Undersvik anropar världen utanför

Detta måste bli en bloggning i allra största tystnad. Klockan har slagit tjugotre slag och det ska vara tyst och alla ska vara inne på sina rum. Jag har inte kollat, men jag hoppas att det finns dispens för ledarna. För jag är inte i mitt rum. Jag sitter på översta våningen i huvudbyggnaden på Stiftsgården Undersvik i Hälsingland. Rummet är nog en gammal garderob. Du vet en sådan som man kan gå in i. Ett vindskyffe med brutet tak och fönstren i smalbenshöjd. Det låter väl mysigt att sitta uppe i Hälsingland en vintrig februarikväll, i ett vindsrum där bara taket är mellan mig och stjärnorna?

Fast mysigheten i rummet ligger på nollpunkten. Det finns endast en lysrörslampa med bländande ljus. OK, jag testar att släcka den... Vänta lite... Hu, så mörkt det blev. Nu är det bara jag och datorskärmen. Det lyser en liten röd lampa på skrivbordet och jag tror den hör till telefonen och så en ännu mindre grön lampa. Kan den tillhöra skrivaren? Jag känner mig fram. Ja, det är nog skrivaren. Eller en fax. Det ligger papper i ett fack i alla fall.

Nu när lysröret i taket är släckt, så är väggarna skuggiga. Innan, med full belysning, var de sjukhussalsvita. Det hänger sju tavlor på de fyra väggarna. Ganska många till antalet med tanke på att detta är en skrubb. Nu när det är mörkt ser jag inte vad de föreställer, men jag antar att de hänger här för att ingen vill ha dem någon annanstans. Om jag vore en tavla, så skulle jag känna mig utstött och bortglömd om jag hamnade här. Här inne är det bara fokus på en annan typ av ram, datorskärmen.

Jag vet inte om det passar sig att tacka Gud för denna funna tingest, men eftersom jag är på konfirmationsläger, så är det på sin plats att tacka Gud för både det ena och det andra. Jag hade kallt räknat med att det skulle bli fyra datorfria dagar. Du anar inte vilken glädje jag känner över att få sitta här en stund för mig själv i den sena timman och bara blogga så fort det, för mig, okända tangentbordet klarar av. Det får bli min terapi och avlastning av alla nya intryck och tankar, som nu snurrar genom skallen. Det verkar som de har satt sig i kroppen också.

Sedan jag lämnade Gävle och på sätt och vis, i alla fall i jämförelse med denna bygd, även lämnade civilisationen, så har tempot varit så snabbt att jag har verkligen fått smita iväg en stund för att gå på toaletten. Det finns ju ingen avstängnings- eller påsättningsknapp för urinflödet. Det kommer i sin vanliga takt, även på konfirmationsläger. Så sedan klockan två på eftermiddagen, då bussarna svängde ut på E4:an norröver, så har det varit fullt pådrag och det har en viss charm.

Går det att sätta sig in i hur bussarna är packade när det är ett kombinerat skidläger och konfirmandundervisningsläger? Eller måste det upplevas? När skidor, pjäxor, stavar trängs med banankartonger, blåa IKEA-kassar, gitarrfodral, bibelkartonger, elbasförstärkare och vanliga resväskor och sportbagar? Jag tyckte det fungerade förvånansvärt bra och nu tror jag inte att några konfirmandföräldrar läser min blogg, men om, så kan jag meddela att allt gick bra på bussresan upp hit. Endast en mössa och ett par skinnhandskar låg kvar på hatthyllan och fyra blårandiga Mariannekaramellspapper låg kvar på golvet och vid samma säte ett tuggummi. Inte så mycket att bli upprörd över alltså. Med tanke på att bussen varit full med konfirmander. Alltså människor under tjugo år allihop.

Jag är lite trött, jag märker det själv. Lika bra att nämna det i bloggen, för alla läsare har kanske redan märkt det? Jag ber om ursäkt för detta. För mig är bloggen ett sätt att varva ner, inte för att verka till synes helt oberörd och oförändrad inför mötet och nära-inpå-livet-tillvaron med över etthundra personer. Min grupp består av ett tiotal konfirmander och dem har jag fått ha för mig själv under cirka en och en halv timme under kvällen. Tillsammans med en hjälpledare som konfirmerades förra året. Jag ska inte avslöja så mycket om den stunden, men jag vill ändå bloggtacka en fantastisk hjälpledare vid namn Fanny. Vilken pärla! Vilken tillgång! Vilken resurs!

Jag kan inte låta bli att imponeras av att det finns sådan mognad och sådant ansvar hos en så pass ung person. Jag har mött dem som är dubbelt så gamla, som inte har nått hälften så långt ännu. Jag upplever det som en förmån att få arbeta ihop med sådana tjejer och killar och jag brinner för att uppmuntra dem, så att vi får behålla dem inom Svenska kyrkans arbete i framtiden. De behövs. Så det blir ett tack till Gud ikväll för Fanny och även Gustav som ingår i min grupp som hjälpledare, men han drog iväg och repeterade med musikgruppen i kyrkan under arbetspasset.

Arbetspasset gick ut på att lära känna varandra. Du vet, lära sig namn och då märks det att jag är fyllda 40 plus och inte 15 minus. Jag trilskades med att kalla en tjej för Josefine fast hon egentligen heter Sofia. När jag äntligen lyckades ge upp tanken på att komma ihåg hennes namn, så blev det uppenbart att hon heter just Sofia. Då var det endast henne jag var säker på och fick alltså börja om att memorera de andras namn. Jag tror inte att de märkte min konfunderade min, när jag då och då iakttog dem och försökte hänga upp deras namn på någon liten detalj.

Jag har bestämt mig för att sova på saken och ta nya tag imorgon. Jag har för avsikt att kunna deras namn till nästa lektionstillfälle. Det betyder att imorgon eftermiddag så står jag där igen och funderar. Är det där Lisa eller är det kanske Lina? Jag har två tjejer som heter Frida också. En som heter Sofia, en heter Sofie och faktiskt en Josefine också, fast inte hon som jag trodde från början. Det är rörigt, men fantastiskt roligt.

Imorgon bitti är det jag som har väckningen. Det ligger alltså på mitt ansvar att se till att alla vaknar och kommer upp, så att de hinner äta frukost, bre matsäck och komma till morgonbön. Vad tror ni om det? Blir det en sådan där orolig natt, när jag kommer att vakna varje timma, rädd för att försova mig? När jag framåt klockan sex, sju är så trött att jag verkligen gör det? Det känns lite som en fasa. Finns det förlåtelse för sådant? Jag har på mitt uppdrag att gratulera en tjej som fyller år imorgon och förhoppningsvis är jag redan uppsjungen, eftersom jag kommer att ringa hem tidigt imorgon bitti och sjunga för mina egna födelsedagsbarn. Imorgon blir nämligen yngsta tonåringen hela arton år och Mr T blir fyrtiotre. Känns galet att jag sitter här, men vi har kompensationsfirat i flera dagar och imorgon blir det lite kalasande också med speciellt inbjudna tonårsvänner. Släkten invaderar nästa helg. Då är jag förhoppningsvis inne i normala gängor igen. Det vill säga: utvilad.

Jag har inte bäddat min säng. Jag känner för en dusch. Jag vill titta på materialet inför morgondagens lektion. Jag ska skriva kort till konfirmanden som fyller år imorgon och jag skulle behöva äta en banan. Är lite kvällssugen. Så det är dags för mig att dra mig tillbaka. Jag bor på nummer ett i huvudbyggnaden om du vill komma på besök. Kom i så fall inte på förmiddagen imorgon, för då är jag i Bollnäs och dansar afrikansk dans samt bowlar. Mina ledarkollegor vet inte om att jag är en riktig vinnarskalle, så jag får kanske försöka hålla tillbaka några av mina primitiva instinkter. Jag kanske ska ta på mig ansvaret att putsa kloten, som en liten barmhärtige samariten-gest? Vi är ju på konfirmationsläger. Jag sover på saken. På återseende med ett leende!

PS. Grattis käre pappa på din sjuttiosjuåriga födelsedag. Idag fick det bli firande per telefon. Tack för det fina samtalet. Jag uppskattar det. Jag har många anledningar att säga tack till Gud ikväll. Det finns till exempel etthundrasju stycken tackämnen här i Undersvik och lägg till världen utanför och jag får nog summera det till ett kort och gott: tack Gud! Han som känner min trötthet.