Jag förstår om det är lätt att tro att jag sitter fast i tapetklister eller golvlim och därmed uteblir från bloggandet. Så är inte fallet. Jag har precis bevisat att det går att utebli från bloggen utan att det har ett dugg med köksrenovering att göra. Nästan tio dagars blogguppehåll och anledningarna till detta är många. Gemensamt för alla anledningar är att bloggen har blivit bortprioriterad.
Förra fredagseftermiddagen satte jag mig på tåget söderut och orsaken var att jag skulle delta tillsammans med cirka ettusen andra i en teologifestival. Ett sammansatt ord, där första delen kanske avskräcker och den andra delen attraherar. Låt oss ta det bloggvarsamt och närma oss det hela med andra delen. Själva festivalen. Det går att leka med ordet festival och dela det på tre delar. Fest i val.
Det står om en snubbe vid namn Jona i Bibeln och det berättas att han hamnade i en val. Så mycket till fest verkar det inte ha blivit därinne, utan han drog säkert en djup suck av tacksamhet när han kom välbevarad ut därifrån. Så det är bäst att hålla ihop ordet och verkligen skriva om festivalen.
I ovannämnda bok står det också om bespisningsundret, där femtusen människor blev mättade av lite bröd och några fiskar. Det blev dessutom tolv korgar över. Hur bespisar man en femtedel av denna massa av folk i nutid? Det fick jag klart för mig förra fredagskvällen, då det bjöds på festlig festivalbuffé i entrén till universitetshuset. Libanesisk touch med lammfärsbiffar, lax, sallader, röror, bröd och annat gott. Allting smakade utsökt och jag måste erkänna att jag backade tillbaka till serveringsbordet. Okynnesätande kallas det. Jag var inte ensam om detta fenomen.
Processen upprepades turligt nog på lördagskvällen. Tillbaka till entrén i universitetshuset. Menytemat låg mer åt det svenska hållet med lingonbröd, kalvkött, rökt skinka, sallader, rotfruktsstänger, potatiskaka och krämiga såser. Till detta ett ovanligt gott vitt vin. Jag känner förkärlek för röda viner i vanliga fall. Lördagskvällens vita dryck fick mig att fundera på att ändra uppfattning.
Så vad det gäller matintaget och minglandet, så var trevnadsfaktorn i topp. I övrigt blir jag så där lagom svenskt lagom i mina glädjeyttringar. Det är en ovanlig roll för mig. Alltihop inleddes med universitets gospelkör och det svängde till så att ljuskronan i aulan klirrade och hjälpte till att svischa igång tung-gunget. Det var sedan inte så speciellt djupodlat i vishet att släppa fram en av gästtalarna som höll ett föredrag i nästan en timma. På engelska.
Jag tyckte synd om gästtalaren. Hon var bra. Hade egentligen inte så mycket nytt att säga, men ibland behöver vi påminnas om det självklara och hon gjorde det med ett bra föredrag. Tidpunkten var mindre lämplig. De flesta av oss hade en arbetsvecka bakom oss och i vanliga fall brukar de flesta av oss sitta hemma i soffan med den avslappnade looken. Jag brukar ofta vara på konsert och en liten stund under föredraget längtade jag hem till konserthuset. Det kändes som om jag hade valt fel. Det hade suttit fint med lite Rachmaninovs pianokonsert.
Jag har omärkt tagit mig över till ordet teologi. Vi kan ägna någon rad åt ordlek här också och dela ordet i tre delar. Te o logi. Dryck med övernattning. Det blev det också under helgen, men med alla delarna ihop, så blev det teologi. Kan vi tänka oss en enklare översättning av ordets betydelse? Religionsvetenskap. Läran om Gud. Något åt det hållet.
Under lördagen fick vi följa olika strömmar och jag hade valt strömmen med rubriken "Kroppen och spiritualiteten". En av föreläsarna var den pensionerade biskopen Martin Lönnebo. Han var biskop i Linköpings stift när jag var ung och jag minns honom som en klipsk och lite underfundig herre med glimten i ögat. Jag gillar att han ofta bär svart basker. Det påminner mig om min morfar och sämre likhet kan man ha.
Jag har med åren följt Martin Lönnebo på det avstånd som det blir genom böcker, radio och TV. Jag fascineras av denne man och såg fram emot att få lyssna till honom live. Jag blev inte besviken. Han gav valuta för den tid jag spenderade där. Även en man vid Arne Fritzson gav ett djupt förankrat intryck. För övrigt fanns det mycket att önska enligt min åsikt. Andra tyckte säkert tvärtom. Jag känner mig återigen lagom svenskt lagom och drar öronen åt mig när det blir lite flum-flum. Intressant att stå och rulla på sitt kvinnliga och manliga ben och hela salen verkar göra det seriöst.
Jag kom hem med mer frågor och delade känslor än vad jag hade åkt iväg med. Försöker att närma mig detta faktum med positiv blick. Det är kanske inte så dumt att åka iväg på en teologifestival. Det sätter igång tankarna och känslorna. Jag har en bestående fråga och det är om ettusen människor verkligen tyckte det var så bra som de sa? Ibland kändes det som sagan "Kejsarens nya kläder".
Det var till exempel en diktläsning av författaren själv på lördagskvällen, som jag fortfarande har pannan i djupa funderande veck av. Om jag drogade mig min sämsta dag i livet, klädde mig i grå och svarta toner, stängde in mig i en kall och fuktig källare och bara skrev de mest skruvade ord jag kunde komma på och verkligen stålsatte mig att inte skriva dem i någon sammanhållande ordning. Då skulle jag kunna skriva likadant. Med lätthet. Ge mig fem sådana minuter och boken skulle vara klar.
När människor efter avslutad föreställning beskriver detta med orden: fantastiskt och utsökt, då bryter jag nästan ihop. En annan kommentar från en deltagare var: hur har de lyckats få hit henne? Med den här imponerande tonen i frågeställningen. Jag tänkte för mig själv, det var säkert inte svårt. Det gäller bara att betala sjukt bra. Det värsta scenariot återstår. Tänk om hon använder gaget till att ge ut en liknande bok...
Under festivalen delades det ut ett teologipris. Priset var i form av en silverkerub. Alltså en silverängel. Den var vacker, men i skenet från universitetsaulans ljuskrona och med publikens handfasta jubel, så glimrade tanken på guldkalven förbi. Denna hedniska, kritiska tanke bleknade dock när pristagaren äntrade scenen. Det var ovan nämnda biskop Martin Lönnebo som mottog den lilla ängeln. Någon bättre pristagare kan jag inte tänka mig. Han är väl värd den uppmuntran, tacksamhet och uppskattningen som han fick. Jag sällar mig till gratulanterna.
När jag återvände till hemstaden var det snöoväder och det kändes lyxigt att kura ihop sig inomhus och njuta av några timmar med Mr T och tonåringar. Det blev några timmar och sedan brakade vardagstempot löst. Det hade varit bra om någon hade satt upp en varningsskylt för extra snabbt försvinnande februaridagar. Så något februaribloggande har det inte blivit förrän nu.
Jag rycktes med i februaritempot och körde kanske en aningen för fort förbi en transportabel vägkamera för hastighetskontroll. Det var inte bra och jag skyller inte på någon annan än mig själv. Trettioskyltar utanför skolor är något som jag brukar ta på största allvar och efterfölja. Den här dagen är jag tveksam hur mätaren var ställd. Jag satte min tillit till farbrorn i bilen framför och höll lagom avstånd och exakt samma hastighet som han.
När jag såg kameran la jag mig på bromsen. Det kallas ögontjäneri. Undrar vem som såg vem först. Såg jag polismyndighetens kamera först eller såg den mig? Kanske har de en sensor utsatt lite i förväg, en liten hastighetsspion, som gör att kameran knäpper av ett kort innan jag ens har reagerat. I så fall är det bara att invänta posten. Det dimper säkert ner ett kostsamt brev så småningom. Det kostar kanske ett par kvadratmeter kökskakel.
Jag måste i alla fall få sätta mig lite på tvären för dessa mobila hastighetskameror som ser ut som en mindre husvagn. Självklart behövs hastigheter kollas och vid skolor borde vi bilister skärpa oss och hålla lagen. Så jag gör ett bloggförlåt om jag körde för fort. Fast är det verkligen försvarbart att parkera en mindre husvagn på trottoaren utanför en skola? Vad säger lagen om jag gör detsamma? Campingplatser är på tok för dyra och ett så centralt läge på trottoaren mitt i stan är ett fantastiskt alternativ. Tydligen ett kanonläge för fotografering också. På återseende med ett leende!
PS. Igår blev en av släktens kusiner ett år äldre och önskelistan tillgodosågs med Barbiedockor och böcker. Ett blogg-grattis är på sin plats för en störtskön tjej. Jag får återkomma med om rätt låt vann eller inte. För nu är melodifestivalandet igång. Jag lyssnar men orkar inte med någon uppdelning av ordet melodifestival eller någon ordlek. För hur kul är mel o di? Ska det handla om Mel Gibson, Mel Brooks, Mel B eller vem? Nöjer mig med att slölyssna på åtta låtar, som kändes som sex eller sju för många. Får se om Västerås orkar få till ett bättre startfält. Jag har säkert kastat sten i glashus nu. Denna blogg innehåller absolut sex eller sju stycken som borde ha klippts bort. Jag ursäktar mig med att jag har blogglängtat samt litar på en förlåtande läsekrets.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar