Glädje bubblar över

Jag tycker det är svårt att välja ut en älsklingsfärg. Du vet, ibland när det är dags för lära-känna-varandra-övningar, så ska det berättas om färgval och så vidare. Jag kan mycket väl säga en färg, det verkar rätt lindrigt om jag slipper har förbundna ögon och hitta någon som jag ska plocka klädnypor på. Ska jag plocka klädnypor på någon annans kropp, så förutsätter det att jag vet vem det är och att den andre personen vet vem jag är. Det ligger inte för mig att hålla på och ta på personer som jag inte känner. Jag är inte rädd för beröring. Jag kramas gärna, men det ska vara i vettiga former och anledningar. För mig är det skillnad.

Jag imponeras av människor som klarar av att välja en favoritfärg bland alla vackra färger. Jag skulle vilja säga en hel färgpalett eller åtminstone svart och röd. Likadant är det med årstider. Välja en är svårt. Välja alla känns gott och varierat. Mat likaså. Det blir en årsmeny av goda rätter om jag får berätta. När det gäller att välja en arbetsdag, så skulle jag med lätthet kunna hitta flera spännande dagar, men måste jag välja en, så blir det utan tvekan gårdagen.

Inte för att det var en av mina längsta och mest röriga. Jag började på morgonen på skolan. Fortsatte till kyrkan på eftermiddagen för sista packningen av material till konfirmationslägret. Därefter förberedelser inför kvällens dövträff. Klimax var själva dövträffen. Jag var hemma halv ett och då hade redan den här dagen alltså börjat. Det var i det läget omöjligt att gå och lägga mig. Jag satt och summerade, tittade på bilder i digitalkameran, såg avslutningen på en James Bond-film, chattade lite med vänner på nätet. Jag var förvånad att de var vakna och de var förvånade att jag var vaken. När jag väl somnade, så somnade jag med ett leende på läpparna.

Det var en milstolpe i Svenska kyrkans teckenspråksarbete igår kväll. Det var första steget på väg mot något nytt. Jag ser det som en möjlighet för framtiden. Döva var inbjudna till Olofsgården i Gävle. En liten mysig gammal byggnad vid Gavleån. Marschaller visade vägen. Värmeljusen stod för mysbelyning inomhus. Lampor var också tända, eftersom det är viktigt för språket med tydlig sikt. Det doftade av thaimat, tillagad på äkta thailändskt vis av thailändsk hand. Det bästa av allt. Det strömmade in döva i blandade åldrar. Den yngsta fjorton år. Den äldsta var en dam och eftersom vi inte ska prata om damers åldrar, så förtäljer inte bloggen denna ålder.

För mig är det inte så viktigt med antalet gäster, utan mer hur de har det och att de trivs. Ändå försökte vi räkna och kom fram till att det var fyrtiosex. Det kom gäster från bland annat Uppsala. Kul att det händer något vettigt i Gävle, så att det är värt att resa flera mil en kall februarikväll. Räkningen får vi ta med en nypa salt, eftersom det vid tio-tiden på kvällen ramlade in ett gäng döva ungdomar från hela Sverige som var på träningsläger i Gävle under helgen. Cirka trettion personer både, tjejer och killar, som spelar i dövas innebandylandslag. Stolar plockades fram och det var en varm och härlig syn. Det skulle inte förvåna mig om vi åker till Örebro i maj och hejar fram dem till seger.

Jag önskar att hela församlingen, hela samfälligheten med kyrkoråd och allt hade varit på plats igårkväll. Fast det hade blivit trångt, så det är ett knasigt önsketänkande. Ändå önskar jag att hela svenska kyrkans teckenspråkiga arbete på nationell nivå hade varit med och varför inte biskoparna och ärkebiskopen. För detta kändes helt rätt och mycket välsignat. Det blev många fina kontakter, många av dem nya. Medelåldern sjönk så rejält att jag nästan fick nypa mig i armen flera gånger under kvällen. Många dröjde sig kvar och kvart över tolv låste jag dörren i Olofsgården och jag fick hejda mig för att inte ringa på hos chefen som bor i prästbostaden intill. Fast jag klarar nog av att hålla kvar mitt lyckotillstånd tills vi ses någon gång framöver.

Skönt att få vila i glädje. Samtidigt som sådana här upplevelser sporrar till vidare utveckling. Till ett gudstjänstliv som är på dövas villkor. Som tar hjälp av andra sinnen än hörseln. Som stimulerar och väcker även oss hörande dönickar. Det vore fint att få in en doft av himmelrik, en bild av Guds skapelse, en känsla av samhörighet utan tanke på språk. Allt för att vi ska få smak på det här med kristen tro. Vi kommer att upptäcka att det smakar gott och att det smakar mer. Jag kan faktiskt inte låta bli att skriva i bloggen att detta är så stort och fantastiskt att det kan inte bara ske genom människors styrka, för då hade jag nog suttit hemma och sett Let's Dance. På återseende med ett leende!

PS. Nu ska det packas lite. I normala fall hade det kanske varit för en liten sportlovsledig resa mot Småland. Nu blir det en liten tripp till Hälsingland istället. Jag har lite hälsingeblod i mig, så det ska nog gå bra. Det blir konfirmationsläger i fyra dagar och det enda aber jag känner för detta är att Mr T och yngsta tonåringen har födelsedag under min bortvaro. Äldsta tonåringen har lovat att sjunga före jobbet och tårtan har vi nallat på och hinner med en bit imorgon också. Jag sätter en guldpeng på att det blir glass i stora lass när födelsedagen är här på riktigt.