Kanske finns det en liten chans för mig?

Idag är det en återhämtningens dag. Kom i säng halv tre i natt. Det är på tok för sent för fyrtiotreåriga kroppar. I vanlig ordning så vaknade kroppen av sig själv halv sju. Du räknar rätt. Endast fyra timmar efter läggdags. Vad händer då? Jo, huvudet startar ett praktgräl med kroppen. Jag skickas in som någon slags outbildad diplomat och försöker skapa fred i det horisontella läget. Kroppen säger: Upp och ta en dusch. Huvudet svarar: Är du totalt dum i huvudet? Nä, nu blev det fel. Så svarar inte huvudet. Självklart inte. Huvudet svarar så här: Är du totalt blåst i minsta lilla kroppscell? Huvudet fortsätter: Nu ligger du kvar, annars ska jag förstöra hela dagen för dig. Kroppen vill inte kapitulera så lätt utan ger svar på tal direkt: Upp med dig nu slöskalle. Nu sätter vi på oss joggingoverall och ger oss ut och så känns allt mycket bättre sedan. Huvudet vägrar. Går till slut med på att ta den korta sträckan till toaletten. Kroppen är lugnad för stunden. Tillåter sig till att somna om till klockradion som innehåller första timmen av Ring så spelar vi.

Klockan är åtta och kroppen gör ett nytt försök. Huvudet räknar och kommer fram till att det bara är fem och en halvtimme sedan huvudet lades mot kudden. Huvudet gör ett nekande tecken och ligger bestämt kvar. Kroppen vill upp. Lite hungerskänsla. Blir återigen bortkollrad av huvudet och nästa gång har det gått ytterligare en timme. Nu är det slut på förhandlandet. Jag håller helt och hållet med kroppen att nu är det upp som gäller. I lodrätt ställning påpekar huvudet att det inte alls ställer upp på min och kroppens pakt. Hela paketet tvingas i alla fall in i duschen och det känns skönt. Sakta men säkert väcks jag till liv och frukosten sitter som smäck i magsäcken. Mr T och jag löser melodikrysset mellan äggtuggandet och juicedrickandet.

Det finns likheter mellan efter en rejäl influensa och efter en rejäl personalfest. Tvingas jag att välja, så väljer jag givetvis personalfesten. I alla fall om den blev så lyckad som igår kväll. Vid förra årets personalfest så ingick jag själv i festkommittén och minns mest att det var mycket jobb före, under och efter själva festen. Det har sin tjusning att vara ansvarig och få möjligheten att göra det trevligt för andra, men det kändes helt underbart att få gå iväg och bara njuta av allt fixande. Jag hade stämt träff med fjolårets medarrangörer en kvart före och vi laddade upp i ordets rätta bemärkelse. Vattenpistolerna laddades med Martini och så iväg över gatan.

Casinodukade bord med spelmarker, röda rosor, vita dukar, brutna servetter. Välkomstdrink, trerätters middag, god dryck, sång, musik, underhållande uppdrag, tävling och framför allt gemenskap i avkopplat läge. Jag funderade både en och två gånger i förväg om jag skulle utsätta mig själv och omgivningen med Bondbrudsmundering. Den kan ju i och för sig bestå i allt från baddräkt till aftonklänning. Eller varför inte grodmansutstyrsel eller naket under ett lakan? Jag vill bara förtydliga att personalfesten hölls i november och dessutom i kyrkans regi, så naket under lakan föll bort. Så även baddräkten. Då återstod valet mellan grodmanskläderna eller aftonblåsan. Jag valde det senare. Modell tuffare. Det kanske skulle vara min enda fest i livet med Bondtema. Bäst att passa på.

Klädd helt i svart, i sidenfransig kort klänning, svarta leggings, svarta högklackade stövlar. Silverringar, silverarmband, silverörhängen, silverhalsband. Håret i flätat backslick och sprayat med glittrig spray. Sminkad med silvrig ögonskugga och även silvrigt nagellack. Du kan kalla mig The girl with the silver gun. Nu kommer det en överraskning för mig själv och säkert för dig som bloggläsare. Någonstans långt inom mig, så har det legat en Bondbrudsgen och väntat. Igår släpptes den lös och jag stortrivdes. Jag njöt till hundra procent och om jag mot förmodan får en förfrågan om att spela Bondbrud i nästa Bondfilm, så kommer jag självklart att tacka ja. Som det känns nu. Fast när det kommer till kritan, så har jag nog mer fallenhet för en riktigt lantlig bondefilm. På återseende med ett leende!

PS. Jag sände ett innerligt och varmt tack till festkommittén per mail alldeles nyss. Jag gör en bloggpublicering här.

Kära vän, kollega och numera även festkommittésuperarrangör!
Mycket ska jag tydligen få uppleva innan jag dör.
Vilken kväll, vilken mat, vilken trevnad, vilken fest.
Vilken lycka att få sitta med som gäst!

Mysig stämning med ljus, ros och duk så vit och ren.
Tuffa tag då diakonen visar pistolen fästad vid sitt ben.
Uppklädda värdinnor i stilig elegans och prakt.
Per Bond håller alla svarta och vita i svängig takt.

Imponerad av all genuin kunskap om 007 som festkommittén besitter.
Jag själv fick dölja min okunskap med påhängt Bondbrudsglitter.
När jag la mig i min bädd var klockan halv tre.
Kände mig trött, men mest glad att ha fått vara me’.

Tusen tack för allt jobb med att skingra allt novembergrått.
Ur levande synvinkel kunde vi denna kväll ej bättre ha mått.
Agent 065 med rätt att tacka vill säga till dig min vän:
Får du frågan om personalfestfixande, så lova: Never Say Never Again.