För några minuter sedan så sa jag till en av mina kära kollegor att det blir nog inget bloggande ikväll. Här sitter jag nu. Såg att gårdagskvällens omskrivna datorskrubb var mörklagd och antog att det betydde att ingen satt ockuperad här. Jag fick för mig att kolla vännernas status på fejsboken för att på så sätt vinnlägga mig om att världen fortfarande pågår som vanligt här utanför. Det verkar så. Några planerar sommarsemestern. Andra är på sportlovsvecka i fjällvärlden. Ett par av mina närmaste kärlekar firar födelsedag.
Jag står upp och bloggar en stund och utropar ett fyrfaldigt leve för Mr T och yngsta tonåringen som har födelsedag idag. Hipp, hipp: Blogghurra, blogghurra, blogghurra, blogghurra. Jag var på hugget redan klockan midnatt och skrev en hälsning till dem båda på facebook. I morse ringde jag och sjöng, först för Mr T som svarade och sedan för tonåringen. Det har blivit några sms under dagen också. Självklart så känns det en längtan efter att få vara nära och födelsedagskramas och fira ordentligt, men jag vet att de har det bra och att det har hänt mycket roligt där hemma.
Mr T fyller förresten fyrtiotre år. Det tål att skrivas eftersom det inte är något tjafs om åldrar när det gäller män. De mognar och blir bara äldre, stiliga män. Du vet, de grå tinningarnas charm. Tonåringen fyller arton och det kan också omnämnas. Dagen då hon blir myndig och har möjlighet att ta körkort när det passar. Från och med idag är det mycket som förändras. Bankinloggning fungerar inte längre för oss föräldrar och det kommer antagligen inte några brev längre som behöver målsmans underskrift.
Det är en ny epok. Fast Mr T och jag har haft arton års tid av förberedelse, så vi borde ha vänjt oss. För all del, men vissa saker går inte att vänja bort. Ett barn är ett barn. En förälders hjärta bankar lika mycket fortfarande. Sådant går inte att ta bort bara för att det blir den tjugotredje februari, arton år senare det första ögonblicket. Det är omöjligt att göra en bloggsummering över arton gångna år. Jag försöker inte ens tänka det uppdraget. Jag beskriver istället känslan av lycka, glädje, stolthet, tacksamhet och längtan som jag känner i skrivandets stund. Mina älskade fattas mig och det känns gott.
Jag har, om jag ska vara bloggärlig, inte haft någon tid över att sätta mig ner och verkligen känna hemlängtan. Jag fick det ärofyllda uppdraget att väcka konfirmanderna idag på morgonen. Det är mycket varierande svårighetsgrader på detta uppdrag. För vissa rum räcker det att knacka på dörren några gånger. På andra dörrar behövs knackning, bankning, handtagsryckning och till sist huvudnyckelanvändning. Det jämnar ut sig, för i vissa rum öppnas dörren glatt av ungdomar som har varit vakna i två timmar redan. I afton kom det ett klagomål på att väckningen hade varit fem minuter i åtta. Alltså endast fem minuter före frukost. Detta bestrider jag å det starkaste, men jag är utrustad med både mobil och klocka, vilket inte konfirmanderna är. Jag var tillbaka på mitt rum kvart i åtta och då hade jag också gått en sträcka i omgivningarna.
Det stod två bussar och väntade på gården efter frukost, matsäcksgörande och morgonbön. Halva gänget skulle till Järvsöbacken för att åka skidor och bräda. Den andra halvan skulle dra till metropolen Bollnäs och dansa afrikansk dans i Folkets Hus källare och spela bowling i bowlinghallen. Tro nu inte att afrikansk dans är som någon liten svensk hambovariant. Det är intensivt, det är hett och det är totalt ovant och bakvänt för oss nordbor. I kombination med att det var suveränt kul. Tröjan var svettig och krävde ombyte innan bowlingen.
Vi fick lite bonustid och hann in en sväng på Dollar Store, vägg i vägg med bowlinghallen. Det är märkligt hur betydelsefullt den vanliga civilisationen kan bli, om än bara för några minuter. Jag köpte tuggummi och pingvinstänger och jag funderar på att unna mig en mintlakrits före sänggåendet. Jag vet att det inte tillhör vanligheterna att äta pingvinstänger runt midnatt, men jag blogglovar att borsta tänderna efteråt. Förresten, det är inte så mycket som är vanligt på ett konfaläger.
Jag är stolt över att vara här. Det finns en friskhet hos ungdomarna. Okej, jag medger att jag har blivit så gammal att jag tycker det är märkligt att skärpet sitter om låren och inte om midjan och att jag precis vet hur några av killarnas kalsingar ser ut. Att titta bort verkar ju som jag är pryd som bara den. En har blå paisleymönstrade, en har vita och en annan har någon brun-vinröd nyans. Det verkar som jag har glott, men icke. Jag har bara varit nära, i till exempelvis matkön.
Jag tycker att det är ett märkligt mode och kallt, för nu är det minus i Hälsingland. Fast jag stör mig inte på det. De går så och jag går som jag väljer att ha brallorna. Det finns faktiskt viktigare saker att deala med på ett konfaläger. Mina arbetspass har handlat om gemenskap idag. Intressant vad gemenskap kan betyda för olika människor. I det här fallet ungdomar. Det finns en friskhet och fräschhet i att ta sig an mötet med Bibeln, kristen tro och kristna människor. Jag uppskattar det så enormt. Hoppas att det märks på mig. För jag tror det handlar om att det måste märkas. Ord kan vara inställsamma, falska, påhittade och så vidare. Min handling och min attityd är lättare att avläsa. Hoppas jag. Jag vet inte.
Jag gillar ifrågasättandet. Jag kan sakna det i kontakten med vuxna, med kyrkligheten, med andra kristna. Jag tar med mig dagens upplevelser och kommer fram till att idag har vi i grupperna berört trons mysterium på ett rakt och förbehållslöst sätt. Några har sagt rakt på sak att det där är omöjligt. Det kan inte vara sant. I sådan miljö är det häftigt att få jobba. När vi tar ställning och bollen börjar rulla. På något konstigt sätt kommer den att gå i mål. Det kommer säkert att se olika ut för alla. Som antalet konfirmander, så många möjligheter finns det att finna Gud och att finna det som är budskapet i bibelordet.
Det är nyttigt att brottas med frågeställningarna. I nuläget vet jag inte vart vi hamnar, men jag tröstar mig med att det finns en som redan vet det. Nämligen Herren själv. I den vissheten får jag vara ledare för alla fantastiska pärlor som vi har här. Vad gör det om de har brallorna på ett sätt som jag aldrig skulle få för mig att ha dem eller att de används timmar att lägga en snygg frisyr och makeup? Det finns en skönhet i att det just är så en tid i livet. Precis som för mig i samma ålder, så ser det annorlunda ut om kanske redan fem år. Tänk då om tio eller om femton. Nåde den person som går emellan och tar ur ungdomarna den fräschhet de bär på inom sig. Må jag fixa att förvalta förmånen att få vandra en liten stund tillsammans med dem. På återseende med ett leende!
PS. Lite märkligt att jag lyckades få 223 bowlingpoäng på 2 serier idag. En hyllning till mina två födelsedagsbarn kanske? 2 som i februari. 23 som dagens datum. Än en gång grattis. Njut av minuterna som återstår. Imorgon håller jag tummarna för att det blir semlor. Fettisdagen. Undrar om någon i kökspersonalen tycker att det är ett uppdrag väl värt att genomföra att fixa 107 semlor? Hoppet är det sista som överger bloggaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar