Jag fastnade för orden. Det är ett löfte i orden. Han ska torka alla tårar. Döden finns inte mer. Ingen sorg. Ingen klagan. Ingen smärta. Det som har varit är borta. Det låter som ett paradis. Många människor besöker Thailand och beskriver det som ett paradis. Andra har funnit paradiset i Grekland eller på Maldiverna. Alla vet att det finns tårar på alla dessa paradisliknande platser. Där finns sorg, klagan och smärta. Så Bibeln och Uppenbarelseboken menar alltså något ännu bättre. En plats som är det verkliga paradiset. Ett ställe dit vi inte behöver varken väska, pass eller pengar. Känns bra att veta att det finns en sådan plats.
Igår var Mr T och jag på en konsert på eftermiddagen. Halvvägs in i första stycket så sved det i öronen. Det var en alldeles för liten lokal för alla spelsugna trä- och mässingsblåsare. Jag vet att det kan låta oförskämt att säga det, men jag har lovat mig själv att vara ärlig och jag måste säga att det var inte njutningsbart. En större lokal till att börja med stod på min önskelista. Jag vet att det går att spela nyanserat på en bastrombone och det behöver inte alls låta som bastrombonesolo genom alla stycken med blåsorkesterkomp. Nu kommer jag att mjukna i min recension och säga att det tog sig efterhand. Jag tillhörde till och med den skara som klappade fram ett extranummer.
Jag föll pladask för den äldre herren som bitvis ledde musikkåren både med dirigentpinnen och genom programmet som konferencier. Han spelade också några solostycken på klarinett och jag vet att jag dissade det instrumentet för några bloggar sedan. Det var före jag mötte den här mysiga fabrorn. Han fick mig på fall och jag tar delvis tillbaka det jag sa om klarinett tidigare. Konserten innehöll en alldeles för kort men helt nödvändig paus. Öronen behövde verkligen vila efter denna okontrollerade spelglädje. Sanningen kan vara så enkel att felet helt och hållet låg hos mig själv. Med fler timmars nattsömn och kortare personalfest, så hade det säkert varit mycket bättre. Mindre sorg, klagan och smärta. Jag tar det på mig.
Imorgon ska jag följa med en av församlingarna i stan till krematoriet. De har anordnat en temadag för en åttondeklass och i den gruppen finns det några hörselskadade som jag ska tolka åt. Det blir en information om krematoriet som byggnad. Historik och arkitektur. Men det blir också en rundvandring för dem som vill att följa en kista från kylrum till kremering. Under värdiga former givetvis. Jag har själv aldrig gjort den vandringen, så det känns som en väldigt speciell dag och en väldigt speciell tolkning. På eftermiddagen blir det teckenspråkslektion med mina fortsättningsadepter.
På tisdag blir det en hjärt- och lungräddningskurs genom jobbet. En kunskap som kan vara bra att träna på ibland. Det har tydligen kommit nya rön om hur man bäst räddar livet på en person som ligger livlös. Efter kursen har jag bestämt att äta lunch i sällskap med en kollega, så det blir säkert en trevlig lunch. Mr T och jag ska en sväng till banken. Vi har fått inbjudan av den anledningen att bostadsrättsföreningen som vi bor i ska upphöra och göras om till en samfällighet med friköpta boenden. Vi får eller snarare köper ett hus i julklapp till oss själva. På kvällen är Mr T och jag bortbjudna till trevliga vänner.
Onsdag, innehåller förstås en hel del jobb men också en hel del trevligheter. Ja, ja, jobbet är en trevlighet i sig men nu menar jag obetalda trevligheter. Som en lunch med en kär väninna. Innan jag gör kväll så är det ett sent sammanträde med lärarkollegor. På kvällen blir det linedance. Terminen går mot sitt slut och det känns helt förbryllande hur fort tiden kan gå när man har roligt. Några gånger är det kvar på nybörjarkursen och så en julfest. Förhoppningsvis blir det lite extraträffar under julledigheten. Hur ska vi annars överleva? En dryg månad utan linedance. Är det möjligt nu när vi fått sådan smak på att dansa i rad?
Torsdag förmiddag. Planeringsdag på kyrkan med efterföljande lunch på golfrestaurangen. Eftermiddagen mina visuellt teckenspråksjulsångsövande nybörjare igen. Vi övar "Nu tändas tusen juleljus" och "Tänd ett ljus" som vi ska framföra i aulan på julavslutningen. På kvällen en försenad surströmmingsfest. Jag intygar härmed att det är absolut inte surströmmingen som drar. Däremot sällskapet. Så närmar sig helgen och det är fredag. En fredag i vanlig ordning på skolan. Skulle sitta fint med lite veckostädning efter avslutad arbetsdag. Inget jag efterlängtar, men jag vet att det är nödvändigt.
För den kommande helgen är det inte så många planer som är fastställda, men det blir i alla fall en konsert på lördagseftermiddagen. Med Gävle Symfoniorkester. Ikväll ska jag också på konsert. Hemma i TV-soffan. På med alla högtalare. Ett i särklass fantastiskt musikstycke. Pastoralsvit av Lars-Erik Larsson. En lyrisk svit med text av Hjalmar Gullberg. Den skrevs 1940 och båda herrarna var anställda inom Sveriges Radio. Den uruppfördes 1 april samma år. Jag tycker att den är så otroligt vacker. Förklädd Gud av Lars-Erik Larsson med Hjalmar Gullbergs vackra text. Har du betalat TV-licensen så missa inte konserten om du har möjlighet att bänka dig framför TV:n klockan nitton noll noll. På återseende med ett leende!
PS. Kan inte låta bli att recitera Lill Lindfors härliga sång som passar bra för dagens blogg och för mig själv: "Musik ska byggas av glädje. Av glädje bygger man musik. Musik, det får ni ändå medge, gör glädjen ännu mera glädjerik. Mitt hus är byggt av båda dera'. Mitt hus det la' dom grunden till för flera tusen år sen eller mera. Så stig in, känn er som hemma om ni vill". Detta förklarar kanske den något annorlunda bloggrubriken... Fast så är det bara i sångtexten. Däremot har jag en dragbasun som är omgjord till lampa i hallen. Fräckt va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar