Jag läser i dagens lokaltidning att polisen ska börja dela ut belöningar till medborgare som hjälper en annan medborgare på stan. Till exempel om en människa ligger utslagen, så ska den person som kallar på polis eller på annat sätt bidrar till att hjälpa den utsatta människan, få en presentcheck. Till bio, entré till badhuset eller något annat trevligt nöje. Jag känner mig mycket kluven till det jag läser. Jag förstår inte riktigt vart vi är på väg, när vi hela tiden måste ha något i gengäld för att göra något gott. Ligger det inte en självklarhet i att ringa polisen om det anses att polishjälp är nödvändig? Måste vi kunna förvänta oss att få gå på bio för besväret? Är det ett besvär att komma till undsättning? Räcker det inte med en hjälpt människa som belöning och förhoppningen att nästa gång gör någon annan detsamma för mig?
Självklart tycker jag att vi ska framhålla storheten i att hjälpa varandra och jag är inte emot belöning och uppmuntran i sig. Tvärtom så ställer jag mig gärna först i kön om det handlar om att applådera någon annan människas duktighet. Det är inte farligt att glädjas över andra som gör något bra. Jag tänker så här: Om någon gör något bra, så förbättras världen för oss alla. Alltså, i slutänden kommer det även mig tillgodo. Det är farligt med avundsjukan och missnöjet över att andra för tillfället får glida på en räkmacka. Det sprider otrevliga vibbar och räkmackan som kanske hade utvecklats till en hel smörgåstårta som skulle räcka till många, blir istället till en möglig liten brödkant.
Så visst. Bra att polisen vill premiera folk som bryr sig ute på stan. Jag önskar bara att det var så naturligt att det ingick i var och ens livsstil. Vore det inte trevligt att samla ihop alla biocheckar och bjuda alla långtidsliggare på sjukhus till en härlig biokväll med popcorn och allt och visa en riktigt glad-film? Eller om alla entrébiljetter till badhuset delades ut till den skara av hemlösa människor som finns i vår stad och så fick de traska till badhuset där kandelabersim väntade dem? Vi närmar oss jul och som du säkert inser så spökar Karl Bertil Jonsson i mitt bakhuvud.
På kafferasterna på jobbet idag, så har vi diskuterat allt från snö till filmen Morrhår och gröna ärtor. Vi dividerade en stund om vilket år den filmen kom och en del menade att det var sååå länge sedan, vilket innebar det glada 70-talet, medan andra menade att det var inte såå länge sedan, utan snarare på det lika glada 1980-talet. Jag känner att jag måste ta mitt bloggansvar och kolla upp detta, vilket jag har gjort och året för premiären vara 1986.
Vi pratade bloggar också. Någon hade hört att folk tjänar ofantliga summor på att blogga. Det var någon liten kändis-tjej som drog in hela sjuttiofemtusen i månaden på att blogga. Men Herre Gud så bra hon måste skriva. Varför skriver inte hon i The Daily Mirror eller The New York Times? För den summan skulle jag kunna trycka upp mina bloggar på handgjort papper och dela ut dem på stan. Inslagna i ett vackert rött sidenband. Några av kollegorna undrade vad man ska ha en blogg till? Jag gav mig inte in i diskussionen. Jag kände att jag behövde fundera en stund på frågan. Kanske kommer jag fram till något bra som jag kanske kan tillföra nästa sittning runt bloggämnet. Eller så kommer inte ämnet upp någon mer gång och då fortsätter jag bloggandet utan vidare funderingar.
Någon annan undrade vad man ska skriva om? Jag halkade inte in i diskussionen där heller utan lyssnade intressant på deras tankar. En kollega sa att det är nästan ingen som läser andras bloggar, utan många skriver ut i tomma intet. Jag måste erkänna att det gjorde lite ont. Självklart är det roligare att skriva om någon läser, men samtidigt kan inte det få styra hela idén med skrivandet. Så nu sitter jag här med fikarastens två stora bloggfrågor och ett konstaterande och jag måste konfrontera detta i bloggen. Så att jag är lite förberedd vid nästa diskussion.
Vad ska man ha en blogg till? För min del handlar det mycket om det skrivna ordet. Det handlar om regelbundenheten i att skriva. En slags öppen skrivarskola. Sådant som förut har fått stanna i huvudet eller i bästa fall kommit ut på ett papper som sedan kommit in i en låda, kastas nu ut i bloggfältet. Blogg för mig är också en möjlighet att få använda min åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Vi har fortfarande det i Sverige och det ska vi vara tacksamma för. Bloggen kan också vara en ventil. En del sparkar på en papperskorg, en del spyr galla över någon oskyldig liten stackare på jobbet, en del hetsäter Piggelin-glassar. Jag bloggar. En stund av stillhet. Jag stämmer träff med mina tankar och känslor och så gör vi gemensam sak utåt. I bloggen. Vad anser du om mina svar på första frågan?
Vad ska man skriva om? Jag byter ut ordet man som känns lite för slätt och skriver istället jag. Vad ska jag skriva om? Efter ett drygt års bloggande och en mängd olika etiketter, så vågar jag påstå att det går att skriva om precis vad som helst. Jag lovade mig själv att försöka hålla en städad blogg på så sätt att jag inte skulle sjunka för lågt i skrivar-träsket. Det finns faktiskt mycket skit på den här arenan. Jag vill inte spä på detta. Visst, jag medger att det vissa dagar kan bli som en liten dagbok. Inte med klockslag och detaljerade scheman, men det är nästan omöjligt att komma ifrån det om jag ska skriva om livet. Jag tycker om att skriva om sådant som ligger mig varmt om hjärtat, men jag tycker att det är lika viktigt att skriva om sådant elände som vill kyla ner mitt hjärta.
Konstaterandet att nästan ingen läser bloggen är jag lyckligt befriad ifrån. Tack vare dig som just nu läser bloggen. Ibland ger du dig tillkänna och då ler jag och tänker en stund på dig och säger till mig själv: Du har det bra du som har fått möjlighet att träffa en så underbar människa. Javisst, inga pengar i världen kan ersätta den rikedom som det är att få möta alla vackra människor. Nu vacklar finansvärlden. Låt oss använda denna tid att komma underfund med att pengar kommer aldrig att göra oss lyckliga. Försök säga orden: Jag älskar dig till en hundring och prova sedan att säga det till en familjemedlem, vän eller arbetskamrat, så ska du få se vad som är skönast. Jag har testat, så jag sitter inne med svaret. Om du vill veta svaret så kolla i mitt vanliga PS. i slutet av bloggen.
Ikväll ska jag och mina baskelusker gå på konsert. Får väl försöka sätta mig strategiskt nära en utgång, så att jag kan slå till reträtt om hostattacken slår till. Mr T och hans orkester spelar tillsammans med Ale Möller och hans band. Så vi missar Linedance-kvällen. Vi slipper i alla fall välja mellan pest och kolera som många människor får göra. Vi väljer mellan Fazer Marianne och Marabou Mint. På återseende med ett leende!
PS. jAg trOr IntE dU bEhÖvEr fAcIt, dU klOkA, vAckrA Och hElt UndErbArA blOgglÄsArE! vArmA krAmAr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar