Levande tankar om döden

Nu sitter jag här igen och intalar mig att linedance är det senaste rönet för behandling av ledbandsskador i fötterna. Jag har inte publicerat min teori i någon större skala och detta är alltså ingen vetenskaplig artikel och forumet är fortfarande en blogg och inte en internationell samling för läkarvetenskapen. Jag tror helt enkelt att linedance har en positiv effekt på läkningsprocessen för min fot. Underlaget för undersökningen är inte speciellt stort. Jag baserar den endast på min högra fot, som jag en eller två gånger i veckan placerar på dansgolvet tillsammans med vänsterfoten och säkert 60 par andra fötter. Ikväll har jag bestämt mig för att köra olindat för första gången. Anledningen till detta beslut är att jag har gått olindad hela dagen. Jag ville vara fin och som du vet sedan gammalt att då kan det vara förenat med att lida pin. Jag var trött på att gå omkring i mina svarta gympadojor, i vilka både fot och linda får plats samtidigt.

Jag kände för en snygg mörkgrårutig finbyxa och till denna en snygg svart sko. Jag toppade med en åtsittande stickad polo och en kort nästan spättaliknande svart skinnjacka. Till denna mundering gör sig inga elastiska bindor sig besvär. Som plåster på såren var det många i min närhet som kommenterade det de såg väldigt positivt. Jag har med andra ord glidit och lidit omkring idag omhuldad av ord som ärtig, fräsig, snygg, piffig, stilig och fin. Inte illa för en sliten och trött hustru och tvåbarnsmor, med alldeles för många arbetsuppgifter på gång samtidigt. Jag vet att de bara kommenterar ytan, men vissa dagar är det okej. Jag kände att någon gång om året kan de gärna få komma med dessa ytliga kommentarer. Jag tar hand om dem och ser till att de transporteras vidare till hjärna och därifrån till hjärta och övriga delar av kroppen.

Nu har jag svidat om till mer linedancefunktionsenlig klädsel. Sköna jeans, T-shirt och så på med gympadojorna igen. Jag ser fram emot den här en och en halvtimmes långa linedanceträningen. Den gör nytta för fotrehabiliteringen. Häl i golvet, upp på tå, en liten kick och steg i sidled. Repetera tusentals gånger. Blodgenomströmningen är total och läkningsprocessen är startad. Dessutom är det underbart roligt under tiden. Omgiven av trevliga människor. Skratt, fniss och medryckande musik. Jag tror på fullt allvar att linedance har en hel del att tillföra den medicinska forskningen. Jag kommer aldrig att få Nobelpriset i medicin för att jag delger omvärlden detta faktum, men det bryr jag mig inte så mycket om. För mig räcker det om foten och övriga jag mår bra. Då är målet nått för min linedancekarriär.

Idag har jag varit på teckentolkad veckomässa i kyrkan. Ungefär en halvtimme långt och därefter gick vi till församlingshemmet och åt soppa tillsammans. En god och mustig kycklingsoppa med bröd och dryck till. När alla var mätta och belåtna och förvissade om att vi inte skulle dö av hunger, så övergick vi till att tala om just döden. Vi människor vet en hel del, men det vi vet med absolut hundra procent säkerhet är att vi kommer att sluta livet med att dö. Det kommer hela tiden nya rön om hur livet ska levas. Jag minns så väl när Socialstyrelsen gick ut med påbudet om sju till åtta smörgåsar om dagen när jag var liten. För några år sedan var det farligt med tomater. Chipspåsarna finns konstigt nog kvar i butikerna. Konstigt, därför att för ett tag sedan var det nästan värre än alla världskrig och epidemier tillsammans att överhuvudtaget tänka på chips.

Det är omöjligt att följa alla nya råd som ideligen strömmar emot oss. Det som gällde igår är ändrat idag och imorgon ska vi inte tala om. Då gör vi på stället "helt om marsch". Då är det enklare med döden. Död är död. Det enda vi inte vet är när döden ska inträffa. Jag tycker även att det är enkelt och bra. Almanackan är full nog som den är. Tänk om det helt plötsligt skulle stå DÖD med versaler på en tisdag i december och kanske till och med klockslag. Klockan fjorton och femton. Hur skulle det se ut? Jäktigt med tanke på att det är julmånad? Vem skjutsar barnen till kvällsaktiviteten? Hur kommer kvällsmaten på bordet? Du förstår vilken panik som skulle utbryta. Inför döden får vi nog helt enkelt acceptera att vi kan inte ha full koll på allt. Vi kan inte planera in i minsta detalj. Vi får för en gångs skull släppa taget. Med andra ord, vi kan lära oss en del av döden.

