Bland bilor och besmaner

När jag tittade ut genom fönstret i morse, så yrde snön utanför. Ett rejält snölager täckte marken, bilar och hustak. Dags att ta fram snöskoveln och idag får det kanske bli lite snöröj på garageuppfarten och vid ingången. Dagen har startat i ett behagligt lugn med söndagsfrukost och söndagstidningen. Läste recensionen från gårdagens konsert och skribenten var lika lyrisk som jag. Fast hade jag fått recensera så hade jag lagt mer krut på att plocka fram superlativ över Schuberts åttonde symfoni "Den ofullbordade". Gefle Dagblads recensent gav symfonin endast fem rader mot slutet. Helt fantastisk musik där dirigenten plockade fram det allra bästa från musikerna och deras instrument.

Dirigenten ja. Vilken trevlig bekantskap. Andrew Manze presenterade musiken på ett mycket behagligt och informativt sätt. Jag tror hans ord gjorde att publiken blev nyfiken och fick uppleva ett nytt sätt att lyssna och upptäcka. Hoppas att han kommer tillbaka snart igen. Mr T och jag avslutade kvällen med sushi, min ganska nyupptäckta passion. Det var andra gången den här veckan. Mina tacksamma tankar går till min fina vän som introducerade mig i sushi-konsten för en dryg månad sedan. I fredags kväll så träffade jag en tjej som kommer från Thailand. Vi möttes av en slump på sushi-restaurangen tidigare i veckan. Hon undrade om jag var intresserad av att lära mig att göra sushi själv. I så fall så kunde hon lära mig. Vi bestämde att ha det som en aktivitet på kyrkans dövträff till våren. Det blir säkert riktigt kul.

Just det. I fredags kväll var jag på en stor dövträff på Tullbomsgården. Det blev verkligen lyckat. Det droppade in mycket folk under kvällens gång. Två modiga tjejer från min klass på A-nivå dök upp och var med några timmar. Det tycker jag är så himla strongt gjort att jag ställer mig upp och gör en teckenspråksapplåd. Förvånat konstaterar jag att det finns fler döva i stan än man kan tro och startskottet för samlingar som denna gav verkligen mersmak. En gång i månaden i fortsättningen. Jag hör av mig när det blir nästa gång. Du som är teckenspråkig eller intresserad av döva och teckenspråk, varmt välkommen. Det är lärorikt.

Igår kändes avståndet långt. Hade gärna varit i Bergen i Norge, men dit är det 100 mil ganska så exakt från Gävle. Så den resan gör man inte på en eftermiddag direkt. Mr T: s och min goda vän Grethe firade sina fyrtio år med stor baluns för vänner, släkt och kollegor och vi hade fått inbjudan. Hjärtat ville direkt tacka ja. Schemat tvingade oss att tacka nej. Vi får ta igen det en annan gång. Till exempel i januari när Grethe kommer till stan igen. Så det fick bli andra typer av hälsningar med Gratulerer med dagen och stor klem. Jag vet att Grethe fick en härlig dag och det är hon verkligen värd.

Tänk att det är 23 november. Redan. Om en månad är det dan före dan. Enligt mig julhelgens mysigaste dag. Då klär vi granen. Fixar skinkan. Kokar strömmingen. Övrig tid fikar vi och gör minsta möjliga. Njuter och vilar in julen, som vissa år kan vara ganska hektisk på ett speciellt juligt sätt. Uppesittarkvällen med glögg, clementiner, choklad och äkta polkagrisar. En och annan skumtomte slinker ner. Provsmakning av skinkan. Givetvis. Det är den absolut skönaste stunden på julen. Då allt ligger oöppnat framför.

Den här dagen, alltså den 23 november, har en ganska skarp historia. Speciellt med tanke på året 1910. Då avrättades Alfred Ander med hjälp av en giljotin på Långholmens fängelse i Stockholm. Giljotinen beställdes från Frankrike år 1903 och användes bara en enda gång här i Sverige. Just vid Alfred Anders avrättning. Inte så smart investerade pengar kan man tycka. Det hade säkert funnits annat att använda drygt 3500 franc till. Giljotinen började användas vid franska revolutionen som ett avrättningsredskap. Det var år 1792.

Alfred var krögare och hade tillsammans med sin hustru en hel del misslyckade restaurangsatsningar. De hade till och med haft verksamhet i Helsingfors. Han ägnade sig åt en hel del fuffens utanför lagens gränser och var en tid på rymmen. Orsaken till att han dömdes till dödsstraff var ett ganska brutalt rånmord i Stockholm i början på 1910. Han rånar ett växlingskontor och misshandlar en kassörska så att hon avlider av skadorna. Rånbytet blir sextusen och en del av pengarna är nerblodade. Det var före DNA-testernas tid, så antagligen antar dåtidens kommissarie Beck eller Wallander, att det är kassörskans blod.

Tydligen kunde även mordvapnet knytas till Alfred, krögaren. Det var en besman, som är en sorts våg på en hävstång. I maj år 1910 döms Alfred till döden för rånmordet och för tredje resan stöld. Tredje gången begången stöld. Alfred överklagar i alla instanser och fallet kommer ända upp i Högsta Domstolen, men även där får han avslag på sin överklagan. Han erkänner aldrig brottet. Så faller giljotinen den 23 november för 98 år sedan. Bödeln, eller skarprättaren, som var benämningen på personen som verkställde avrättningen, hette Gustaf Dahlman.

Dahlman var kopral men fick tjänsten som skarprättare i Stockholm 1885. Du förstår vilken jobbansökan. Undrar hur själva anställningsintervjun gick till? Praktiskt prov? Usch, usch, usch. Han gjorde tydligen ett gott intryck om man nu kan uttrycka sig så när det gäller skarprättartjänsten, men på 6 år avancerade han och fick samma tjänst i ytterligare 6 län. På tio år till så hade han lagt hela riket under sina fötter och blev skarprättare för hela Sverige. Den första avrättningen är ganska välkänd. Det var Anna Månsdotter, mer känd som Yngsjömörderskan. Gustaf Dahlman har även anknytning till Gävle, för här lät han bilan falla över Alftamördarens nacke. Hans dopnamn var Per Johan Pettersson. Avrättningen ägde rum på Länsfängelset i Gävle 1893.

Har du inte fått nog av ruskigheter i denna blogg, så kan du göra ett besök på Sveriges Fängelsemuseum på Hamiltongatan här i Gävle. Där kan du se bilan i en av cellerna, samt läsa lite mer om till exempel Alftamördaren och skarprättaren Dahlman. Arkivet som finns på museét är en guldgruva för släktforskare med några små lurigheter i släktträdet. Utöver född, vigd och död som är den huvudsakliga informationen som går att få i kyrkoarkiven och en del små levnadsanteckningar från prästens håll, så kan man i fängelsearkivet få veta utseende, längd, ögon- och hårfärg samt ägodelar. Mycket spännande och intressant. Jag är ingen påhejare av brottsliga gärningar, men ur släktforskarsynpunkt, så är det riktiga lyckogömmor. På återseende med ett leende!

PS. Istället för att hamna i brottsregister så kan vi hjälpa framtidens släktforskare med att skriva en levnadsbeskrivning om oss själva. Hur vi har växt upp, vad vi tycker om att göra, hur vi ser ut. Jo, jag vet att det finns digitalkameror och helt andra möjligheter till information nu för tiden. Jag tillhör ändå den här mossiga delen av befolkningen som uppskattar handskrivna ark med personlig hälsning.