Jag vaknade till något larmliknande ljud i arla morgonstund och noterade att det var inte den förprogrammerade väckarklockan. Jag låg kvar en stund och försökte lista ut varifrån ljudet kom. Nu rör det sig inte om flera minuter, utan snarare några sekunder. Därefter tog jag ett nattligt skutt upp ur sängen i riktning mot äldsta tonåringens rum. Han har nämligen en domarklocka med något larmande ljud, som ibland går igång på dygnets alla konstiga tider. När jag närmade mig tonårsrummet så blev inte ljudet starkare, utan snarare svagare. Jag var tvungen att ändra riktning, både i mina steg och i mina larmaningar. Kunde det röra sig om batteriproblem i brandvarnaren på övervåningen? Uppför trappen. Nej, brandvarnaren var tyst och det kändes bra. Ingen rök, ingen eld.
Ljudet kom från köket och från frysen. I och med köksrenoveringen så införskaffade vi nya vitvaror, med bland annat en frys som själv talar om hur den vill ha det. Inte med ord, utan med just olika larmande tjut. Just det här tjutet sa att dörren till frysen inte var riktigt stängd och att temperaturen nu sakta men säkert gått från minus arton grader upp på skalan. Varorna var fortfarande frysta, så det var inte tinat kött och bröd och glassen rann inte, utan allt gick att återställa. Stänga dörren ordentligt, stänga av larmet och göra en snabbinfrysning, så att temperaturen snabbt gick till vanliga minusläget. Jag konstaterade att det hade blivit fredagen den trettonde, men det brukar jag inte bry mig om i vanliga fall och jag tror absolut inte att en frys följer almanackan så slaviskt.
Jag längtade hem efter jobbet idag. Det som drog här hemma var en städningseftermiddag. Jag förstår att du nu kanske bekymrat rynkar pannan och funderar vad det är som har gått snett hos mig. Är jag felprogrammerad? Okej, jag ska säga som det är. Jag tillhör de människor som kan lista minst ettusen saker som är trevligare sysslor än just städning. Ändå har jag det inte på något sätt ostädat hemma. Jag kan till och med titta på TV-programmet "Rent hus" och förvånas över hur det kan bli sådant katastrofläge i ett hem. Alltså, lägga tidningar och mjölkkartonger i återvinningen. Sätta disk i diskmaskin eller diska upp för hand i diskhon. Tvätta och hänga tvätt. Jag kallar inte detta städning i ordets rätta bemärkelse. Det är mer vardagssysslor och plockande, som jag gör lite varje dag. Dammsugning då och då likaså.
När jag säger städning så menar jag dammtorkning på bord och bänkar, som vi säger hemma i Småland. Dammsugning. Skäcka dukar som vi också säger som sanna smålänningar, vilket rätt och slätt betyder skaka dukar. Piska mattor eller åtminstone skäcka dem (se dukförklaringen). Banka lite på inredningskuddar samt våttorka golv. Putsa speglar. Lister, tavelramar, hyllor, dörrar. Undanröjande av fingeravtryck på vitvaror och så vidare. Idag längtade jag hem till detta. Vårt hem var i ett läge, där det var dags för en rejäl omgång. Något som nästan slutade i en rejäl vårstädning. Nästan alltså. Badrummen är genomgångna så till den milda grad att det blänker. Dammråttorna är fångade i dammsugarfällan och det bekanta ljudet av skäckningar har gått genom kvarteret.
Jag är i det läget nu att jag tittar på de konstnärligt arrangerade tulpanbuketterna och de levande ljusen och säger välkommen efterlängtade helg. Känslan av förnöjsamhet är så stor att det nästan slår över i välbefinnande och stolthet. Du undrar kanske hur det såg ut här innan. Det var absolut ingen katastrof. Det såg långt ifrån ut som ett ordinärt tonårsrum i hela huset. Städtanterna i programmet "Rent hus" skulle bara fnyst åt städtanken och vi hade inte kunnat kvalificerat oss som deltagare där. Så, det fanns marginal kvar. Ändå var det dags enligt mina mått mätt och nu när det är gjort, så är det njutningsfullt.
Ordet njutningsfullt får leda mig över till igår kväll. Då hade jag nöjet att vara på konsert tillsammans med några av mina kära arbetskamrater. Det var Gävle symfoniorkester som spelade nutida komponerad musik. Enbart musik från 2000-talet. Jag kan känna lite skeptiskhet inför sådana faktum. Det kan faktiskt låta som om orkesterns medlemmar har olika noter som de spelar samtidigt. Eller som att de håller på att öva egna skalor med egen improvisation. Sådan musik känner jag att jag sitter lite och håller andan inför. Orolig vad som ska komma härnäst. Igår kväll var det sex olika stycken. Jag har mina klara favoriter, även om jag fortfarande håller på och smälter tonerna. Det var en kväll full av häftiga intryck. Jag nämner tre stycken som jag minns bättre än de andra. Threat of war, som skrivits med tanke på kriget i bland annat Kosovo. Lufttrumma, där slagverkarna spelade mot tre blåupplysta lufttrummor på scenen, med övriga orkestern som ackompanjemang. Tobias Broströms uruppförande av violinkonserten som var specialskriven för kvällens solist.
Ändå var det glädjen att få dela musikupplevelsen med mina kollegor som gjorde starkast intryck på mig. Delad glädje är faktiskt dubbel glädje. Glädjeordet som leder direkt över på en annan glädje i mitt liv. Linedance. I onsdags kväll var det en sådan där kväll, då det skulle finnas en gammal filt att dra över huvudet och bara sitta där tills det kanske ljusnar. Kom hem från jobbet och kände mig enormt trött. Det hade varit en dag full av koncentration och det bränner enormt mycket energi och tar på krafterna. En snabb och flyktig tanke fladdrade förbi i hjärnan, men jag tog inte notis om den. Tanken gällde att det kanske skulle vara bättre att skippa linedanceträffen på kvällen. Det vore det sämsta jag kunde göra.
Att komma till linedancelokalen är som att genomduschas av positiv påfyllning. Möter många skratt och leende ansikten. Medryckande musik. Koncentration på något som gör gott i huvud och kropp. Muskler och leder får en ordentligt genomkörare och resultatet är en skön trötthet och svett som lackar. Ibland funderar jag på hur jag har kunnat undgå denna glädje så stor del av mitt liv, men kommer på att var sak har sin tid. Att gå på Friskis & Svettis har sin tid, att orientera har sin tid, att spela basket har sin tid och att dansa linedance får resten av mitt livs tid.
Jag har startat en grupp på fejsbok som heter Linedance - King Creek Kickers. Förvånat konstaterade jag att denna trevliga linedanceklubb inte hade något samlingsställe på Facebook. Nu finns det en grupp och du är varmt välkommen att bli medlem, det är en så kallad öppen grupp. Om du älskar linedance eller har provat någon enstaka gång. Om du blir sugen på att testa eller säger som så många andra att: det där är ingenting för mig. Då är du välkommen i denna grupp. Jag har upptäckt att jag är svag för de irländska tongångarna och ser mig själv besöka en irländsk pub så småningom och dra några hitchar, shuffles och hookar. Jag skulle tycka det vore underbart om du också hängde på.
Idag har jag fått den underbara känslan inom mig, som jag bara får när jag ser andra människor skratta. En del så de tjuter av skratt och ligger dubbelvikta. Andra lite småfnissande och den största gruppen som skrattar på ett-inom-ramarna-normalt-sätt. Jag klädde ut mig till clown på lektionen. Vi har precis gått igenom området för mimik och känslor och då är det inte så tokigt att kunna gå igång på alla växlar som en clown har tillåtelse att göra. Eftersom det är Alla hjärtans dag imorgon så avslutades det hela med lite sådan anknytning och när lektionen var slut, stod jag fortfarande i clownmundering. Vinkade ett glatt adjö till eleverna och jag hörde dem småfnissa långt bort i korridoren.
När jag städat upp i klassrummet, fortfarande i clownmundering och suddat tavlan och stängt fönster ordentligt, så tog jag mitt pick och pack och tänkte: jag tar mig igenom ljusgården med clownklädseln intakt. För jag tillhör de människor som tror på att det kan vara uppiggande med något oväntat och annorlunda i den slentrianmässiga skolvardagen. Eftersom det är en ganska stor skola med över tvåtusen elever, så finns det faktiskt lärare som jag inte känner till namn eller ämne. Jag mötte en sådan kollega i korridoren. Jag drog upp mungiporna till örsnibbarna och vinkade med min vita handske och glittrade med ögonen och vet du vad... jag möttes av ett förvånat och nästintill förskräckt ansiktsuttryck.
Jag blev nästan rädd själv. Hade jag satt på mig fel mundering? Halloweenkostymen? Fast eleverna hade ju skrattat? Jag gick vidare och passerade en spegel. Allt var i sin ordning, clowndräkten satt som den skulle. Jag gav mig själv ett leende i spegeln och tänkte tyst för mig själv: du skulle behöva gå omkring så här varje dag i tio år på den här skolan. Sitt en stund på skolledningsexpeditionen, i lärarrummet och mitt i ljusgården. Lek inte nudda marken på stolarna i matsalen och dansa balett på uppsatsskrivningen i aulan. Okej, vi behöver inte förlöjliga studierna och inlärningsmetoderna. Fast vi behöver inte heller frångå det mest basala behovet hos alla människor: att få skratta. Det passar så bra att avsluta här med ett: På återseende med ett leende!
PS. Alla hjärtans dag imorgon och du kära bloggläsare har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Så när du äter ett geléhjärta eller en bakelse med hjärtform, så kom ihåg att mitt hjärta bankar för dig. Så bli inte rädd om du hör något ovanligt ljud. Det är med största säkerhet inte frysen som larmar, utan bara mina hjärtslag som säger: blogg-dunk, blogg-dunk, blogg-dunk och det låter friskt och glatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar