Dagens blogg ska få handla om bemötande. Det finns säkert lika många bemötningstaktiker som det finns människor på jorden. Jag väljer att använda två taktiker i min blogg. Den dåliga och den bra. Det återstår alltså en hel del miljarder bemötningstaktiker att välja på. Finns det inte trevligare ämnen att blogga om en fredagseftermiddag när hela helgen ligger framför? Svaret blir självklart ja. Det finns säkert fler trevligare bloggämnen att koncentrera sig på än det finns människor på jorden. Jag kan komma på flera stycken utan att anstränga mig speciellt mycket. Arraksbollarna till fredagseftermiddagsfikat. Konsert i ett tioårsjubilerande konserthus ikväll. Fondtapet- och kakelval till kommande köksrenovering. Bloggidéerna har inte sinat. Innehållet i bemötande känns bara mer angeläget just nu.
Jag har i mycket tidig ålder fått lära mig en fantastisk lätt regel i konsten att bemöta andra. Som du själv vill bli bemött så ska du bemöta andra. Mina föräldrar kan enbart ta åt sig äran för att ha lärt ut det rättesnöret till mig. Hade de kommit på något så världssensationellt, så hade de varit nominerade till Nobels fredspris eller åtminstone suttit i panelen för Fråga Lund. Nu är de ingetdera, utan som tur är kvar i den småländska hembygden fullt ut praktiserande: Som du vill att andra ska göra mot dig, ska du göra mot dem. Orden och tanken är hämtade ur Bibeln, som inte heller har fått Nobelpris i litteratur och som är en ganska bortglömd och undangömd bästsäljare i många hem. Ännu ett ämne för kommande bloggar.
Bemötande. Låt oss tänka en påhittad situation någonstans i vårt avlånga land som mycket lätt skulle kunna vara en sann historia hämtad från vår egen stad. I en skola i vår egen stad eller någonstans i Sverige, så finns det elever och så finns det skolledning. Några elever önskar ett samtal med rektorn och går in till rektorns rum. Rektorn är upptagen med ett samtal med en annan person som redan sitter i rektorns rum. Lärare eller elev förtäljer inte denna påhittade eller rent av sanna historia. Eleverna som önskar ett samtal frågar om det går bra att bestämma en tid för samtal. Enligt rektorn är inte detta nödvändigt, utan frågar vad saken gäller och säger att någon tid inte behöver bestämmas. Det räcker med de sex minuter som återstår för eleverna före lektionen och är också den tid som rektorn kan avvara.
Vad säger detta till eleverna? Vårt viktiga ärende som gäller mycket av vår framtid är värt att lyssna på i sex minuter. Visst är det hårt att meddela att jag inte har tid nu. Jag är upptagen. Men är det ändå inte ett mer hoppingivande intryck att få beskedet: Vi bestämmer en tid en annan gång, så att jag verkligen får sitta ner och lyssna på vad ni vill. Nu stod eleverna och trampade i den påhittade eller rent av verkliga dörröppningen under tiden som en tredje helt oviktig part i sammanhanget, satt och lyssnade till samtalet. Samtalet som gällde elevernas framtid.
Jag vill höja ett varningens finger för utvecklingen i skolvärlden. Det investeras i IT-produkter för flera miljoner på en och samma skola. Lärarrum och lärares arbetsplatser rustas upp med nya möbler, nya gardiner, nya datorer. Samtidigt är skolans matsal för liten, så många elever sitter utanför på en stor öppen yta. Personalens tid går åt till att skapa den mest flashiga sidan på den under uppbyggande nätverksportalen och det till och med utlyses priser till den som lyckas bäst. Så är det i den påhittade skolan eller är det möjligen helt verkligt? Vi skapar datornätverk för att kommunicera med varandra. Hurra. Vi når alla och ändå når vi ingen. Inte ända fram. Vi når inte fram! När börjar tävlingen för den lärare som orkar och vill nå ända fram? Nå eleverna.
I denna påhittade skola någonstans i Sverige eller i den verkliga skolan här i vår stad, så sitter vi lärare bakom skärmar, både bakom avskärmningsskärmar i arbetsrummet och bakom datorskärmar. Vi avskärmar oss från verkligheten. Vi skapar ett avstånd mellan människor, i detta fall mellan lärare och elever. Det vi nu håller på att bygga upp är ett verk, en mur, långt svårare att riva ner än Berlinmuren. Vi glömmer bort att elever är fortfarande människor. Människor med behov av att ses. Att älskas. Att respekteras. Människor av kött och blod. Människor med känslor. Med viljor. Med längtan. Med rädslor. Med problem. Vi har sex minuter för att ta hand om deras tankar. Resten måste användas till skärmbyggandet. Så att vi på sikt kommer att nå varandra. När som helst. Var som helst.
