Snön och facklor lyser upp

Igår funderade dottern på om det var ett snökaos, liknande det som drabbade Gävle 1998, i antågande. I morse så kändes det som om vi var på god väg. Tungt skottande innan Mr T och jag tog oss mot jobben i stan. Snöröjningen var inte genomförd överallt, utan det blev till att plumsa i snön och på ett härligt orört område fick jag sådan lust att slänga mig raklång och göra snöänglar. Det fanns tre problem med detta. Jag var klädd för att gå till jobbet, inte för att leka dagislekar. För det andra, så kunde ju någon se mig och ringa hospitalet och jag hade inte tid för sjukvården idag. Sist men inte minst, just av den anledningen att jag dragits med sjukdomsvarning den senaste tiden så var det inte läge för avkylning. Ibland får jag i alla fall försöka att verka vuxen, även om jag i just snöängelgörandet önskar att jag vore fem år igen. Med en bävernylonoverall och sköna vadderade stövlar.

Om det nu blir plusgrader och snöslabb de kommande dagarna, så kommer jag att ångra mig. För det är härligt att ligga en stund i snön och bara titta uppåt och sedan är det så vackert när man reser på sig och tittar på avtrycket. Titta, en ängel i snön. Bästa tiden för projekt snöängelträdgård är en stjärnklar kväll. Den tavlan med detta fantastiska djup är det inte många konstnärer som klarar av. Alla stjärnor som tindrar och ena stunden känner jag mig ensam med himlens alla stjärnor och nästa stund hisnar jag av vetskapen att alla snöängelgörare delar detta med mig. Varm choklad och ostmacka ska vara alla snöängelgörares belöning. Finns det en brasa att tända, så tänd. Knastrandet av veden är en bonus.

Jag träffade en ängel idag. Inte i snön, utan en människa av kött och blod. På två ben och varm. Det behövs ingen varm choklad för att få upp ångan efter det ängelmötet. Denna ängeln har precis gått igenom en fas i livet som har innehållit mammografi, bröstcancer, operation, efterbehandling, kontroller och provtagningar. Ett hektiskt schema där chocken, oron och ångesten inte riktigt fått plats. Nu när sjukvårdsprogrammet inte är lika hektiskt så vill kroppen även ta hand om dessa viktiga känslor. Det är en ganska konstig situation för en människa som alltid varit ett stöd för andra att nu hitta ett forum dit man kan komma med sitt paket av olika känslor.

Vi har på många sätt en fantastisk sjukvård och forskning kring cancer. Det verkar dock inte gälla hela människan. Min vän upplever att när väl hysterin kring fastställande av diagnos och efterföljande åtgärder har lagt sig, så blir det tyst och tomt. Sjukvården har inte tid eller möjlighet att besvara frågor. Inte ens de frågor som har direkt anknytning till sjukdomen eller med eftermedicineringen att göra. Min vän hade därför kontaktat Karolinska sjukhuset och deras canceravdelning samt även Cancerfonden, för att få hjälp. Detta efter att förgäves ha väntat på telefonsvar och brevsvar från läkare på sjukhuset. Nu är inte detta enbart ett problem enbart för sjukvården. Detta är ett problem för många olika delar av samhället. Det är en fara i att inte se hela människan.

På tal om hela människan. Det för mig osökt över till organisationen Hela människan. En organisation som är en del av Svenska kyrkans och frikyrkornas sociala arbete. Organisationen vill ge stöd till människor som befinner sig i en utsatt situation. Hela människan finns på ett hundratal orter i Sverige och ofta går det under namnet Ria. Arbetet är alltså byggt på en kristen grund. För vissa människor passar denna typ av behandling och tillmötesgående. Detta har aktualiserats på senare tid i bland annat Gefle Dagblad, där en mamma har höjt sin förtvivlade röst över att se på när hennes barn går ner sig i missbruket. Behandlingen har fungerat på ett kristet behandlingshem, men där en stelbent syn i kommunen förde tillbaka missbrukaren till stan. Följden av detta blev nya möten med gamla kompisar och vi har inte svårt att räkna ut hur det blev med drogmissbruket.

Jag vill ge en bloggblomma till de politiker och andra som har höjt sin röst offentligt och besvarat mammans insändare. Inte bara besvarat, utan också ställt sig på den svages sida. På den lidande människans sida. De visar med sitt handlande att det är viktigt att se till hela människan. Att höja sin röst för detta är en ängelgärning som inte bara ger avtryck i snön. Den ger avtryck på evigheten. På återseende med ett leende!

PS. Såg nyss på regionala nyheterna att det har varit en fackeldemonstration här i Gävle ikväll. Demonstration mot kvinnovåld. Det brann en osannolikt stor mängd marschaller på Stortorget som symboliserade varje kvinna som under året sökt hjälp hos kvinnojouren här i stan. Låt oss hjälpas åt att höja våra röster mot detta vansinne som drabbar så många av våra medmänniskor. Det är även många barn inblandade i detta hemska mörker. Mörkret kommer inte att segra. Inte så länge vi orkar bry oss om hela människan.