Snöandet i sig kan ha en irriterande inverkan på en vår- och sommarlängtande bloggare. Vem har beställt mer snö? Vi har så det räcker och blir över här i Hilledenne. I varje vägkorsning ligger det drivor eller små bergstoppar, som någon plogbilsförare noggrant har staplat upp. Vill du ha snö, så är det bara att komma och skotta hinken full. Det är sportlov för vissa delar av landets barn och ungdomar och visst, det är toppen att det finns snö för alla pulkor, stjärtlappar, skidor och brädor. Förhoppningsvis får de varm choklad i termosen och ostmackor i smörgåspappret. Kanske lite uppfriskande saft och frukt också. Detta för mina tankar tillbaka till min egen barndoms sportlov. På den tiden då vi barn fick saft i rendiskade sirapsflaskor.
Varför används inte sirapsflaskor till detta ändamål längre? Detta är en fråga väl värd att diskutera i bloggen när jag nu ändå har satt mig på tvären ordentligt emot jäktigheten. Nu ska det köpas speciella sportdrycksflaskor med affärens logga eller andra matsäcksflaskor med någon häftig seriefigur på. Då och då används kanske någon drickyoghurtsflaska eller PET-flaska storlek mindre, men styrkan hos sirapsflaskan är oslagbar. Okej, jag är uppväxt före PET-flaskans intåg i civilisationen och yoghurtflaskor var också sällsynta, så det kan vara en förklaring till fiffigheten med sirapsflaskan?
Det kanske beror på att vi inte använder så mycket sirap nuförtiden? Vi bakar inte så mycket eget bröd, vi bakar inte så mycket bullar och kakor. Vill det sig riktigt illa så kan vi få vänta på flera julars pepparkaksbak och knäckkokande innan flaskan är tömd och vi är inte så tålmodiga längre. Nog vore det lite nostalgiskt och häftigt att börja sparandet redan nu inför vinterutflykten med barnbarnen. Jag vill ge dem det bästa jag har och då är det väl min uppgift att se till att historien om 1960- och 70-talets saftflaska återberättas och återupplevs? Det går att kombinera med ordlekar som vad blir sirap baklänges? Paris! Häftiga tanke.
Saab baklänges blir baas, vilket inte verka betyda något, men det skulle kunna vara en förkortning för: betala-anser-ansvarsbefriade-Saabkoncernen. Vi sitter i det läget att vi har två bilar nuförtiden. Jag tycker inte alltid att det är en bra idé, eftersom den ena bilen alltid står i vägen framför garagedörren, när den andra bilen ska ut. En av bilarna som har stått ute behöver även sopas fri från snö och skrapas fri från is under den här kyliga tiden på året. Detta är verkligen ett i-landsproblem och jag skäms över att skriva om det som ett slags bekymmer eller problem. Jag går eller åker buss till jobbet, cyklar när det inte är så halt som det är just nu. Åker vi bil, så ser vi till att samåka. När Mr T och jag köpte en ny bil för en tid sedan, så bestämde vi oss för att behålla den gamla. Äsch, så gammal är den inte. Nästan två decennier till innan den klassas som veteranbil.
Saaben har nu förvandlats till ett tonårsåk. Inte på det viset att han med självklarhet har första tjing på bilen, men det faller sig ofta naturligt att han tar den och drar iväg på dömningar lite här och var. Mest var. För det kan bli Falun, Ljusne, Valbo och Hedesunda. Vi föräldrar ser en stor befrielse och ett nytt livsrum i att slippa skjutsa till alla dessa ställen. Taxirörelsens tid är nästan slut och det händer även att körkortsinnehavaren tillika tonåringen skjutsar sin syster till olika aktiviteter. Det känns som lite pay back-time. Det är dock Mr T och jag som erhåller karossen och alla bildelar. Bensinen är tonåringens ansvar och det kan hända att vi snålåker på hans soppa då och då. Inte så mycket att säga om.
Nu har något hänt med Saaben och det beror inte på att det är tonåringen som har kört den. Han hann precis hem häromkvällen och så dog den. Dagen efter gick den inte igång och Mr T har gjort en checkning, tagit ur batteriet och laddat det och visst, bilen går igång, men det går inte helt klockrent. Jag har en känsla av att det kommer att sluta med en vända till Ericssons Bilteam, som Saabverkstaden heter här i Gävle. Sist den var där så gällde det tändkassetten och jag har inte riktigt släppt den ilska som jag då kände över Saab och hela General Motors-koncernen. Saken var nämligen den att Saab meddelade att det var ett fabrikationsfel på inmonterade tändkassetter i den typen av Saab som vi har. De gick ut stort i pressen med att de skulle ersätta alla kassetter kostnadsfritt för kunderna.
Pyttsan! Nu hände det sig att vår tändkassett brann en smällkall natt i december, mitt inne i Gävle city och jag fick styra in en tungkörd bil mot enkelriktat för att komma ifrån en vältrafikerad genomfartsled. Där stod vi, jag och äldsta tonåringen, mitt i natten och väntade på bärgningsbil. Det blev sista nattbussen hem. Tändkassetten byttes nästkommande vardag och allt var så långt frid och fröjd. Det var bara det att Saab vägrade betala den självrisk som vi var tvungna att betala på vår försäkring som vi hade använt. Bilverkstaden ville ha betalt, vi kontaktade vårt försäkringsbolag och de tyckte att försäkringen skulle täcka detta. Självrisken låg på 1250 svenska kronor.
Eftersom en felaktig tändkassett brann och byttes ut och Saab lovat att stå för alla kostnader och nu kom de skitlindrigt undan med 1250:- istället för många tusenlappar mer, som en tändkassett kostar, så tycker jag det var otroligt svekfullt och snikigt av General Motors att inte stå för sitt ord. Detta påtalade jag för en ganska uppsatt chef i telefonluren och sa något om att detta komma att få konsekvenser för Saab i framtiden. I dagsläget känner jag som om detta nästan var ett profetiskt uttal, av en ilsken och lurad smålänning. För idag är det inte roligt för General Motors och Saab-ledningen och jag har bara ett enkelt tips att ge dem. Stå för ert ord och bygg upp förtroende med era kunder, så skulle det kunna se annorlunda ut. Förringa inte en liten tändkassetts betydelse i börsdiagrammen. På återseende med ett leende!
PS. Kafferasten är över, så även bloggandet och snöflingetittandet. Som du märker så används inte kafferasterna på skolan till att dricka kaffe. Anledningen till detta är att kaffet i automaten smakar skunk. Jag dricker det endast i förhoppning om att få en koffeindos i kroppen för att undvika huvudvärk framåt eftermidddagen. Fast det är ungefär som rysk roulette. Smaken kan nämligen orsaka huvudvärk. Den börjar i kindbenen. Straxt ovanför smaklökarna antagligen. Mina kollegor på kyrkan brukar klaga på kaffeautomaten på jobbet, men efter att ha varit på skolan sedan nittonhundranittiofyra, så har jag något att jämföra med. Kaffet på kyrkan blir då himmelska droppar i jämförelse. Himlagott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar