Glädjande Bambirapport

Tur att det inte hänger på mina ljumskar om det ska publiceras en blogg eller inte. Skulle jag använda någon liten del av musklerna som sitter i ljumsktrakten för att få ut en blogg, så skulle det just nu råda blogguppehåll. Jag känner nu muskler som jag inte trodde att jag hade. Jag känner av dem i stort sett alla skeden av dagen. Det är nästan bara vid total stillhet som det nästan inte känns. Hur kunde det bli på detta sätt? Förklaringen är en spark. Inte en spark som utförs av en fot. Utan en spark som är uppbyggd av en massa träribbor monterade på två stora medar.

Det fanns en mängd sparkar parkerade utanför huvudbyggnaden på Breidagård. En dalablå och en julröd och resten var naturfärgade. Jag hade med förtjusning upptäckt att det fanns långfärdsskridskorutrustning till utlåning och jag funderade på varför jag inte tänkt på att ta med egen utrustning. Med pjäxor som sitter som gjutna på foten. Jag lånade nu ett par trettioåttor, isdubbar och stavar och hade gett mig ut på en lagom runda på den fantastiska isen på sjön Trehörningen. Jag hade gärna gjort ytterligare ett pass, men då var skridskorna redan ute på isen med ett annat par fötter istoppade i sig. Därför bestämde jag mig för spark och när jag hade kånkat ner sparken till isen, så bestämde jag mig för att köra runt hela sjön.

Det var innan jag visste hur stor sjön Trehörningen egentligen är. Nu kommer den småländska envisheten upp i dagens ljus ordentligt. Jag hade givetvis möjlighet att ta genvägar här och var på isen. Det fanns upplogade leder runt om hela sjön samt upplogade genvägar. Saken är den att har jag bestämt mig att köra runt sjön, så finns det inget som heter: leta upp första bästa genväg. Så jag sparkade, sparkade och sparkade. Bytte mellan vänster och höger ben och fann all anledning att tacka Gud för att han tänkte på att skapa människan med två ben. Ombyte inte bara förnöjde utan räddade hela sparkturen.

Efter en liten stund gjorde sig den höstliga fotskadan sig påmind, men då plockade jag fram den småländska dumdristigheten och i kombination med envisheten så tog jag mig runt sjön. Den sista sträckan, själva upploppet i motvind dessutom. Då hade jag varit ute på hal is i nästan två timmar. Rödrosig, svettig och lite svag från höfter och nedåt. Detta uppvägdes av att jag kände mig sjusärdeles nöjd och duschningen var den bästa belöningen jag kunde tänka mig. Så som du förstår så har jag minne med mig hem från Breidagård. Det mest kännbara sitter i ljumskarna.

Självklart finns det andra sköna minnen också. Jag har träffat många nya, spännande och trevliga människor. De har verkligen berikat mig. Jag har ätit alldeles för god mat och jag hade fullt upp med att äta med måtta. Nybakat bröd till frukost, lunch och middag. Det både doftade och smakade ljuvligt i matsalen. Stilla stunder i det enklaste och vackraste kapell jag kan tänka mig. Jag har dessutom avancerat i mitt bokprojekt, för på Breidagård fick jag inspiration i en sådan härlig dos att jag fick bunkra och ta med mig hem. Jag blev inkvarterad i rum nummer 11 som visade sig vara psalmen O store Gud, nr 11 i psalmboken. När jag kom in i rummet och tittade ut genom fönstret, så såg jag en gammal vacker stenmur och bakom den en sjö. Allt i vinterskrud. O store Gud, o store Gud.

Eftersom jag fått tipset av en av mina trogna bloggläsare att det går att läsa bloggen genom mobilen, så tänkte jag att jag måste testa själv. Det gick upp för mig under denna testning, vilken bragd mina kära bloggläsare utför, då hon troget följer min blogg genom sin mobil. Den lilla rutan och den lilla texten. Det är plats på prispallen i tävlingen "uthållig och trogen" för min kära läsande vän. Jag passade på att logga in på facebook för att kontrollera om den världen fortfarande fanns kvar och jag snabbläste mina vänners uppdaterade statusar. Det fick mig att känna mig som en nunna i ett kloster som ertappas med att kyssa överstemunken eller det heter väl egentligen abbotten? Den manliga varianten av chefsmunken. För självaste pösmunken är väl något helt annat?

Jag har vältrat mig i temat glädje och det började redan på nervägen till Uppsalaområdet. Jag gled fram tillsammans med de nya hästkrafterna i Audin och den frambringade verklig körglädje inom mig. Jag gjorde det i harmoni med musiken från min favorit-CD just nu. I låten "You raise me up" med Josh Groban testade jag högtalaranläggningen i bilen och den höll tillräcklig klass. Jag kan inte låta bli att delge dig texten. Lova mig att du går ut på Youtube och lyssnar på just den sången någon gång. Jag vill att du ska vara tillsammans med mig på den där bergstoppen någon liten stund.

When I am down and, oh my soul, so weary;

When troubles come and my heart burdened be;

Then, I am still and wait here in the silence,

Until you come and sit a while with me.

You raise me up, so I can stand on mountains;

You raise me up, to walk on stormy seas;

I am strong, when I am on your shoulders;

You raise me up: To more than I can be.

There is no life - no life without its hunger;

Each restless heart beats so imperfectly;

But when you come and I am filled with wonder,

Sometimes, I think I glimpse eternity.

You raise me up, so I can stand on mountains;

You raise me up, to walk on stormy seas;

I am strong, when I am on your shoulders;

You raise me up: To more than I can be.

Det är just den återkommande refrängen som inleds med orden: You raise me up som berör mig på ett alldeles speciellt sätt. Jag skriver under på dessa ord och jag känner mig där nu. På berget, på det det stormiga havet. Jag är stark. Jag är upprättad till mer än jag kan vara. Det är starkt och det är sant. Det är ett så starkt och glädjande budskap. Något jag gärna delar med mig av.

Ikväll är äldsta tonåringen i Ljusne och dömer hockey. Det är nästan en heltidstjänst att döma hockey. Tyvärr är det på tider då vi i övriga familjen är hemma. Vi som har haft förmånen att inta TV-soffan har följt Let's Dance och jag har skaffat mig favoriter. Själv missade jag Linedance-lektionen i veckan och det berodde inte på de ömmande ljumskarna utan på något helt annat. Jag tar igen det nästa vecka. Då ska det bli både lite stamp och kick. En helt annan typ av spark alltså. På återseende med ett leende!

PS. Jag gjorde ett klipp idag och landade i en fräsch page. Inte vet jag hur det har gått till, men nu är min snagg nere i jämna pagelängder. Ska se mig om efter några läckra spännen i huvudstaden imorgon. För nu är det ompackning av väskan som gäller.