Jag känner just nu inget behov av att dö. Så det får gärna vänta en tid. Jag har min älskade Mr T och våra underbara tonåringar. Det finns mycket i livet som kittlar mig fortfarande. Jag vill fortsätta att uppleva. Inte bara för att kolla hur det går, utan för att det porlar liv inom mig fortfarande. Jag har ingen aning om hur det blir en gång när jag står där och ska ta steget över. Jag har ju varit i den otroligt vackra tunneln och vänt en gång, så det fascinerar mig att få en repris på det. Jag vet inte hur gammal jag är för ögonblicket. Om jag lämnar med en sjuk kropp eller en någorlunda aktiv kropp. Om det går långsamt eller fort. Fast återigen. Vi behöver inte ha full koll på allt. Döden behöver inte vara som Kalle Anka på julafton. Vi behöver inte veta varenda replik. Jag vet inte hur det är med dig, men jag brukar alltid somna ungefär kvart över tre. På julafton alltså. Vi dör egentligen bara en gång, så då kan vi väl försöka vara med?

Vi talar inte om döden som en naturlig avslutning på livet. Vi lever och lever. Kanske beror det på att vi inte vill dö. Den viljan är bara positiv. Hemskt om alla människor skulle gå omkring och vilja dö. Många har tyvärr den situationen i vårt samhälle. Det kan ändå vara bra att tala om döden. Den blir då mindre skrämmande, mer normal. Döden blir då en del av livet. I den kristna tanken så är döden egentligen bara något som går över till liv. Med detta hopp, så är döden inte en slutdestination. Döden är början till något nytt. Sorgen efter en familjemedlem, nära anhörig eller vän är inte mindre för att man är kristen. Sorgen och saknaden kommer med tomheten. Hoppet är det som bär igenom den mörka tiden.

Jag får kanske ta tillbaka det där med att döden är enkel. Vi hade besök av en representant från Fonus idag. Hon berättade om det Vita Arkivet som är en vägledning för mina närmaste. I Vita Arkivet kan jag skriva ner mina önskemål i samband med min död. Frågor som det kan vara svårt att besluta om när jag inte finns med. Frågor som kan skapa konflikter. Egentligen är jag vid tillfället redan död, men kan jag vara med och förhindra att ett mindre världskrig bryter ut efter min död, så är väl det en bra känsla? Det finns en hel del att ta ställning till. Jordbegravning eller kremering? Vill jag som kremerad strös över land eller vatten eller att en urna sätts ner någonstans? Frågor som kan tänkas igenom och sedan kan svaren antecknas i Vita Arkivet.

Jag har faktiskt en del önskemål om min begravning, själva ceremonin och den närmaste hanteringen efter. Jag har bestämt mig för att ta mig en rejäl funderare på vad jag ska skriva, så att det underlättar för mina anhöriga den dag då de funderar. Jag kan tänka mig en stilla säckpipe-entré med smattrande trummor. En linedanceuppställning i flera rader runt kistan till någon medryckande western-låt. Ett banjoriff. Självklart en massa tromboner. Varför inte 76 stycken som spelar just låten "76 tromboner". Maffigt. Det blir en fartig utgångsmarsch. Självklart favoritpsalmen "Blott en dag". Nummer 249 i psalmboken. Jag skulle inte ha något emot om Tomas Ledin, The Real Group eller Malena Ernman kom och sjöng en sång. Fast det är kanske för mycket begärt?

Att skriva Vita Arkivet görs inte på en kafferast och inte heller strax före en linedanceträning. Nu fladdrar mina tankar iväg och jag är redan inne och längtar efter en fartig "Belfast City" eller varför inte en "Country Walking" till originalmusik. Hoppas att du som bloggläsare ursäktar mig att jag pausar i tankarna om döden. Det är nämligen så här att själva livet kommer emellan. För att dansa linedance... det är livet det! På återseende med ett leende!

PS. Idag fyller mitt äldsta brorsbarn tjugotre år. Jag och Mr T är faddrar till henne. Vi har följt henne sedan hon var pytteliten och det känns ofattbart med siffrorna två och tre. Ett fyrfaldigt leve för Elisabeth med östgötadialekt, hon leve: Hipp, hipp, hurra, hurra, hurra, hurra! Tårtan avnjöts i helgen som gick. Hembakad chokladtårta med körsbärskräm. Du är duktig du, vår lilla tjej!