Det blev en aning sent för att starta en ny bloggning eller det är kanske snarare så att det är i tidigaste laget på dagen för bloggning. För det har inte ens gått en halvtimme på det nya tisdagsdygnet och här sitter jag med den lysande datorskärmen som enda ljuskälla. Mörkret har bäddat in vårt hus både utanför knuten och innanför väggarna. Kroppen har tagit in att det är natt och det skulle inte vara någon svårighet att lägga huvudet på kudden och dra upp täcket till hakan och finna sig själv sovandes inom tio minuter. Ändå sitter jag här vid datorn. Det kliar i fingrar och tankar för att få blogga litegrann och kanske är det vetskapen om att det blir blogguppehåll ett tag, som gör att det manar på lite extra. Väskan står packad och imorgon åker jag söderöver.
Jag har inget behov att göra någon av mina bloggläsare avundsjuka och skriva att nu drar jag söderöver med destination Mallorca, Turkiet, Sri Lanka, Peru eller Sydafrika. Visst längtar vi lite till mans efter sol och värme och det finns de som flyr kylan, snön och grådaskigheten och köper en biljett till värmen. Detta gäller inte mig. Ändå finns det säkert någon bloggläsare som kan känna ett litet stygn av avund eller åtminstone en önskan om att få följa med. Jag ska passera Dalälven och vid Uppsala-trakten ta av från E4:an vid avfart nummer 187 och köra en bit på väg 282. Österut mot Almunge-Edsbro.
Mitt mål är Breidagård. En gård som ägs av Uppsala stift och som används för att människor ska få komma på retreater, andrum eller nära samtal. Jag har inte varit där någon gång tidigare. Så jag åker dit med en hel mängd goda ord och omdömen om denna plats. De som vet att jag åker har sagt att jag är en mycket lyckligt lottad person som har detta framför mig. Vi har möjlighet att åka dit två gånger om året och på något konstigt sätt har jag inte lyckats få in det i mitt planerande tidigare. Det passar kanske med uttrycket: bättre sent än aldrig.
Jag har packat varma kläder. Kläder för vintrigt uteliv. Jag har dessutom packat material för att kunna jobba med mitt pågående bokprojekt. För övrigt åker jag ganska förutsättningslöst. Jag är ensam från min arbetsplats och jag har ingen koll på övriga deltagare. Detta är inget som stör mig. Jag tycker om att träffa nya människor. Jag är av den sortens människor som tycker om sällskap men som också trivs i mitt egna sällskap. Grejen är den att jag har inte hunnit tänka så mycket för den vanliga vardagen och de vanliga arbetsuppgifterna har gått på i etthundraåttio knyck. Det är väl därför som jag sitter och bloggar i denna sena eller tidiga timma.
På Breidagård finns inte TV eller radio. Ingen möjlighet att komma åt ett nätverk så att jag kan koppla ut mig på Internet och på så sätt nå omvärlden på fejsboken. Det kommer jag att överleva. Det som känns lite trist är att jag inte kan blogga, eftersom det är något som skänker mig stor tillfredsställelse och avkoppling. Fast när nu inte denna möjlighet finns, så får jag träna mig i frånvaron av bloggning och hitta något annat som kan ge mig lugn och ro.
Jag har hört att det ska vara mycket god och smaklig mat på Breidagård och det känns bra att veta. Mat och naturupplevelser står högt upp på min livslista, så det verkar bli en bra grund för min första Breidagårdsvistelse. Temat för vistelsen är Glädje och det känns utmanande. Jag ska säga som det är. I skrivandets stund skulle jag känna stor glädje att få några jobbfria dagar på hemmaplan. Jag skulle må gott av att gå ut i skogen, njuta av naturen. Komma hem och blogga. Småpyssla här hemma med sådant som jag vill få gjort, men som tiden ofta inte tillåter. Jag vet att det kommer att bli bra och mer än bra på Breidagård. Ändå kan det kännas som om det vore bra om det inte vore just nu. Jag säger inte detta av bortskämdhet eller kräsenhet. Jag säger detta av trötthet över att hela tiden vara på språng.
Nu tänker eller säger någon: då är det helt rätt tid och helt rätt ställe att åka till Breidagård. Jag vet att det säkert är så och därför åker jag. Temat är som sagt glädje. Det finns olika typer av glädje. Det går att känna glädje och det går att känna saknad av glädje. Jag tror att det går att komma med precis alla typer av glädjeämnen till Breidagård och jag tror att det går att komma med avsaknad av glädje till Breidagård också. Sådana platser borde alla människor få åka till då och då. Jag återkommer med en glädjerapport i slutet på veckan. På återseende med förhoppningsvis ett glädjeleende!
PS. Igår eller nyss, så var det Kyndelsmässodagen. En speciell dag då ingen utav oss har anledning att fira namnsdag. Jag tror inte det finns någon som döper sitt barn till Kyndelsmässodagen. Hej, jag heter Kyndelsmässodagen Karlsson. Fast egentligen vore det ett fint namn, eftersom Kyndelsmässodagen syftar på de fyrtio dagar efter Jesu födelse som hans föräldrar bar honom till templet. Kyndel är ett gammalt ord för ljus. Ett brinnande ljus. Så det behövs många kyndlar i dessa tider. Inte dygnsmässigt för nu blir det ljusare och ljusare för varje dag som går, men ute i världen breder mörkret ut sig. Zimbabwe, Gazaremsan och hur många ljus behövs det för resten av världen? Låt oss tända ljus alla andra årets dagar. Vi och världen behöver det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar