Det börjar dra ihop sig till mitt trehundrabloggsjubileum. Det här blir min tvåhundraåttiosjätte, så det är bara fjorton kvar. Om cirka två eller tre veckor borde det kunna bli en liten specialare. Ett litet högtidlighållande. Jag får ta mig en funderare och se om det dimper ner någon liten idé i hjärnarkivet. Idag nämnde en av mina läsare att hon hade backat tillbaka och slumpvis läst en blogg, som hade en tid på nacken. Det kändes trevligt att höra att den kan återanvändas. Att det går att göra nedslag lite här och där och kanske hitta något som inte är läst. Jag tror faktiskt att jag ska göra några nedslag själv. En liten bloggnostalgisk tripp.
Det får bli en annan kväll. Jag har lite annat att fundera på ikväll. Tillåter mig att känna mig lite nedstämd. Jag är inte rädd för tårar, sorg eller ledsna miner. På något märkligt sätt kan jag tänka att känslan att just känna sig ledsen, kan på något sätt visa att det gäller något som verkligen betyder något. På så sätt kan tårarna visa på vad som är viktigt i livet. Nu är detta inte en uppmaning att alla måste falla i gråt och känna sig deppiga för att hitta meningsfulla ting i livet. Just ikväll känner jag att min nedstämdhet beror på att jag vet att ett uppbrott kommer att betyda en saknad och tomhet inom mig. Det är saknaden och tomheten som ändå är det positiva i sammanhanget. För hade jag inte känt detta, så hade beskedet inte känts så viktigt.
Idag berättade en nära vän att hon och hennes man ska flytta ifrån Gävle. Den här vännen står mig mycket nära och betyder mycket för mig på många olika sätt. Hon har funnits i min närhet i cirka sjutton år. Nästan hela min Gävle-tid. Vi har delat glädje och sorg. Vi har stöttat varandra i motgång och känt glädje över varandras medgång. Ibland har det gått lång tid emellan våra möten, men ibland har det varit tät kontakt. Vi har bett för varandra och talat mycket om tro. Så egentligen kommer det inte behöva bli någon större skillnad. Msn-kontakt, sms-kontakt, mailkontakt, allt detta kan fortsätta som tidigare. Bön är inte heller avhängigt av geografiskt avstånd.
Nu ska inte min vän flytta till månen eller till en annan kontinent. Hon flyttar från östkust till västkust och det blir fyrtiosju mil emellan oss i fortsättningen. Alltså ingen omöjlighet till nya möten på nya sätt. Jag förstår så väl beslutet, som leder till att det nu blir en flyttning. Jag hade säkert gjort detsamma, om jag hade varit i deras situation. Fast nu när jag vet, så låter jag mina känslor få köra några varv i min nedstämdhetstumlare. Förhoppningsvis har de tumlat färdigt inom en snar framtid och kan hängas upp på en torkställning där alla tårar kan hitta sin tid att torka.
Livet förändras och det är väl det som är så typiskt för just livet. Vi kan stelbent stanna kvar i det gamla, men även det gamla förändras ju av sig självt, så då kan det bli lite trist att stanna i något som inte finns kvar. Det är det som är faran att åka tillbaka till någon plats som en gång i livet har betytt väldigt mycket för en människa. För tiden förändras, människor förändras och så även platser. Vi lever kvar i något nostalgiskt töcken och tror att vi ska kunna uppleva något liknande flera år senare. Jo, jag besöker gärna platser igen, som jag har besökt tidigare. Om jag inte kunde göra det, så skulle jag till exempel inte kunna återvända till mitt kära Virserum. Fast när jag åker dit, så åker jag dit för att besöka nuet. Se hur mina föräldrar har det nu. Se vad som finns nybakat i Skäärs konditoridisk. Se vem som har flyttat in i mitt favorithus vid sjön. Jag åker inte dit för att uppleva hur det var 1974. Inte heller 1984. Jag skulle bli besviken. För så ser inte Virserum ut nu.
Jag kan inte lasta min vän och hennes man för all min nedstämdhet. Jag sitter och överväger stora beslut. Beslut som kommer att påverka min framtid på ett radikalt sätt. Jag har burit det länge, så det är inget som har kommit över mig över en natt. Däremot har jag börjat tillåta mig att stanna upp inför det och inte bara springa ifrån tankarna och känslorna kring detta. Jag brukar inte rusa åstad och dra igång alla växlar. När jag gör något livsavgörande så har det ofta, eller varför inte säga alltid, legat och grott länge. Det är genomarbetat. Så när jag väl kläcker ur mig resultatet av bearbetningen, så kan det komma som en höja-på-ögonbrynen-grej för andra. Lite chockerande. Då är det bra att jag själv är klar med vad jag står och vad jag tycker. Det ger en trygghet som behåller mig i mitt nyvunna mod och så kan jag även dela den tryggheten med den som känner sig lite knäsvag över vad jag just har berättat.
Än så länge är det bara Mr T som vet mina innersta funderingar. Det räcker. Jag är inte ensam och Mr T är ett utmärkt bollplank. Vi behöver inte ens använda en boll. Tankarna formas till ord, som ibland uttalas, ibland behövs det bara en blick och orden hittar rätt ändå. Mr T:s stöd är enormt betydelsefullt. Jag önskar att det var jag som skrivit texten till gruppen Chicagos sång: If you leave me now. "If you leave me now, you'll take away the biggest part of me". Så är det. Jag kan inte ge en bättre förklaring på min kärlek till Mr T. Märk väl att det inte är Alla hjärtans dag. Jag skriver det ändå. Om jag inte hade Mr T i mitt liv, så skulle en stor del av mig själv försvinna. Det är kärlek. Att två har blivit ett. I nöd och lust. Därför är det Mr T som vet vad jag bär omkring på och så får det bli ett tag till. Tills jag har tänkt och känt klart. Vem vet, det blir kanske till och med en blogginformation så småningom. Men inte i samband med trehundrajubileumet. Det är på tok för tidigt.
Jag tar tillbaka det där med att mina funderingar gör mig nedstämd, för det är egentligen inte så. Jag känner mig faktiskt lite pirrigt förväntansfull över det färdiga beslutet. Nedstämdheten beror kanske på något så enkelt eller komplicerat, välj själv, som månens dragningskraft. Eller på kylan som inte ger med sig. Eller att jag nu har kommit så långt att jag inte längre känner något fikasug. Förstår du vad detta innebär? Det är en katastrof för konditorinäringen. Jag har svikit ett av mina största ideal. Fikaidealet. Så jag har all anledning att känna mig nedstämd ikväll. Min vän ska flytta och jag har inte ens lust att tröstäta en kanelbulle. Hur lågt kan jag komma? På återseende med ett leende!
PS. Idag kan vi titta oss själva i spegeln och se oss djupt in i ögonen och säga grattis till våra Iris. Alltså våra regnbågshinnor. Iris är grekiska och betyder regnbåge. Kom ihåg det när du åker på båtluffning mellan de grekiska öarna på semestern. Efter ett uppfriskande sommarregn kanske det kommer en tjusig regnbåge på himlen. Det låter väl proffsigt att kunna säga: Iris, iris och peka mot regnbågen? Fast det finns något som säger att man inte ska peka mot regnbågen, för då får man vårtor på fingrarna. Mycket ska man få veta innan vi sluter ögonen för gott. Det där med regnbåge och vårtor låter som om någon har stannat kvar i gamla talesätt alltför länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar