Jag måste ta tillbaka det jag skrev igår. Det där med att det kvittar om det kommer snö eller inte. Det var inte alls sant. Titta på bilden här bredvid så förstår du varför. Den tog jag med mobilkameran på väg till jobbet idag på morgonen. Jag fick svar på tal av kung Bore själv.Januarisolen sken från den mest klarblåa himmel och de snötäckta träden svarade med ett så vackert gnistrande ljus att det klickade till inne i själen. Idag blev det så tydligt att det hade gått på lågvarv inombords den senaste tiden. Det grå vädret har trängt igenom huden och bott in sig inombords. Idag trängde snökristallerna in och lyste upp. Solen förser jorden med all den energi som behövs för liv, väder och uppvärmning. Iskristallerna som vi i vardagligt tal kallar för snöflingor bildar ett rent, fräscht och glittrande täcke. Sådant rynkar man inte på näsan åt. Jag ber om ursäkt för gårdagens blogg. Jag vet faktiskt inte vad det tog åt mig. Så oförskämt att skriva att det kvittar om det kommer snö eller inte. Det minsta jag kan göra är att bloggursäkta mig och tillägga bevis på hur underbart vackert dagen började.
Bilden är också tagen idag. Samma dag som den första bilden med klarblå himmel. Med samma mobilkamera. Återigen blev himlen grå, men snön hjälpte till att mota undan den grå vardagstristessen. Inte vet jag, men kanske hade vi överdoserat solsken om det vackra vädret hållit i sig? Kanske tur att det blev lite grått frampå dagen, så att vi inte grämde ihjäl oss för att vi inte kunde gå på skidtur just idag. Vad kan den snabba förändringen i väderleken säga oss, som kan vara användbart i våra egna liv? Jag kom på mig själv med slutsatsen att njut här och nu.
Gör det du vill medan du kan. Skjut inte upp något som känns viktigt för dig idag. Imorgon kan det vara annorlunda och läget är förändrat.
Nu kastar jag sten i glashus och det här kanske jag får äta upp när det är dags för melodifestival, där Carola ställer upp som en joker tillsammans med Andreas Johnson. Så jag ger henne en chans att överbevisa min åsikt och om hon lyckas så lovar jag att göra en offentlig bloggursäkt. Är det en reko deal? Vad vet jag? I bloggandets stund är kanske Carola i full gång med att öva skalor och ljuda minne-manne, minne-manne, minne-manne, minne-manne. Om så är fallet, så önskar jag lycka till i festivalandet. Hoppas hon skippar botox den här gången. Drottning Silvia borde vara ett avskräckande exempel.
Jag undrar vad beroendecentret kan göra för 30500 på två och en halv dag? Vad kan de göra för 122000 på 10 dagar under en månad? Vad kan de göra för sådana summor varje månad under ett år? I samma veva som kommunen ger detta uppdrag till en person, så måste man göra indragningar för cirka trettiofyra tjänstemän inom socialtjänsten. Det behövs ingen Einstein för att tänka sig hur stämningen är på den arbetsplatsen nu. De personer som är tänkta att göra en tjänst i det sociala, hur mycket ork kan de lägga på detta vid sidan om alla arbetsplatsproblem. Den nya socialchefskonsulten ska komma med sin kompetens och tidigare verksamhetserfarenhet. För 12200 kronor per dag önskar man nästan att han kommer med lite förnuft också. I nuläget är det total avsaknad av detta inom socialtjänsten.
Kanske kan de säga socialtjänsten något om läget för de beroende som behandlas på beroendecenter. Kanske kan de säga något om läget för alla dessa familjer som berörs. Idag kan socialtjänsten göra något. Imorgon kan det vara försent. Detta kan inte ordnas på något annat sätt än att socialtjänsten tar sitt sociala ansvar och fortsätter med sitt ekonomiska och uppmuntrande stöd. Som en påminnelse om hur livet ska vara en solig vinterdag, så kommer ännu en bild. Från mig till socialtjänsten. Hjälper inte det, så skickar jag Robin Hood nästa gång.
1 kommentar:
Det jag skriver om här handlar som jag ser det om ett systemfel, som gör att socialtjänstemän inte har möjlighet att hjälpa så mycket som de själva kanske vill. Så det är inte så att jag har för avsikt att angripa någon personligen. Det här handlar om socialtjänsten.
Jag ska skriva utifrån den vinkel som jag har och har haft. Det gäller bl.a. Den syn på relationen mellan klient och socialsekreterare som jag har tillägnat mig under åren. Och jag har en väldigt gedigen utbildning på det här området. Jag kan gå tillbaka närmare 40 år i mina erfarenheter med socialtjänsten.
Jag blev omhändertagen av staden redan som 6 åring. Och sen fortsatte det mellan olika så kallade barnhem, skolhem, vårdhem, fosterhem, ungdomsvårdsskolor och så småningom till fängelser.
Genom allt detta har socialtjänsten vakat moderligt över mig.
Jag tänkte också uppehålla mig lite kring vad jag tror händer med er när ni genomgår den här förändringen som de flesta socialsekreterare gör och vad det kanske innebär att långsamt tvingas ge avkall på det som ni själva upplever som ett samhälleligt engagemang.
De ”klienter” ni möter, fråntas ofta sitt namn, dom begåvas ofta med dolda avsikter. Avsikter som går ut på att lura er.
Dom delas oftast in i grupper: Det kan vara hemlösa, missbrukare, dubbeldiagnoser, psykiskt sjuka, invandrare, kriminellt belastade och så vidare och så vidare listan kan göras hur lång som helst.
Det här är de enklaste sätten att slippa möta människor som är i behov av hjälp. Möjligheterna att fly från empati och ett medmänskligt bemötande är många.
Det förekommer en kultur som kretsar kring och gömmer sig bakom rigorösa regelverk. Det finns en mycket utbredd, tidskrävande byråkrati.
Ni kommer att bli tvungna att lägga er till med en attityd. Och det kommer inte från klienterna i första hand utan från era medarbetare och dom snäva ramar ni har att hålla er till.
Att ni sen antagligen kommer att föra över skulden på de utsatta, kan man kanske också lägga till den uppsjö av utvägar ni kommer att förses med av era arbetskamrater.
Detta leder i sin tur till att den sökande tappar självförtroendet och får en upplevelse av att inte kunna styra sitt eget liv.
Vilket i sin tur leder till ett maktförhållande som kommer att vara mycket svårhanterligt för er i er strävan att hjälpa. Låter det snårigt?
Då kanske vi ska lätta upp tankarna lite med ett citat ur ”SoL” som ni säkert har ägnat en hel del tid åt. Ni kanske kan hjälpa mig att förstå det här:
”Med sociala tjänster bör avses varje social insats som socialnämnden svarar för och som direkt eller förmedlat tjänar den enskilde och utgör medel för verksamhetens måluppfyllelse” Slut citat.
Där får ni då söka er vägledning när ni t.ex. Möter en skakande misshandlad hemlös kvinna som inte vill åka till det härbärge, som ni förmedlat tjänande sätter in och som svarar mot verksamhetens måluppfyllelse.
Ni kommer att hamna i ett mycket besvärligt maktförhållande till de sökande. Sökande som ni inte litar på och vars levnadsöden ni varken kommer att kunna leva er in i eller förstå.
Era arbetskamrater kommer att se er som svaga om ni inte lyckas hålla stånd mot någon desperat mamma som är olycklig över att hon inte får träffa sina barn. Eller en hemlös som får avslag på ett boende, detta efter en årslång kamp för att bli av med ett långvarigt missbruk för att han visat ett positivt urinprov.
Det finns alltså en flyktkultur på de flesta socialkontor som frodas i någon sorts föreställning om att det går att kontrollera och att uppfostra människor som lever under mycket svåra förhållanden.
Om ni nu skulle se framför er en annan människa. Någon som lika gärna skulle kunna vara din bror eller din syster, ett eget barn. Men som absolut aldrig under några omständigheter kommer att vara det. Sådana smärtor kommer ni helt säkert att skyddas från. I alla fall så länge ni håller er till reglerna.
Det kanske är det som kallas professionalism?
Men detta till trots: Om ni nu framför er skulle se en människa som överges och kränks av det system ni är satta att företräda, så kommer ni oavlåtligt att befästa ett förhållningssätt inom er.
Ett förhållningssätt som bl.a. Går ut på att: Jag är maktlös, det är inte jag som tar besluten, det är någon annans fel.
Jag kan tyvärr inte göra mer för dig nu.
Och ni kommer att få hjälp att rättfärdiga det här med tomma fraser som att ”man måste ju kunna ställa krav på människor” ”dom vill ju inte samarbeta”
En annan sak som ni kommer att få stöd i är att de här personerna, som inte kan anpassa sig till era krav, kanske i vissa fall uttrycker sig på ett obehagligt sätt eller till och med hotfullt. Det är också något som kommer att hjälpa er in i ett vi och dom tänkande.
Ni kommer att ställa krav som kanske kan kännas rimliga för en människa som redan har de grundläggande behoven tillgodosedda och har stöd av sin omgivning.
Så är det inte för majoriteten av de människor som ni är satta att handlägga. För dessa människor kommer kraven oftast att upplevas som totalt absurda. Många tystnar och sjunker in i självförakt, vilket kommer att göra det lättare för er att slippa se. Att slippa se människan bakom alla de föreställningar som ni kommer att skolas in i.
Det ni däremot kommer att bli tvungna att konfrontera är ett ultimat krav som i det närmaste kommer att vara omöjligt för er att gå emot. I alla fall om ni vill fortsätta som socialsekreterare:
Nämligen det krav som säger att absolut inte göra något för en medmänniska som strider emot systemet. Det system som idag stöter ut människor.
Jag uppmanar er inte att bryta mot systemet.
Däremot vill jag försöka göra er uppmärksamma på vem som borde vara er egentliga uppdragsgivare.
Nämligen de som ni är satta att hjälpa, och inte några människor högt uppe i toppen som måste vara i total avsaknad av verklighetsanknytning.
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa
Skicka en kommentar