Hahahahalleluja!

När stolthet ska uttryckas så använder vi ibland orden: stolt som en tupp. Någon tupp är jag som bekant inte. Då ligger det väl närmare tillhands att kalla mig för en stolt höna. För jag tror att det finns stolta hönor i hönsgården. Det som är helt säket är att det finns en mycket stolt bloggare i bloggvärlden. Jag går inte omkring och sprätter direkt. Jag sitter nog mer på en hylla och värnar om mina ägg, som i det här fallet är en bild för texter. Jag sitter här och försöker hantera ett glädjerus som lätt skulle kunna resultera i att jag dansar på bordet i personalmatsalen, sjunger för full hals på bussen eller bjuder på stå-upp-komik i kassakön i mataffären. Mycket osvenskt beteende med andra ord. Inte direkt gävleborgskt beteende. Inte ens småländskt. Så jag stillar mig och låter lyckan och glädjen strömma inåt. Hjälp, vad gott det känns. Jag blir alldeles berusad av känsloyttringarna. Är jag verkligen så ovan att låta mig njuta av att rikta lyckan inåt, så att jag går igång på endast ett par centiliter av glädjeelixiret?

Vadan denna stolthet, lycka och glädje? Jo, så här ligger det till. Jag tycker om att skriva. Nu var jag lite väl återhållsam. Jag älskar att skriva. Jag har så många lyckliga stunder i livet. Jag behöver bara titta på Mr T, så är dagen räddad. Jag tittar på mina barn och känner den största portionen stolthet som går att uppnå. Mitt liv är fyllt av glädje. Så är det. Vissa dagar får jag göra en ordentlig vindsröjning först bara, för det ligger en massa bråte framför alltihop, som stör sikten. Fast jag är hela tiden medveten om att lyckan och glädjen finns där någonstans. Jag vet var jag har lagt dem. Så jag är i grunden en levnadsglad filur, med stor tacksamhet för allt vackert som finns i livet. Jag gläds åt detta.

Jag gläds alltså som sagt åt att skriva. Det händer något med mig som person då jag skriver. Ett lugn infinner sig och om livet är som en småländsk ostkaka, så är skrivandet tillbehören. Vispad grädde och hemkokt hallonsylt. Godsakerna lägger sig som ett hull om stussen och skrivandet lägger sig som ett skydd om min person. Det finns säkert bättre likheter. Jag letar inte så djupt i likhetsarkivet. För nu vill jag berätta om anledningen till mitt extrema välbefinnande.

När jag kom hem från jobbet idag, så väntade posten på köksbordet. Ett ganska oansenligt kuvert med handskriven adress. Jag funderade på vem som kunde ligga bakom handstilen. Gick igenom listan på tänkbara avsändare, men nej, jag kände inte igen handstilen. Så jag öppnade och tog fram arket och läste raderna: AF-stiftelsen beslöt på sitt sammanträde den 11/11 2008 att tilldela dig ett stipendium på...

Tjoho! Det kom inget skratt. Det kom tårar. Mr T var den första som fick nyheten och han blev minst lika glad och lycklig som jag. Det känns bra att ha någon att dela glädjen med och som verkligen unnar mig att vara glad. Enligt Mr T är jag värd detta stipendium. Det är inte så mycket prissumman som stimulerar, utan tanken att granskningen av mina texter har slagit väl ut. De duger och det finns en chans att få utveckla skrivandet.

AF-stiftelsen är Anders Frostenssons stiftelse Psalm & Sång. Anders Frostensson som har skrivit många vackra psalmer i vår psalmbok. Stiftelsen delar varje år ut stipendier till författare som vill arbeta med psalm och kyrklig visa. Stipendiet ska ge en möjlighet till att koncentrera sig på skrivandet för en kortare tid. Det ger också möjlighet att publicera sina texter på stiftelsens hemsida, så att kompositörer och musiker kan ta del av dem. Kanske någon vill tonsätta en text som jag har skrivit?

Det ger också möjlighet att få vara med på psalmforum två-tre gånger per år, för att stimulera sitt skrivande tillsammans med andra. Utbyta tankar och idéer och träffa etablerade författare. Det finns även en psalmskola. Jag vet inte vart detta leder mig. Jag tar det som en hjälp och en bekräftelse på att jag är på rätt väg i mitt skrivande. Livet är rätt märkligt ändå. Jag har länge skrivit sångtexter och till några finns det även noter. Detta material har hamnat i en byrålåda eller så är det kvar i datorn. Sådan är jag. För ett par år sedan skulle jag inte har tänkt tanken på psalmboken. Nu fladdrar den tanken förbi och vem vet, någon gång i framtiden är det kanske dags för en ny psalmbok? Om jag finns med i den är inte säkert. Det som är säkert att så länge jag andas och finns till så skriver jag ett ord eller ett par varje dag.

Just nu skriver jag med glädjetangenterna. Jag tillåter mig att vara glad och nöjd för en stund. Imorgon är det vardag med allt vad det innebär och detta stipendium är inte så stort i pengasummor att det möjliggör att köpa en liten skrivarstuga på någon ö i en småländsk sjö. Stipendiet är stort på ett annat räknesätt. Det känns just nu så där härligt och fantastiskt som det gör när man har kommit upp på bergets topp. Sedan vet man att man måste gå ner för det är ganska syrefattigt och ensamt där uppe på höjden. Så du behöver inte bli orolig att jag kommer att vara så högt upp som på en bergstopp någon längre tid. Då ska du nog oroa dig mer för att jag dansar på borden i matsalen på jobbet imorgon. För det är en sådan sak som jag skulle kunna göra med eller utan stipendium. På återseende med ett leende!

PS. Det finns många bäckar små som bildar denna stora glädje-å. Ikväll har jag och Mr T dansat linedance. Riktiga glädjeskutt blev det förstås och foten sa ajajaj några gånger. Snön har kommit och lyser upp i novembermörkret. Jag deltog i veckomässan mitt på dagen idag. Det kändes så bra och varmt att få dela den gemenskapen en stund. Jag träffade en väninna på lunchen. Hon fyllde år för en tid sedan och detta blev en jag-tycker-om-dig-uppvaktning med lunch och paket. En massa skratt och fniss blandat med livets allvar. Så nu blir det bra med lite sömn. För tröttheten smyger sig på. Även stipendiater blir trötta. Att bära omkring på ett ton med glädjefnatt tar på krafterna. Vet du förresten att ordet Halleluja kommer från hebreiskan och betyder Lovsjung Gud? Så är det ju. Äras den som äras bör.