigt och något avkylande. Efter en sådan uppvriden eftermiddag, så är det enbart nyttigt att bli nertagen på en vattenpölande jord. Det kändes faktiskt befriande!
Jag kan rekommendera restaurangen Halv Grek Plus Turk på Östermalm i Stockholm. Boka bord och försäkra dig om rätt adress med nummer. För det går inte att se utifrån att det är en restaurang. Jag skulle tippa på någon slags grekisk-ortodox föreningslokal. Väl därinne visade det sig vara en fantastiskt mysig miljö och suveränt god mat inspirerad från Turkiet, Grekland Libanon, Kaukasien och Nordafrika. Det gav mig lust att investera i deras kokbok med namnet Meze hos Halv Grek Plus Turk. Fast frågan är om det skulle bli samma känsla. Miljön, sällskapet och många andra aspekter spelar roll för en genomtrevlig kväll.
Jag skulle kunna skriva om några andra små lustigheter som inträffade under dagen, men av hänsyn till resesällskapet så låter jag bli. Några små blogghemligheter skadar inte. Så därför stänger jag hotelldörren nu till något som egentligen skulle vara ett dubbelrum men som visade sig vara en svit. Vet du vad, det var riktigt roligt för en dag och en natt. Fast en Askungesaga hade aldrig blivit en Askungesaga om inte förtrollningen hade brutits efter en stund. Jag sitter här och fnittrar åt dessa små lustigheter och tar dem för vad de är. Underhållning på en nivå som jag inte vill ha för jämnan. För då skulle underhållningen övergå till att vara vardagstrivialiteter och hur fnittrigt blir det då? På återseende med ett leende!
PS. Igår hade Richard namnsdag och det enda jag hann med var en fejsbokshälsning. Jag bättrar på med en försenad blogghälsning. Hoppas att din dag var glad och tårtinnehållande. Hade du varit med i Stockholm hade du kunnat få välja på mazarin, morotskaka och biskvi. Jag undrar vad du hade valt? Jag rangordnar min fikalista: 1. Morotskaka. 2. Biskvi. 3. Mazarin. I dessa bistra icke-fikande tider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar