Det är härligt att vara en liten maska!

Siffran två är viktig idag. Dels är vi inne i månaden två, det vill säga februari. Det är den tjugoandra dagen i månaden och det betyder att det är min kära pappas födelsedag. Han har två sjuor i sin ålder. Självklart har vi ringt och sjungit för honom på morgonen. Hurrat och hyllat. Han har det bra i det småländska vinterlandskapet. Han blev glad för presenten och skulle sätta sig ner och lyssna i lugn och ro sedan. Just nu är huset fullt av gäster.

Om det inte vore så att jag snart ska iväg på konfirmationsläger, så hade även jag med familj varit där. Perfekt med födelsedagsfirande med närhet till sportlovsledighet annars. I år blev det lägerverksamhet som alternativ. Det har ändå blivit firande idag på morgonen. En dag i förskott. Mr T fyller fyrtiotre år imorgon och han har fått sina paket av mig idag. Imorgon rycker tonåringarna in med sin uppvaktning. Även yngsta tonåringen fyller myndig imorgon. Hon blir alltså arton år. Det är helt ofattbart men med lite snabb huvudräkning så inser jag att det stämmer. Arton år har gått sedan det lilla knytet såg dagens ljus på Östra sjukhuset i Göteborg. Den 23 februari 1991. På självaste Mr T:s 25-årsdag.

Så vi har sjungit och gratulerat. Några paket sparas till imorgon. Vi tar ändå tillfället i akt att födelsedagsfika idag. Sådant ska inte förbises. Så flaggan har stått på bordet. Blombuketten likaså. Ja, det var egentligen bara vetskapen om att det var fel datum som störde, annars var allt på riktigt. Morfars födelsedag och familjens dagen-före-rätta-födelsedagen är vit som snö. Det kommer mer snö och det är plusgrader ute. Väskan är nästan färdigpackad och det är bara lite lunch som fattas innan det bär iväg.

Jag har kommit in i det skedet nu att jag känner att detta ska bli kul. Det har hittills bara känts jäktigt och stressigt. Som om det skulle vara skönt att få vara hemma och bara släppa allt. Nu har jag kommit in i lägerkänslan och ser fram emot att få träffa alla ungdomarna och även mina kollegor. Detta blir ett tillfälle för mig att få möta dem i ett annat sammanhang.

Saken är den att jag är en lägermänniska. Jag tycker om mötet med människor i ett sammanhang då den vanliga vardagsslentrianen byts ut mot andra aktiviteter. Där klädkoder inte är så viktiga och där det är tillåtet att sitta på golvet i samlingarna. Där viktiga livsavgörande frågor tas upp mitt i natten och där allt är oförutsägbart. Vad som helst kan hända. Tur att inte livet hela tiden är läger. Det skulle förta lite av det häftiga att åka på läger.

Att åka på läger som ledare för konfirmander är att ta vid där föräldrar har kämpat under cirka fjorton år. Där lärare har kämpat under cirka åtta år. Där idrottsledare har kämpat under en hel del år. Nu är det vår tur och jag vet att vi kommer att kämpa. Allt för att ge alla ungdomarna en rejäl bas att stå på inför det framtida livet. Det innebär att vi kommer att följa en hel del regler. Vi kommer att erbjuda och dela med oss av den sanning om det kristna livet som vi har. Men främst så kommer vi att öppna vår famn som vuxna och komma med oss själva.

Förhoppningsvis får vi möjligheten att bygga broar där andra har rasat. Förhoppningsvis kommer vi att få bygga förtroenden som består genom hela livet. Det är glädjen med att vara ledare på läger. Om vi inte lyckas, så är min förhoppning att någon annan tar vid, när vi slutar. För alla människor måste ha någon i sitt liv som finns som en trygg bas. En fast punkt, när allting runt omkring skakar. Alla människor hamnar förr eller senare i en mänsklig form av jordbävning. Jag tackar inte ja till ledarskap bara för att det är härligt att åka på läger. För innerst inne vet jag att det kan innebära dygnet-runt-jour.

Jag tackar ja för att vara en liten maska i ett stort nät. Om det nätet används till att fånga upp människor som annars skulle ramla ner i ett stort mörker eller om det används för att fiska upp människor som vill följa Jesus, det vet jag inte riktigt hur det blir på just det här lägret. Fast de båda användningsområdena går kanske in i varandra? På återseende med ett leende!

PS. Om det finns en tillräckligt stor lokal på lägergården, så blir det utlärning av några lätta Linedance-danser någon kväll på lägret. Jag har laddat med musik och träning av steg tillsammans med Mr T. När det gäller att förbereda sig inför läger, så går det absolut inte att maska. Den saken är säker.