Jag måste vinnlägga mig om att skriva något positivt i kvällens blogg. Jag tror att det går att bestämma sig för det, även om mycket runt omkring känns lite motigt. Jag omger mig med hängiga kollegor lite varstans och visst, innerst inne så tycker jag synd om dem. Fast det är knepigt det där, jag är ändå glad att jag slipper bära deras baskelusker och virusar. Det känns som om det vore lätt att trilla dit nu. Det går inte att röra sig en meter i omgivningen utan att det snörvlas och irriteras i halsar. Missförstå mig inte. Jag tycker det är synd om dem alla och jag önskar dem en snabb bättring och under tiden det varar en god lindring. Fast det är lite Petrus-syndrom över nuläget. Skulle jag vilja bära smärtan ett tag? Icke, sa Nicke. Jag till och med förnekar att förkylningar och magsjukor finns. Samtidigt som jag känner på mig att någon gång förr eller senare måste jag göra min del av världens plåga.
Äldsta tonåringen har kommit i ett guldläge när det gäller att samla på sig snuvor och andra otrevligheter. Han började på ett nytt jobb i måndags, på en förskola i stan. Det är faktiskt säkrare än ett brev på posten att få någon liten smitthärd med sig hem. Mycket riktigt, han är genomförkyld. Det tog bara några dagar. Han har pallrat sig iväg till jobbet trots allt. Kul att jobba och det har blivit en populär kille bland småttingarna. Det är lek, bokläsning, snögrottebyggande och annat spännande som fyller hans arbetstimmar. Däremellan hockeydömning och träning. Han kanske springer ifrån baskeluskerna. Fast de hinner nog ikapp honom när han rasar i säng om kvällarna. Jag tror tonårstiden snart är förbi.
En hel del människor är trötta på kylan nu. Lugn, bara lugn, jag ska snart skriva något positivt. Jag kan även känna med dem, men samtidigt finner jag mig i minusgradernas bistra verklighet. För vad är alternativet? Regn? Blask? Smutsbrun mark? Vitt, kallt och klart. Någon månad till, sen ska vi ut och spana efter snödropparna. Vi någon solig vägg är det kanske snart dags, trots snötäcket? Kylan ger i alla fall lite rödfärgade kinder och näsa och det ser fräscht ut i det annars utbredda blekhyade bältet här uppe i norr. En del fuskar, antingen genom att åka utomlands och de ser skapligt bruna ut när de kommer hem. Andra pressar i solariet och får så småningom en senapsgul hy eller är det kanske brun-utan-sol-krämen. Det ser lite onaturligt ut i alla fall. Som sig bör, eftersom det är väl egentligen bara solen som har patent på att ge solbränna?
Jag gjorde något dumt igår. Eller kanske det dumma gjordes först idag. Jag tryckte i mig två omgångar med migränspray igår kväll. Allt för att stilla den intågandes marschen av attack däruppe. Det finns ingen annan utväg. Bara att ta in. Dumheten kommer först dagen efter, då alla resurser kommenderas in för att gå ur sängen, komma iväg och verka normal på jobbet. Det är svårt med koncentrationen, svår att fokusera blicken och det är en smal tråd som måste balanseras så att inte dagen-efter-huvudvärken resulterar i ett nytt anfall. Jag vet hur dumt det låter, så ingen behöver påminna mig om det. Min förklaring är så svag också, så den brister vid minsta protest. Jag ansåg mig inte ha tid att vara hemma. Så enkelt är det. Lika dumt är det.
Nu när vi har betat av förkylningar, kyla och migrän, så måste jag skriva det utlovade positiva inlägget. Genom omvägar på Facebook, så har det kommit till min kännedom att det bor minst en SSK-supporter till här i närområdet. Alltså norr om Dalälven. Förstår du vad det innebär? Jag som har trott att jag har varit ensam under så lång tid, inser nu att isoleringen är bruten. Det finns någon mer därute. Någon lika förståndig och genomklok som bara jag och Karlsson på taket kan vara. Genast känns livet mycket positivare. Vilken trygghet. Den här vissheten kommer att bära mig och hela SSK genom kvalserien.
Nu vill säkert någon dystergök som inte tål andras glädje tala om för mig att Södertälje ikväll fick stryk mot Brynäs i Läkerol Arena. Jag vet det redan och jag tar det med ro. Brynäs behövde den poängen bättre än Södertälje. Jag hoppas att de ser till att förvalta dem rätt och ägna sig åt att spela hockey i fortsättningen. Det har varit för mycket fokus på slagsmål och vem som gjorde vad ett tag. Sådant som inte har med idrottens glädje att göra. Idrottens glädje för min del består nu i att se om det finns fler SSK-supportrar här omkring. Du kan väl bloggkommentera om du känner till någon. Vi borde likt norrmännen som invandrat till Gävle fira något som liknar 17 maj. Fast på SSK-vis. Hasse Tellemar är huvudtalare. Vi äter givetvis kringlor till kaffet. Vi låter SSK-banderollerna täcka hela Barbro Holmbergs slott. VIP-arna är Hasse Aro, Björn Borg, Lisa Ekdahl, Jonas Karlsson med flera. Alla från Södertälje. Jag återkommer med datum. På återseende med ett leende!
PS. Av bloggläsare har jag fått några funderingar angående en tidigare blogg där jag dryftade något om ett stort beslut. Jag sitter med samma känsla som när deltagarna i På Spåret, måste tiga om resultatet i redan inspelad final. Jag vill så gärna berätta, men jag kan inte göra det ännu. Någon gång i mitten på mars så kanske jag vågar yppa något lite. Får jag be den bloggläsande kretsen att fila lite på sin nyfikenhet, blandad med omtänksamhet, så den inte gnager för mycket. Samtidigt ber jag om ursäkt att jag obetänksamt filurade på framtiden utan att ta bladet från munnen helt och hållet. Felet är mitt och här kommer en bloggursäkt. Ha tålamod och när jag väl berättar, så hoppas jag att ni får valuta för er väntan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar