Visst, jag unnar eleverna en liten lucka i schemat, men det som händer i skolan är att den blir ödslig och tom. Kvar blir lärare och övrig personal, som har fått sin viktigaste uppgift bortskuren. Nämligen den glädjande uppgiften att undervisa. Istället fylls dagen med den ena föreläsningen efter den andra och däremellan har lärarna en förhoppning om att komma ikapp med rättande av skrivningar, uppdaterande av nätverksportalen och att som en slags utopi ligga några hästlängder före i vårplaneringen. Allt detta inom loppet av några timmar en annorlunda arbetsdag. Läser jag personalen rätt, så borde denna dag användas på ett helt annat sätt. Jag sitter inte i skolledningen och har varken betalt eller i uppgift att se och ordna detta. Imorgon är det inte lättade och lugnare lärare som möter eleverna. Imorgon är det frustrerade och irriterade lärare, som upplever att de fick inget vettigt gjort på studiedagen. Tröttheten har bara byggts på. Tur att jag inte är på skolan på tisdagar. Enda räddningen för lärare sådana här dagen-efter-studiedagen-dagar är att eleverna är tillbaka.
Trots tristessen med en tom och innehållslös skola, så kan jag känna mig lite lycklig. Den lyckan är ytlig och baseras på en fåfäng liten trevlig gen som jag bär på. Kanske var det sorgen och saknaden av eleverna som gjorde att jag inte kunde nöja mig med att fönstershoppa, utan föll för en urläcker pumps med slejf och decimeterhög klack. I något mellanbrunt färgat skinn. En sko med rena, strikta linjer. En sko som får mig att längta efter våren och någon liten trevlig tillställning. Som till exempel min väns fyrtioårsfirande i Linköping i april. Känns bra med två månaders frist, för i de här skorna så tror jag att jag behöver några rejäla träningspass på balansbrädan, för att staga upp stabiliteten i den skadade foten. Den som vill vara fin får vara beredd att lida lite pin. Jag är beredd! Jag behöver väl knappast göra bloggtillägget att inköpet gjordes för halva ordinarie priset? Du känner mig vid det här laget antar jag.
Det kan låta fånigt att känna glädje över ett par skor när det redan finns ett oräkneligt antal par skor i garderoben. Jag vilade ögonen på dem en stund och kände att det gjorde gott. Jag är lycklig, lycklig, lycklig över mina läckra, lätta pumps. Ska bli mig en sann glädje att få vara lite lättfotad frampå vårkanten. Jag erkänner min fåfänga, så länge det rör sig om skor. Jag skulle kunna stoppa en tulpan i vardera skon i väntan på användning och då skulle jag kunna kalla det för konst. På tal om konst. Kan inte låta bli att nämna tavlan som hängde på väggen i VIP-rummet som jag råkade hamna i under lördagen. Säkert en gånger en meter med vit bakgrundsduk och några krumelurer som omöjligt föreställde någonting. Kulörerna höll sig till gul-grönt. En tvååring skulle med lätthet kunna skapa en finare tavla och jag tror faktiskt att chimpansen Santino i Furuviksparken målar bättre och intressantare.
På väggen mitt emot hängde en annan tavla som föreställde en svensk fältherre på sin bruna stiliga häst. Jag funderade en stund om den moderna konstnären hade blivit inspirerad av fältherrstavlan och försökt förflytta den in i ett modernt perspektiv. Fast då skulle fältherren se ut som en kladdig ballong på en pinne och hästen som en ostädad plastbassäng. Det skulle inte förvåna mig om kladdballongen var dubbelt så dyr som hästtavlan i guldram. Det är mycket som är konstigt nu för tiden, med betoning på konst.
Jag spinner vidare på ämnet konst i bloggen. Hela vår gamla bil är som ett stort och mäktigt konstverk i dessa dagar. Den blå Saaben som inte längre har första tjing på ett uppvärmt garage med motorvärmare och kupévärmare. Idag hade den förvandlats till en isskulptur på blåmetallic botten. Anledningen till konstverket är att flera dagars kyla har bitit sig fast i plåt, glas och plast. Allt ligger som en heltäckande hinna över bilens alla delar. På vissa ställen har det smält och frusit fast igen, som vattnet i ett vattenfall och på dessa ställen är det tjock och blank is. Oturligt nog låg uttaget, med det lilla locket, som går till motorvärmaren, inbäddat i denna tjocka is. Det är sådana dagar som jag kan längta till möjligheten att stoppa tårna i en uppvärmd sommarsjö.
Det var bara att se sig omkring för att kunna konstatera att det dröjer och alla dessa planer på sommardopp ligger på framtiden. Nu gällde det att få Saaben körduglig och borstning, skrapning och islossning med varsamt våld inleddes. Eftersom Saaben inte har några arbetstider att passa eller en chef som väntar, så kunde den stå ute på garageuppfarten i bästa solläget och tina upp. Jag nedlåter mig inte att vara avundsjuk på en sju år gammal Saab, men helt klart skulle det inte ha varit dumt att sitta invirad i en skinnfäll och luta nacken mot garageväggen och sätta fejan i vinkel mot solen. Det finns inte något som är så härligt i dessa tider, som att känna att soeln faktiskt värmer. Tillbaka till bilen. Lagom upptinad kördes den sedan in i garaget för att den sista delen av processen skulle verkställas. Efter några timmar var rutorna genomskinliga, precis som biltillverkaren hade tänkt och lacken var återigen blå utan ismönster. Tala om att göra åverkan på konsten.
Ibland är det tydligen så att konsten kan göra åverkan på annat. Som den där eleven på konstfack som gjorde konst genom att spela psykiskt sjuk. Tydligen så gjorde hon det så till den milda grad bra att hon tvångsintogs och bet och spottade på personalen. De fick spänna fast henne och till sist medicinera henne så att hon somnade. Jag är tydligen inte tillräckligt konstnärligt belevad för jag ser faktiskt inte storheten i detta konstprojekt. I min väg för fascinationen, så står ord som idioti och dumhet i vägen. Denna galenskap kryddas med att lärarna på Konstfack ställdes sig bakom projektet och stödde elevens kamp för sitt konstnärliga utövande.
Jag skulle föreslå att skolan ger denna elev trehundrasextiofem studiedagar och därefter stänger skolbänken och packar ner staffliet och penslarna. På något sätt verkar det mer naturligt och rätt att stödja apkonstkulturen. Pengarna skulle kunna satsas på att rädda de utrotningshotade aporna. De kanske också bits och spottar, men i alla har de känslan för att låta bli att kalla det konst. På återseende med ett leende!
PS. Idag blev ännu ett syskonbarn tonåring. Nu återstår bara en liten kusin till våra kottar, som inte är tonåring. Grattis Adina på trettonårsdagen! Det hade tydligen varit en mycket lyckad dag, med bland annat kläder och film i paketen. Tårtan var visst redan avsmakad i helgen som gick. Tretton ljus! Om ett par veckor är det dags för trettio plus arton till i Hille-tårtan. Tur att det är två som ska blåsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar