Solen skiner på nysnön och det är fantastiskt vackert att titta ut genom fönstret. Jag håller mig inomhus idag. Jag har byggt upp urinvägsproblem under veckan och nu är det tranbärskur och citronätandet som gäller. Blir nog persiljeavkok också och om det blir riktigt illa så får jag gå ut och leta upp lite björkbark och koka en brygd som är minst lika äcklig som surströmmingsspadet. Urinvägsbesvär kan också behandlas med ättika. Ljummet vatten och några droppar ättika baddas upp i urinrörsöppningen. I värsta fall måste läkare uppsökas, men jag vet hur det slutar. Sulfabehandling.
Njurar, urinvägsledare, blåskatarr, urinvägsinfektion är något av mitt kroppsliga specialområde. Det har hängt med från absolut min första levnadsminut och det hänger med drygt fyrtio år senare. För det mesta är det inget som jag tänker så mycket på. Det blir ett sätt att leva. Jag vet inte något annat. Jag är extra infektionskänslig och när jag väl får en förkylning så känner jag hur den påverkar kroppen på ett speciellt njursätt. Jag kan inte dricka överdrivet mycket alkoholinnehållsrika drycker, men säg den människa som kan det. Mina njurar protesterar ganska så rejält. Eller snarare njuren. Jag har bara en fungerande njure och den är inte fullt utvecklad, utan är på ett barns nivå.
Den andra njuren är så missbildad att den ser ut att vara ett av Picassos mer misslyckade alster. Jag har som kompensation för detta fått tre urinvägsledare och det är inte så ovanligt. Det kan människor gå omkring med utan att det spelar någon roll. För min del spelade det stor roll, eftersom klaffarna inte fungerade, utan urinen gick tillbaka från blåsa till njurar och eftersom jag ofta hade infektion som barn, så gick infektionen vidare upp i njurarna. Varje sådan infektion ger ärr på njurarna och mina ser ut som om de har spelat hockey i NHL i över hundra år. Börje Salming har sina ärr i fejset och då tycker jag det är bättre att ha mina på njurarna.
Som barn åt jag sulfa ständigt. Alltid en kur på gång och hur bra var egentligen det? Fast det var inte bra att gå omkring med infektion heller. Jag var för svag för operation och var uppe på Karolinska åtta gånger mellan 4 och 10 års ålder för att opereras, men fick vända om alla gångerna. Jag skulle inte klara operationen. Mina värden var för dåliga. Så min barndom är präglad av sjukhusmiljö. Jag minns katetrar, lavemang, febertoppar, röntgen med kissande på beordring och mindre trevliga undersökningar. Detta hände också på den tiden som föräldrarna inte fick stanna kvar på sjukhuset, så därför minns jag också tårarna och längtan.
Givetvis finns det också många positiva minnen. Så jag kan inte säga att jag skulle vilja vara utan denna sjukhusupplevelse, i så fall endast för att förskona mina föräldrar och min storebror. För livet präglades mycket av min sjukdom. Mina föräldrar sålde husvagnen eftersom vi kom aldrig iväg på semester. Jag fick aldrig bada när jag var liten, varken utomhus eller i inomhusbassäng. Det var ett ständigt passande och jag kommer ihåg hur mamma hade en tältsäng placerad i köket, så att jag kunde ligga där, när hon försökte hålla de hushålliga uppgifterna igång. Jag låg där i någon slags feberyra och behövde tillsyn. Om det händer någon gång, så kan det så vara. Men detta var verkligheten för min familj under drygt tio års tid.
Jag ger därför mina föräldrar högsta betyg i föräldraskapets stora konst. För inte en dag har gått utan att jag har känt att de älskar mig och tackar Gud för att jag finns. Det är en kärlek så stor att jag inte riktigt har kommit fram till en lösning på detta mysterium. Jag tror att barn som behöver extra vård och omsorg på grund av sjukdom eller på grund av något annat funktionshinder hamnar i sådana föräldrars omsorg. De som redan på förhand har utrustats med en himmelsk gåva. Det är jag tacksam för. Min barndom minns jag enbart med glädje. Det kunde ha varit annorlunda. Den kunde ha varit helvetisk, för helt krasst så var inte de tio första åren så kul alla gånger.
När nu njurmaskineriet signalerar igen, så kommer många tankar tillbaka. Jag tror att en kall bil på morgonen eller en kall stol på jobbet kan vara orsaken till mina besvär. Det låter trivialt, men så lite behövs det för att trigga igång problemen. Så nu måste stora artilleriet fram. På med långkalsonger, vetesäck, osötade drycker och tilltugg. Nu blir det lite matlagning och annat lördagspyssel, sedan är det dags för konsert på eftermiddagen. Mr T och symfoniorkestern på scenen. Det brukar alltid vara sevärt och hörvärt. På återseende med ett leende!
PS. Idag skickade jag in melodikrysset före snabbgenomgången och före programtidens slut. Klockan tio och femtio närmare bestämt. Fast de har inga snabbhetspriser vad jag vet, utan jag får nöja mig med lyckan att det var tämligen lättlöst idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar