Jag sitter och rättar skrivningar, läxförhör och några små videoavläsningsövningar. Ämnet för kvällen är teckenspråk. Jag börjar bli trött i huvudet och jag tror att det är bra att ta en paus, så att jag inte snurrar till rättandet och gör någon orättvis bedömning. Att vara lärare är ganska likt rollen som förälder. I alla fall när det gäller rättvissynpunkten. Ett halvt rätt där och ett helt rätt där. Det gäller att vara noggrann. Det är viktigt att behandla alla lika. Fast ändå inte riktigt. Visst ska alla behandlas lika beroende på att alla är lika mycket värda. Men jag tycker det är bra om jag som lärare även kan konsten att behandla alla olika, efter vad som passar var och en av eleverna. Att vara lärare handlar mycket om att skapa relationer. Att visa eleverna att jag finns faktiskt där för att jag tycker om att vara där. Jag finns där för elevernas skull och inte i första hand för min egen skull.
Jag står eller sitter sällan i katedern. Jag har svårt för den där tunga pjäsen som knappt går att flytta utan att vara kroppsbyggare. Jag brukar sitta på den, stå framför den, stå vid sidan av den eller stå på den. För det mesta går jag runt i klassrummet. Jag gillar närheten med eleverna. Det är svårt med avstånd om man är lärare. Det hörs på namnet att det handlar om att lära ut och då måste det finnas både avsändare och mottagare. I teckenspråk är det nödvändigt med ögonkontakt. Språket bygger på det visuella. Därför kan en overhead-apparat som oftast är placerad på katedern vara ett hinder för själva kommunikationen.
Det är alltså elevernas visuella uppfattningsförmåga som jag sitter och skriver stora R för nu. Jag skriver sällan eller faktiskt aldrig en bock i kanten, en krumelur som ser ut som ett tillvrängt V. Jag skriver ett streck istället. På det strecket kan man alltid skriva ett stort och fint R om det skulle vara så att eleven gör bättre ifrån sig en annan gång. Det händer att jag skriver en liten personlig hälsning också. Lite pep-talk med både för- och nackdelar, så att eleven vet vad som krävs nästa gång för att eventuellt höja ett betyg. Det är självklart eleven själv som måste sätta ribban för vilket betyg eleven orkar satsa på. Jag finns sedan där för att göra mitt bästa för att nå detta betyg.
Det är farligt att döma hunden efter håren. Alltså, det är farligt att döma någon elev för utseende eller klädsel. Det är farligt att döma någon efter ålder. Det är farligt att döma någon efter munväder. Det är överhuvudtaget farligt att döma. Det har många gånger visat sig att den mest blyga elev sitter inne med de mest fantastiska kunskaper och när det verkligen gäller skarpt läge, vid skrivning eller uppvisning, så är det på toppnivå. Min ambition är att skapa trygghet i klassrummet. Det ska vara en miljö där människor känner att där finns en positiv atmosfär. Där alla är viktiga för att vi ska uppnå vårt mål. Just nu är det två olika mål för den bloggande läraren. På teckenspråkets A-kurs, så vill jag ge eleverna en inblick i den döva kulturen, lära dem grunderna i teckenspråk och framförallt komma över den höga tröskeln att våga möta en döv person och kommunicera med ett enkelt teckenspråk.
För C-kursen gäller egentligen samma mål men ribban är höjd ett snäpp, för där gäller det att förbereda eleverna för livet utanför de gymnasiala väggarna. När de tar steget mot vidare utbildningarna, så ska de känna sig frimodiga att söka sig nya vägar. För några tror jag säkert att det kommer att bli en framtid med en teckenspråklig inriktning. Vilket är ytterst glädjande! Både för mig och för den döva befolkningen. Jag har riktiga pärlor i både A-kursen och i C-kursen. Det är bara att gratulera samhället till allt gott som finns att tillgå. Vi måste finnas där och våga vägleda bland alla bångstyriga hormoner. Fast det är vi ju vana vid, för bångstyriga hormoner finns det ju i varje generation. Jag bokstaverar bara K-L-I-M-A-K-T-E-R-I-E-T. När det är streck mellan varje bokstav så vet mina elever att det ska bokstaveras. Ta det som en bokstaveringsövning om du inte vill prata klimakteriebesvär.
Mellan skola och provrättning så hann jag med en surströmmingsskiva. Jag minns inte om jag har skrivit i någon tidigare blogg vad jag tycker om surströmming, men ärligt talat, vi skulle väl nästan kunna äta precis vad som helst, när vi för ganska dyra pengar köper surströmmingsburkar. Jag vet sådant som ligger fritt och för intet i kohagar och hästhagar och ute på våra trottoarer, som säkerligen skulle smaka lika illa. Jag är medveten om att min blogg nu sjunker till en mycket skitig nivå och jag ska snart jobba upp den igen. Vad jag vill ha sagt är att jag tycker att surströmmingsfenomenet är ett väldigt märkligt fenomen.
Det krävs god potatis, mycket rödlök, tomater, tunnbröd för att täcka upp den något annorlunda smaken som surströmming ger. Får jag vara så öppen och ärlig och säga äckliga smaken? Jag är ingen älskare av att linda i saker och ting, utan är mer rakt på. Jag brukar inte använda ordet äcklig när jag pratar mat, men surströmming är ett undantag. Strömming i sig är fantastiskt gott, men nu är den sur och smakar... ja, du vet vad jag tycker. Behöver väl inte göra bloggen äckligare än jag redan lyckats göra den idag, men jag tror det mesta skulle kunna sväljas med en rejäl portion hackad rödlök som tillbehör.
Så för min del krävs något annat för att tacka ja till surströmmingsfest. Ikväll föll jag för sällskapet. Helt underbara människor. Jag träffar några av dem ganska ofta i vardagen. Men de övriga blir det på sin höjd en eller ett par gånger per år. Underbara människor. Så underbara att för deras skull kan jag svälja ett par filéer. Ikväll blev det inte något väder och vind-snack utan vi kom ganska snart in på känsliga samtalsämnen. Det var två tydliga läger i åsikterna, men vi diskuterade och möttes i respekt. Det är ganska ovanligt att träffa människor som inte ryggar tillbaka utan kan mötas i diskussionen. Lugnet la sig och jag tror att vi alla gick därifrån och kände oss berikade. Vi bestämde att mötas snart igen. Jag föreslår en träff hemma hos mig, så jag kan styra upp menyn. Det blir inte surströmming som du säkert redan har förstått. På återseende med ett leende!
PS. Etthundrafemtio år sedan som författarinnan Selma Lagerlöf föddes. Författarinnan och medlemmen i Svenska Akademien. Nobelpristagaren och en politiskt engagerad kvinna. Jag har ett flertal gånger besökt Sunne och Berättarladan och sett Västanå Teater sätta upp olika Selma Lagerlöfs-texter. Jag dras vid dessa tillfällen gärna till Mårbacka och fiket i trädgården. Den är en fantastisk miljö och jag förstår att den har präglat mycket av kvinnan Selma Lagerlöf. Som firat sina födelsedagar i himlen sedan i mars 1940. Jag ställer mig i gratulationskön idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar