Hos Johanna Davidsson

Första söndagen i advent! Första ljuset är tänt. Mr T fattades mig när jag steg ur sängen i morse. Han vaknade upp på ett hotell i Skövde, efter att ha varit iväg på en miniturné i Västergötland i helgen. Jag missunnar inte västgötarna lite trevlig musikunderhållning, men jag önskar att de kunde ha valt en annan helg. Fast det står utanför min makt att påverka sjukdomar och västgötarnas musikbehov, så jag gjorde det så mysigt som möjligt i början av dagen. Västgötar och sjukdom till trots. För jag vaknade med sprängande bihålor och värk i lungtrakten, både bak i ryggen och fram i bröstet. Tydligen påverkar bihålorna trycket i balansen, för det svajade lite i huvudet och ett lättare illamående gav sig till känna när jag böjde huvudet framåt. Plus tilltagande huvudspräng.

Jag hade bestämt mig för att gå till kyrkan. Det är många svenskar som gör det just första advent. Jag förstår dem. Det är en fantastisk kyrksöndag. Psalmerna är mäktiga och bibeltexterna är positiva och fyllda med Hosianna-ropen. Det är dessutom första dagen på det nya kyrkoåret, så allt ligger fräscht och oanvänt framför hela kyrkligheten. Det som har varit bra under det gångna året kan kyrkan ta med sig in på det nya året. Det som har varit mindre bra, kan kyrkan lämna bakom sig. Det är inte säkert att det är nödvändigt att ersätta med något nytt. Det kanske är meningen att det bara ska tas bort och ge utrymme till vila och paus.

Baskeluskerna vann kampen över mig idag och jag bestämde mig för att stanna hemma och istället så blev det TV-gudstjänsten som sändes från Uppsala Domkyrka. Pampigheten var det inget fel på. Brasskvintett och orgel. Stor kör och fullsatt domkyrka. Predikan om ödmjukhet. Givetvis ljuständning. Alla de välkända psalmerna. Jag fick till och med tid över till att reflektera över vad kyrkan skulle kunna ge sig själv för löften så här vid årsskiftet, inför det nya kyrkoåret. För visst borde vi som kyrka kunna tänka igenom vad vi står för och betänka om vi är på rätt plats och gör rätt saker vid rätt tillfälle. Lite inåtriktad rannsakning för att kunna sprida ett utåtriktat budskap. Rannsakning behöver inte vara kritik, utan kan vara saklig vägledning och stöd.

Inte vet jag hur det gick till, men helt plötsligt blev det advent. Det är ett underverk, eftersom det var slut på semester, skolstart, strumpsäsong, kräftskiva alldeles nyss. Jag tror det var i förra veckan som det stod augusti i almanackan. Vem vevade igång tidsmaskinen i superspeed? Den filuren skulle jag vilja ta ett prata-förstånd-snack med. Visst, jag är förvarnad. Det har legat skumtomtepåsar i kassangången i livsmedelsbutiken i flera månader och God Jul-skinkan har väntat på griljering ett bra tag. Jag förstår inte hur jag kunde bära den här överrumplade känslan, men det gjorde jag. Fick verkligen intala mig ordet frid, frid, frid, för jag kände hur stressen tog tag i mig. Fram med elljusstakar och stjärnor, adventsljusstakar och bort med höstdukarna.

Nu sitter jag här och adventsmyser. Jag har bestämt mig för att låta njutningar flöda i adventstid. Här ska det inte sparas på de nya fina blockljusen, utan här ska det tändas. Glöggflaskan ska sprättas och det ska smuttas till julkortsskrivandet, julsångslyssnandet, knäckkokandet, saffransglassvispandet, julklappsinslagandet. Jag har gett mig själv ett par löften idag på kyrkoårets första dag. Jag ska försöka göra något julförberedande varje dag i advent och inte alla hundraelva sakerna dan före dopparedan. Dessa saker ska göras i glädje, annars kan det kvitta. Så har jag lovat en kyrklig del också. Jag vill vara med och väva i relationsvävstolen. Jag vill vara med och se väven, konstverket, växa fram. Jag kan se tavlan framför mig. En massa händer som sträcks ut och som bildar en länk av människor över hela världen. Händer som kan lyftas mot himlen, men händer som också kan riktas mot marken för att till exempel hjälpa upp någon som har fallit. Det är kyrka för mig. På återseende med ett leende!

PS. Jag träffade en människa som blivit utsatt för smutskastning, förtal och andra elakheter från människor som fanns i människans närhet. Jag suckar över att vi inte har kommit längre i vår utveckling. Jag kom att tänka på orden från Gamla Testamentet, i Jeremia bok. Jeremia tillhör en av mina favoritprofeter. Han levde för över 2600 år sedan, så det har inte varit praktiskt möjligt att möta honom ansikte mot ansikte. Jag önskar att det skulle vara möjligt. Jag tror att det skulle bli en otroligt intressant stund. Jag får nöja mig med att läsa och igenkännande utbrista i små kluckande skratt. För det är verkligen komiskt. Att tiden kan stå så stilla i över 2600 år. Kolla själv i texten från artonde kapitlet: De sade: "Vi måste tänka ut ett sätt att komma åt Jeremia. Vi får ändå vägledning från prästerna, råd från de visa, gudsord från profeterna. Vi smutskastar honom, så behöver vi inte bry oss om vad han säger." Det är som att läsa en dagstidning eller besöka en arbetsplats den 30 november 2008. Ganska komiskt också att orden i psalmen Hosianna, Davids son kan bli Hos Johanna Davidsson.