Nog drömde jag någon gång i ungdomen om att få bli journalist till yrket. Jag gjorde till och med praktik på Vimmerbytidningens lokalredaktion i Hultsfred, någon vecka på gymnasiet. Jag fick skriva en liten artikel om parkeringarna i Hultan City och det var egentligen rena nonsensnyheten för omvärlden, men jag fick uppdraget av redaktören och jag gick in för uppgiften med stort allvar. Jag skrev, jag ändrade, jag våndades, jag skrev lite till, jag ändrade, jag bestämde mig för att sätta punkt och gick på darrande ben in till redaktören, som sa: Bra! Vi sätter in den i morgondagens tidning.
Jag kommer inte ihåg om jag sov den natten. Om jag gjorde det, så var det säkert oroligt. Vi prenumererade inte på Vimmerbytidningen i mitt hem, utan i metropolen Virserum var det antingen Oskarshamnstidningen eller Vetlandaposten som gällde. Mina föräldrar valde Oskarshamnstidningen. Fast då och då hände det att de saknade Vetlandaposten för predikoturernas och dödsannonsernas skull. Så det blev något lösnummer vid några tillfällen. Under min praktikvecka på Vimmerbytidningen, så blev det lösnummer av den också. Mamma har klippt urklipp i tidningarna sedan året mina föräldrar gifte sig och det är samma år som Björn Borg, Ingemar Stenmark, Frank Andersson och Linda Haglund föddes.
Det har blivit många pärmar och det är mycket intressant att bläddra sig tillbaka genom historien. Det är nästan det första jag gör, när jag kommer hem till Småland. Jag uppdaterar mig om hembygdens händelser under tiden jag har varit frånvarande sedan sist. Dödsannonser, bilolyckor, missionsauktioner i Misterhult och lokalrevyns upptåg. Då och då slinker det emellan något om de kungligas vistelse på Öland eller om det har hänt något alldeles exceptionellt ute i vida världen. Jag tror att min mamma är några av få nu levande personer som håller urklippandet vid liv. Hon gör det samtidigt som hon undrar vad det ska vara bra för. Jag är alldeles säker på att det med glädje tas emot av Hembygdsföreningens vänner.
Tillbaka till praktikveckan på Vimmerbytidningen. På eget initiativ gjorde jag en intervju med gymnasieungdomar. Om jag hade några intressanta frågeställningar minns jag inte. Jag tror nog att det var kul att kolla in gamla Stålhagsskolan från ett annat perspektiv en stund och så hade jag växt några centimeter genom att för en vecka leka journalist. Journalistdrömmen hölls vid liv ett tag, så jag till och med före studenten sökte jobb på Katrineholms-Kuriren. Jag håller med om att det låter lite udda att hamna i Katrineholm av alla ställen, men som alltid när livet är oförklarligt och märkligt, så spelar kärleken in. Jag hade träffat en kille och jag var upp över öronen förälskad. Med facit i hand, så vet vi alla att det var långt ifrån den rätte. Mr T är från Arbetarbladsregionen, nämligen Sandviken.
Jag var inte förtjust i chefsredaktören på Katrineholms-Kuriren. Det här är alltså tjugofem år sedan, så besöket på redaktionen är preskriberat. Jag kommer inte ihåg hans namn, så han satte inga djupare spår i mitt liv. Långt senare blev en annan Katrineholmsgrabb Sveriges statsminister och det var kanske en släkting till redaktören? Deras sätt påminde om varandras. Jag hamnade inte i Katrineholm efter studenten. Tack och lov. För då var förälskelsen redan över och jag lärde mig att inte rusa fram på några rosa moln, när det gäller en livsplanering.
Jag for istället till Stockholm och pluggade och fick sedan jobb i Södertälje. Då valde jag vistelseort med andra grunder än kärleken till en pojke. Jag valde Södertälje med anledning av en helt annan orsak, nämligen kärleken till hockeyn och närheten till Scaniarinken. Konstigt egentligen att något eller någon fick mig att någonsin flytta därifrån. Det måste ha varit något alldeles speciellt som drog. Jovisst, det var Mr T. Han pluggade i Göteborg och det verkade vara ljusår framåt i tiden tills studierna på Musikhögskolan var klara för hans del. Vem kan vänta så länge när det står "Den rätte" skrivit med stjärnors glans på himmelen? Jag försökte, jag hade redan träffat Mr T när jag flyttade till Södertälje. För att inte den tiden skulle bli helt galen av längtan, så räddades hela situationen upp genom att han gjorde militärtjänst i Strängnäs. Musikpluton. Cirka fyra-fem mil från Södertälje. När han muckade, så smälte jag totalt av frieri och hans erbjudande om ett liv med honom och hans studielån. Det är ett beslut jag aldrig kommer att ångra.
Vad blev det av journalistdrömmarna? Jag kastade dem. Det fanns så mycket annat som lockade och på slingriga vägar har jag idag hamnat där jag ska vara. Kanske slingrar vägen vidare så småningom? Just nu är jag glad och tacksam på en av livets alla rastplatser. Precis som tidigare alltså. Även om det inte står journalist på mitt visitkort, så har jag skrivit en bok och jag bloggar regelbundet. Förr skrev jag insändare också. Det var på Oskarshamnstidningens tid. I Gävle har det inte blivit av. Inte för att det saknas ämnen. Fast jag bloggar nog hellre.
Så har jag precis avslutat ett hedersuppdrag. Jag blev ombedd att skriva en liten artikel i Svenska kyrkans helsidesannons som kommer fredagen den 27 februari. Nästa vecka alltså. Alla församlingarnas mötesplatser annonseras och mitt i alltihop något om verksamheten. Nästa gång ska det handla om teckenspråksarbetet. Bilden är tagen och jag blev uppmanad att hålla mig inom ramen av 1800 nedslag inklusive blanksteg. Om jag jämför detta med denna blogg, så är jag redan uppe i 5481 tecken, på tidningens sätt att räkna. Så på en tredjedels utrymme av detta, så ska jag skriva något intressant om teckenspråksarbetet, Svenska kyrkan, kyrkans budskap och dessutom med en personlig touche. Jag har vänt och vridit på orden. Jag var tillbaka på praktiktiden på Vimmerbytidningen och svettades lite inför omdömet.
Den här gången behövde jag inte gå in till mottagaren på darrande ben, utan jag kunde sitta kvar och endast maila över det hela och sedan invänta kommentarerna. Omdömet blev jättebra! Alltså lite bättre än i Hultan, där det kort och gott räckte med bra! Jag kan inte låta bli att sova i över en vecka till och vänta på publiceringen, utan jag får lägga det åt sidan och endast pirra lite i magen natten före. Jag chockerar kanske övriga familjen genom att för en gångs skull hämta tidningen före dusch och påklädning. Så jag blev inte journalist och när jag nu är klar med min 18oo-teckensbegränsade text som handlar om min tjänst, då förstår jag varför. Jag är glad för Guds kringelikrokiga vägar. Det blir mer spännande så. På återseende med ett leende!
PS. Det skulle egentligen inte bli något extra i bloggen ikväll, för det går ett larm inne i huvudet som säger: Gå och lägg dig! Vill bara berätta att Saaben, den lilla blå bilen har varit inne hos vår motsvarighet till tandläkaren idag. Alltså en verkstad. Det kostade endast en tusenlapp för att programmera om bilens dator som hade hoppat ur någonstans vid gaspedalsreglaget. Vad kan det ta i tid att knappra in en kod och sätta tillbaka dosan? En kvart? Ungefär som att sitta i tandläkarstolen och gapa i tio minuter och det kostar nästan åttahundra för några bilder och undersökning. Det hjälper inte att bloggklaga. Bilen rullar och jag har tänder att tugga med. Vad kan jag mer önska i nuläget? Just det, en säng. God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar