Byt semlan mot prinsesstårta!

Nu bloggar jag i förebyggande syfte. Jag antar att jag har annat för mig ikväll, runt midnatt. Det är nämligen jag och ytterligare en kollega som ansvarar för att alla är på sitt rum klockan tjugotre och att det är tyst i husen. Rapporterna har strömmat in från igår kväll och det fanns en hel del att ta tag i för de kollegor som gick patrull då. Det har vidtagits vissa åtgärder, men inga bloggkommentarer.

Det kan vara en fördel att blogga under dagtid också. Det är en liten lucka i programmet nu, innan middagen klockan sjutton. Skrubben, där datorn är stationerad, behöver inte lysas upp med lysröret i taket. Det räcker med eftermiddagsljuset som tränger sig in genom fönstergluggarna. Jag är precis nyfikad. Kaffe och bulle. Dock ingen semla. Konfirmanderna verkar inte veta att det är fettisdagen och när de får veta det, så verkar det inte vara någon rusning till semlediskarna. Kommentarer som: usch, det är bara grädde eller fy, jag gillar inte mandelmassa hörs på lägergården. Personalen i köket verkar ha full koll på att det är bättre med vanliga kanelbullar, modell större.

Dessutom så fylls fruktfaten ständigt på. Bara att välja. Banan, apelsin, äpple, päron. Ikväll blir det nog dessutom leken fruktsallad. Om vi är vakna då. På eftermiddagen har det varit en utökad femkamp. Var det sju eller åtta stationer av varierande svårighetsgrad? Dragkamp ledare mot konfirmander.Eller svara på frågor och för varje rätt svar en snöboll att kasta på en ledare några meter därifrån. Frågor som: Vad är en ateist? I vilken film sjönk båten Titanic? Det verkar som om det var lätt att få en snöboll att kasta på ledaren. Ett poäng för varje träff. Kasta boll i hink. Lätt som en plätt, jämfört med mördarleken "Hoppa säck" i halvmeterdjup snö. Dessutom i svag lutning av uppförsbacke.

Att snurra runt en kon i hela åtta varv och därefter sparka en fotboll i mål. Ett mål som stod ute på snötäckt fotbollsplan. Livet som konfirmand är inte helt lätt. Nu slappar konfirmanderna. Några bastar och jag hör några andra sitta och sjunga här utanför. Musik under arbetet alltså. Förmiddagen innehöll tre arbetspass. Jag hann inte ens tänka att jag egentligen har sportlov. Här stod jag och undervisade som om det var fullt pågående termin. Ämnet var dock inte teckenspråk, utan jag fortsatte på gårdagens tema, gemenskap. Nu gällde det gemenskapen i församlingen. Jag fick nöjet att känna mig nöjd efter de tre passen. Tre olika grupper, samma undervisning. Frånsett att det kan se lite olika ut, beroende på vilka ungdomar som finns i gruppen.

Jag hade tre huvudpunkter. 1. Bröder. 2. Församlingen. 3. Nattvarden. Bibelord till dessa. Vet inte om jag har tid att utveckla hela lektionspasset, men jag skulle gärna vilja göra det någon gång. Är det okej om jag återkommer? Bröder är i alla fall inte våra familjära brorsor, utan ett annat ord för kristna. På punkten församlingen tog jag parallellen med fotbollslaget. I bibeln beskrivs församlingen som en kropp med olika lemmar. Kanske spelade de inte fotboll på bibelns tid? Jag tog upp båda alternativen. Den sista punkten om nattvarden, handlar verkligen om gemenskap. Att dela gemenskapen i nattvardsfirandet. Vi pratade om det lite märkliga att bli uppmanad att äta kropp och dricka blod.

Kroppen på Jesu tid var en symbol för hela människan. Inte bara det vi tänker som kropp, med muskler, senor, fett och alla andra beståndsdelar, utan hela människan. Med tankar, personlighet, hjärta och själ. Att få ta emot Jesus som en hel människa, innebär ju även att ta emot hans sinnelag. Att blodet är en symbol för liv och vi erbjuds att ta emot Jesu liv. Det är häftigt. Så som Jesu liv var, så kan jag också få leva. Vågar du som läser bloggen anta utmaningen? Konfirmander har gjort det idag. Vi får se hur det slutar. Det är spännande tider nu.

Mitt upp i alltihop kom det nyheter från svenska hovet. De har tydligen inte blivit uppdaterade om att många av undersåtarna är på konfirmationsläger och inte alls har tid att sitta vid TV:n och dela bröllopsgemenskapen. Nu är det gjort. Det har varit en konselj och vi har blivit delgivna det, som många av oss har väntat på. Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling har förlovat sig.

Jag har inte haft tillfälle att sitta klistrad och ta in varje liten detalj, men tydligen får han titeln Prins Daniel, hertig av Västergötland. Så grattis västgötar, nu har ni en prins också. Eller kanske denna titeln inträder då de tu har svarat ja till varandra? Inför Gud och alla vittnens närvaro, vilket torde bli hela världen.

Mr T och jag valde påskafton som förlovningsdag. Någon trevlig högtid att hänga upp det hela vid. Mr T hade tänkt nyåret några månader tidigare, men då hade vi bara varit ihop i cirka fyra månader och jag sa något i stil med: är du galen, vad ska alla säga? Med facit i hand vet jag att det var jag som var galen och idag hade jag skitit i vad alla skulle ha sagt. Mr T vill jag ha och därmed basta. När vi hade bestämt oss att ta det vid midsommar istället, så kände jag att det var på tok för långt fram. Det fick bli påsk.

Hur man kommer fram till att förlova sig den 24 februari 2009 har jag ingen aning om. Älskar de semlor? Är det datumet de träffades på första gången? Eller är det så krasst att det var det enda lediga datumet i kalendern, som passade alla inblandade? Kronprinsessan och hennes älskade prins, kungen, regeringen och hela övriga hovet. Något måste det vara. Annars finns det nästan trehundrasextiofyra andra dagar att slå till på.

Victoria och Daniel har känt varandra i sju år och jag är glad för deras skull. Äntligen! Bröllop nästa sommar. Några av ledarna här på lägret har redan börjat fundera på om det ska kollidera med konfalägret. Vi lever med dessa konfatankar dygnet runt och nu måste vi ta in ytterligare en aspekt. Ett kungligt bröllop. Det var 1976 det inträffade senast, då både kungen och drottningen stegade fram till altaret och därefter även Prins Bertil och prinsessan Lilian. Juni och december året då jag fyllde 11 år.

Som sann kristen och förstående konfirmandledare, så ska jag avsluta bloggandet, för några av de unga hjälpledarna vill ha tillgång till nätet och världen utanför. Så med snöiga och rojalistiska hälsningar från ett Hälsingland i solsken, avslutar jag för idag. Tänk på mig i natt, när jag smyger bland husen i den mörka vinterkvällen. Det är verkligheten för en nattpatrull på konfaläger. Så har det alltid vara, så ska det vara och så kommer det att vara. Normalläge. På återseende med ett kungligt leende!

PS. Jag missar bokreastarten. Jag och Mr T som brukar hänga på det nattliga låset. Jag saknar tystnaden bland bokhögarna. När jag kommer hem så ska jag äta en semla, gå på bokrea, dricka ett glas gott rött vin, äta något smaskigt och umgås med Mr T och tonåringarna. Om jag inte somnar. Den möjligheten finns också.

PS2. Är det OK om jag bara lite snabbt nämner min glädje och tacksamhet till mina kollegor som finns med här på lägret? Vilka underbara pärlor de är, var och en på sitt sätt. Duktiga, kreativa, vackra, härliga, roliga och så skönt det är att vara omsluten av sådant. Tack att jag får. Jag kände lycka under konseljen efter lunch. Vi har mycket gemensamt, till och med de rojalistiska känslorna och faktiskt nästan en fot inne i den kungliga hallen. Det skulle kunna bli ett scoop. Men det blir det aldrig.