Skolan är beroende av elever. Tror till och med att jag har bloggat om det tidigare. I en skola utan elever behövs det inte lärare och inte någon skolledning. I denna påhittade skola och även i den verkliga skolan finns det hopp. Det finns elever. Så även lärare och skolledning. Det satsas på att bygga nätverk i konstgjord form, men det i längden mest användbara och behövliga nätverket i form av ett personligt nätverk skärmas av. Ingen behöver ha MVG i matte för att lista ut den ekvationen. Det kan bara sluta på ett sätt. I kaos. I katastrof. I våld. I massaker. I ett djupt misslyckande. Gud förbjude att det händer i någon skola i Sverige. Låt det inte hända i någon skola här i vår stad.
Jag ställer mig gärna till förfogande i min roll som lärare att vara en nagel i ögat på alla dem som har slutat bry sig om människor vi bemöter i skolans värld. Vilken lärare eller vuxen person skulle vilja bli bemött som elever bli bemötta många gånger? Vi vuxna var födda först och det är alltså vi som på något sätt har fostrat och visat vägen till dessa unga människor. Vi är alltså tvungna att se på och agera nu när vi ser frukten av detta. Det finns alltid en anledning till att saker blir som det blir. Det vi nu ser dagligen är långt ifrån orden: Bemöt andra som du själv vill bli bemött. Vi har byggt upp en skärm emellan oss. En skärm som inte kan känna dina känslor. När frågade vi varandra senast hur vi har det? När hade vi mer än sex minuter senast att lyssna till svaret? I skolan, både i den påhittade bloggskolan och i den verkliga skolan har tappat mycket av vår värdegrund. Men så får vi inte heller sjunga nationalsången på avslutningar eller vara i kyrkan och fira in sommarlovet. Tänk om prällen skulle påminna oss om att göra mot andra som vi vill att de ska göra mot oss. Kan det bli värre?
PS. Nu håller vi tummarna för att SMHI har fel och att ovädret som befaras dra in med start ikväll, har hunnit avta innan det når landets gränser. Tjugoåtta sekundmeter, då behöver vi binda fast takpannor och sopborstar. Tankarna går till alla smålänningar som genomled stormen Gudrun för några år sedan och som inte har hunnit återhämta sig ännu. I skogarna ligger fortfarande ofantligt mycket träd kvar. Hela livsverk är förstörda i ett nafs. Det finns mycket som vi människor inte kan rå på. Så låt oss bättra oss på sådant vi verkligen kan göra något åt idag. Varför inte göra något mot andra som vi vill att de gör mot oss. Ska jag gå in till grannen och riva ner en vägg? Hoppas att han fattar vinken! På återseende med ett leende!
Jag har i mycket tidig ålder fått lära mig en fantastisk lätt regel i konsten att bemöta andra. Som du själv vill bli bemött så ska du bemöta andra. Mina föräldrar kan enbart ta åt sig äran för att ha lärt ut det rättesnöret till mig. Hade de kommit på något så världssensationellt, så hade de varit nominerade till Nobels fredspris eller åtminstone suttit i panelen för Fråga Lund. Nu är de ingetdera, utan som tur är kvar i den småländska hembygden fullt ut praktiserande: Som du vill att andra ska göra mot dig, ska du göra mot dem. Orden och tanken är hämtade ur Bibeln, som inte heller har fått Nobelpris i litteratur och som är en ganska bortglömd och undangömd bästsäljare i många hem. Ännu ett ämne för kommande bloggar.
Bemötande. Låt oss tänka en påhittad situation någonstans i vårt avlånga land som mycket lätt skulle kunna vara en sann historia hämtad från vår egen stad. I en skola i vår egen stad eller någonstans i Sverige, så finns det elever och så finns det skolledning. Några elever önskar ett samtal med rektorn och går in till rektorns rum. Rektorn är upptagen med ett samtal med en annan person som redan sitter i rektorns rum. Lärare eller elev förtäljer inte denna påhittade eller rent av sanna historia. Eleverna som önskar ett samtal frågar om det går bra att bestämma en tid för samtal. Enligt rektorn är inte detta nödvändigt, utan frågar vad saken gäller och säger att någon tid inte behöver bestämmas. Det räcker med de sex minuter som återstår för eleverna före lektionen och är också den tid som rektorn kan avvara.
Vad säger detta till eleverna? Vårt viktiga ärende som gäller mycket av vår framtid är värt att lyssna på i sex minuter. Visst är det hårt att meddela att jag inte har tid nu. Jag är upptagen. Men är det ändå inte ett mer hoppingivande intryck att få beskedet: Vi bestämmer en tid en annan gång, så att jag verkligen får sitta ner och lyssna på vad ni vill. Nu stod eleverna och trampade i den påhittade eller rent av verkliga dörröppningen under tiden som en tredje helt oviktig part i sammanhanget, satt och lyssnade till samtalet. Samtalet som gällde elevernas framtid.
Jag vill höja ett varningens finger för utvecklingen i skolvärlden. Det investeras i IT-produkter för flera miljoner på en och samma skola. Lärarrum och lärares arbetsplatser rustas upp med nya möbler, nya gardiner, nya datorer. Samtidigt är skolans matsal för liten, så många elever sitter utanför på en stor öppen yta. Personalens tid går åt till att skapa den mest flashiga sidan på den under uppbyggande nätverksportalen och det till och med utlyses priser till den som lyckas bäst. Så är det i den påhittade skolan eller är det möjligen helt verkligt? Vi skapar datornätverk för att kommunicera med varandra. Hurra. Vi når alla och ändå når vi ingen. Inte ända fram. Vi når inte fram! När börjar tävlingen för den lärare som orkar och vill nå ända fram? Nå eleverna.
I denna påhittade skola någonstans i Sverige eller i den verkliga skolan här i vår stad, så sitter vi lärare bakom skärmar, både bakom avskärmningsskärmar i arbetsrummet och bakom datorskärmar. Vi avskärmar oss från verkligheten. Vi skapar ett avstånd mellan människor, i detta fall mellan lärare och elever. Det vi nu håller på att bygga upp är ett verk, en mur, långt svårare att riva ner än Berlinmuren. Vi glömmer bort att elever är fortfarande människor. Människor med behov av att ses. Att älskas. Att respekteras. Människor av kött och blod. Människor med känslor. Med viljor. Med längtan. Med rädslor. Med problem. Vi har sex minuter för att ta hand om deras tankar. Resten måste användas till skärmbyggandet. Så att vi på sikt kommer att nå varandra. När som helst. Var som helst.
Skolan är beroende av elever. Tror till och med att jag har bloggat om det tidigare. I en skola utan elever behövs det inte lärare och inte någon skolledning. I denna påhittade skola och även i den verkliga skolan finns det hopp. Det finns elever. Så även lärare och skolledning. Det satsas på att bygga nätverk i konstgjord form, men det i längden mest användbara och behövliga nätverket i form av ett personligt nätverk skärmas av. Ingen behöver ha MVG i matte för att lista ut den ekvationen. Det kan bara sluta på ett sätt. I kaos. I katastrof. I våld. I massaker. I ett djupt misslyckande. Gud förbjude att det händer i någon skola i Sverige. Låt det inte hända i någon skola här i vår stad.
Jag ställer mig gärna till förfogande i min roll som lärare att vara en nagel i ögat på alla dem som har slutat bry sig om människor vi bemöter i skolans värld. Vilken lärare eller vuxen person skulle vilja bli bemött som elever bli bemötta många gånger? Vi vuxna var födda först och det är alltså vi som på något sätt har fostrat och visat vägen till dessa unga människor. Vi är alltså tvungna att se på och agera nu när vi ser frukten av detta. Det finns alltid en anledning till att saker blir som det blir. Det vi nu ser dagligen är långt ifrån orden: Bemöt andra som du själv vill bli bemött. Vi har byggt upp en skärm emellan oss. En skärm som inte kan känna dina känslor. När frågade vi varandra senast hur vi har det? När hade vi mer än sex minuter senast att lyssna till svaret? I skolan, både i den påhittade bloggskolan och i den verkliga skolan har tappat mycket av vår värdegrund. Men så får vi inte heller sjunga nationalsången på avslutningar eller vara i kyrkan och fira in sommarlovet. Tänk om prällen skulle påminna oss om att göra mot andra som vi vill att de ska göra mot oss. Kan det bli värre?
PS. Nu håller vi tummarna för att SMHI har fel och att ovädret som befaras dra in med start ikväll, har hunnit avta innan det når landets gränser. Tjugoåtta sekundmeter, då behöver vi binda fast takpannor och sopborstar. Tankarna går till alla smålänningar som genomled stormen Gudrun för några år sedan och som inte har hunnit återhämta sig ännu. I skogarna ligger fortfarande ofantligt mycket träd kvar. Hela livsverk är förstörda i ett nafs. Det finns mycket som vi människor inte kan rå på. Så låt oss bättra oss på sådant vi verkligen kan göra något åt idag. Varför inte göra något mot andra som vi vill att de gör mot oss. Ska jag gå in till grannen och riva ner en vägg? Hoppas att han fattar vinken! På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar