När jag var färdigbloggad igår kväll, så satt jag och Mr T vid köksbordet och myste. Ljusen var tända, kaffet var nybryggt och vi bläddrade i dagens exemplar av Gefle Dagblad. Mr T fick syn på annonsen från Musikbörsen och vi blev uppdaterade om att de hade startat sin rea några timmar tidigare. De skulle dessutom ha kvällsöppet. Egentligen var mina planer för kvällen att bara kurera den eskalerande förkylningen, men ändå säger jag orden: Ska vi sticka in en sväng? På teckenspråket hade det räckt med ett: Paffa?
Ut med Audin och tre fjärdedelar av familjen stack iväg till stan för andra gången denna dag. Äldsta tonåringen hade gått från jobb till lunch med Mr T och därefter träning. Min tanke om Musikbörsens rea var att jag kanske äntligen skulle kunna få tag i en billig banjo. Min dröm sedan femtonårsåldern. Artonåringen var på jakt efter en gura. Heltidsmusikern kände sig nog rätt välutrustad på instrumentfronten, men kanske något arrprogram till datorn fanns att införskaffa sig?
Jag gjorde en snabb genomsökning av butiken, som var välfylld på både instrument, personal och kunder. Jag hittade ingen banjo, utan var tvungen att fråga om hjälp och hittade en mycket trevlig herre med stor kunskap om det mesta visade det sig. Han beklagade. De hade haft en begagnad banjo i nyskick till salu för en stund sedan. Prislappen visade endast sjuhundra kronor. Det sved till i mitt inre, men jag brukar inte ligga länge på några världsliga sorger och jag vet att där ute någonstans väntar min banjo på mig. Vi ska bara ha det perfekta mötet och jag har alltså något att se fram emot.
Eftersom jag har haft en dragning åt ukulelehållet ända sedan min barndom då Trazan och Banane gjorde sina shower och dragningen fylldes sedan på med Anders Eriksson i Galenskaparna och jag föll igår pladask inför en svart läckerbit. Den blänkte som ett hund*ll*n i månskenet och priset var mer än småländskt må jag säga. Fodral, specialplektrum och instruktionsdvd ingick i detta mycket rimliga pris för vardagsglädje. Jag köpte till en instruktionsbok med CD-komp. Jag tror att det blir roligare på så sätt.
Jag har som mål att ha övat upp mina ukulelekunskaper så pass att jag packar med den till sommarens konfirmationsläger. Det enda hindret jag ser för detta är att någon av mina kollegor säger blankt nej och då får jag acceptera detta och smyger bara med ett litet munspel i packningen. Jag riskerar inte mitt goda samarbete med kollegorna och det finns kanske ukuleledetektorer redan på bussen? Om jag inte lär mig spela, så kommer hon, för det är en hon, att pryda köksväggen. Denna lilla, med betoning på lilla, vackra svarta skönhet. Hon är som en blänkande lakritskonfekt och får jag henne att låta lika bra som lakritsen smakar, så kommer detta att bli en livslång vänskap.
Jag har ont i fingertopparna. Kan nu ackorden D, A och G och spelar nästan Ja, må du leva i rätt tempo och utan avbrott. Helst vill jag spela Galenskaparnas "Håll käft när du pratar med mig" och om jag får till den så ska jag med glädje uppträda på nästa personalfest. Det kan vara det sista jag gör inom den kyrkliga sfären. Om jag inte får till ackorden bättre än vad jag kan nu. Det låter inte bra. Jag är medveten om detta. Den är dessutom svårstämd. Det tar kanske ett tag innan den har vänjt sig vid Hille-fuktigheten. Jag tröstade mig med att höra mig själv säga för en stund sedan, men ukulele ska väl aldrig låta perfekt? För mig är det ett sådant där hejsan-tjosan-instrument som kan låta nästan helt hur som helst och det höjer ändå stämningen. Där var jag rolig utan att jag hade planerat det. Upptäckte du det också? Höjer ändå stämningen... Det är precis vad den gör. Den höjer sig efter en stund och måste stämmas om. Tur att jag bor under samma tak som Mr T. Håll ögonen öppna efter annons i tidningen om Ukulele- och bastrombonekonsert.
På tal om tidningen, så är jag med på bild och har min text tryckt i Gefle Dagblad idag. Lite närmare min dröm om en egen krönika eller en läsarspalt. Idag gäller det Svenska kyrkans annonsering och mitt i alltihop mina tankar om tro, kyrka, teckenspråk och annat smått och gott. Jag har drömt mardröm om det där i natt. I drömmen slog jag upp tidningen och allt var bara fel. Rubrik och text huller om buller. Allting var ihoptryckt och eftersom det var dåligt med plats, så hade de lagt lite text över allting annat. Det såg helt miffo ut. Kände mig så besviken. När jag äntligen fick chans att skriva i tidningen, så var det helt misslyckat. Jag ville så gärna ringa till tidningen och be dem sätta in det rätta materialet dagen efter. Jag ringde, men de tyckte inte det var så viktigt. Det var bara en annons och alla predikoturer var ju rätt. Så vaknade jag upp och det var dags att hämta in tidningen. Äldsta tonåringen som skulle ut och jobba hann före och jag väntade tills han hade bläddrat igenom tidningen.
Det kändes pirrigt att slå upp sidan. Tänk om det hade varit en sanndröm? Det visade sig att allt hade fungerat och jag känner mig nöjd. Visst, bilden kunde ha varit bättre. Texten kunde ha varit bättre. Rubriken kunde ha varit bättre. På det hela taget är jag ändå nöjd. För någonstans måste ribban ligga och det finns så mycket som spelar in. Tidspress. Andra göromål. Tankarna fladdrar. Utrymmet är begränsat. Jag får nöja mig med att ha fått möjligheten att skriva och sedan får var och en avgöra vad de tycker. Det är faktiskt en omöjlighet att med 1800 tecken få alla att bli nöjda. Det har förresten aldrig varit min ambition. Att skriva för att alla ska vara nöjda. Det vore nästan en mardröm att känna så.
Jag läste några så sköna rader i dagens tidning. Det tog mig femton år att komma på att jag egentligen var en usel författare. Men då var jag redan berömd, så då var det försent att lägga av. I skrivandets stund kommer jag inte på vilken författare det var som skrivit det, men uttrycket är i Nobelprisklass tycker jag. Om det finns något pris för bästa väderlek, så kan jag nominera vädret idag. Solsken, vit snö och klarblå himmel. Förskoletonåringen är ute och grillar korv med barnen idag. Låter som en rätt okej dag på jobbet.
PS. För mig gäller viloläge. Hjärtat bankar hejdlöst så fort jag tar en vända in till toa. Jag känner mig helt igenkorkad och nässpray känns som min närmaste vän just nu. Från bottenvåningen hör jag artonåringen ta fram en låt på den nyinköpta guran. Även den en svart skönhet från Fenderfamiljen. Ryggsäcksbag och Beatlesprytt läderband. Fyra olika plektrum med varierande storlek och färg. Mer lättstämd och mer välklingande än en ukulele. Mr T installerar ett ljudprogram på datorn. Han stod för gårdagskvällens största fynd. Nedsatt från 7895 svenska kronor till endast 1500:- Då ingår datoriserad stämning. På återseende med ett täppt leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar