Jag kom underfund med vilket underverk det är att jag lever och har hälsan. Hur jag har kunnat passera fyrtioårsgränsen är helt ofattbart egentligen. Medfött njurfel och penicillinchock är ingenting jämfört med att jag är uppväxt i den svåra tid då ingen behövde bli nådd jämt. Hur klarar man sådant? Detta som är ett så tydligt tecken på att man finns och lever ett anständigt liv. Mobilen är en symbol för nåbarhet. När den ger ljud och vibrationer ifrån sig, då finns man plötsligt. Då är man någon. Man är behövd.
Extra tydligt blev det från fönsterplats 18 i vagn 4 igår. På andra sidan tågvagnsgången satt en kille som fick ett samtal på mobilen. Det var tydligen från en marknadsundersökning. Nuförtiden är det en ganska stor procentuell chans att det just är en marknadsundersökning som ringer. De ringer flera gånger om dagen ibland. De har de mest fantastiska undersökningar. Alla undersökningar tar bara någon minut innan själva undersökningen verkligen har kommit igång. När den väl är genomförd så har det går mer än tio minuter. Minst. Upp mot 20-25 är inte ovanligt. Har varit med om trettiofem också. Det är Gud, jag och marknadsundersökningsnissarna som inte har samma sorts tideräkning. Jag har kommit underfund med nissarna i telefonluren och deras tid. Det var inte så svårt.
Tågresenären med mobilen vid örat på andra sidan gången, svarade att jag sitter på tåget. Det visste alla vi andra, men inte marknadsundersökaren. Efter lite information eller var det kanske övertalning, så satte frågandet igång och tågresenären skulle svara med en siffra. Jag antar att skalan var 1-5. Killen la sig de flesta gånger på en trea. Någon enstaka gång på en fyra. Aldrig på 1 eller 5. Alltså aldrig i topp eller i botten. Kommer inte ihåg om han sa 2 någon gång. Jag tror inte det. I så fall en gång kanske. Genomsnittet blev en trea. Svensk lagom nivå. Inte för mycket, inte för litet. Lagom. Hoppas marknadsundersökaren fick besked och användning av något vi andra redan vet. Lagom är bäst.
Jag tror att killen på andra sidan gången i vagn fyra gick in lika inspirerat i marknadsundersökningssvaren som jag själv brukar göra. Alltså på nivå noll. Nu fanns inte det alternativet med i den här undersökningen, så jag ger undersökningarna med sådana här skalor en etta. Ett onödigt högt betyg. Killen försökte komma med några inflikningar mellan treorna och fyrorna med ett uppgivet: det är omöjligt att gradera en sådan fråga. Eller med orden: hur ska jag kunna sätta en siffra på det? Rösten i andra änden på linjen kom säkerligen med uppmaningen: försök. Killen svarade med: tre.
Under pågående undersökning kommer en annan mobilförsedd man gående i tåggången. Han kom från Bistro-vagnen. Han frågade rakt in i mobilen: Är Roffe hemma? Vi övriga lyssnade vare sig vi ville det eller inte. Vi förstod snart att Roffe inte var hemma. Fyra. En viss lyssnarschizofreni börjar komma krypande. Vem ska vi koncentrera oss på? När kommer Roffe hem då? Tre. Nytt svar från killen med marknadsundersökningen. Ny mobilsignal. Från en mobil som inte är lätthittad. Det ringer och ringer. Sedan ringer det en liten stund till och jag hinner slå vad med mig själv att det är en kvinnas mobil som ringer.
Den ligger säkerligen i en väska utan fack. Den har trillat längst ner i botten av väsksäcken. Under plånbok, almanacka, vattenflaska, äpple, tuggummi, cerat, borste, spegel, näsdukar, tamponger, paraply, MP3, deo, tandborste, tandkräm, sytrådskit, nagelfil, biljetter, kvitton, gem, pennor, hårsnodd och där långt nere i mörkret vibrerar och ringer det. Hej gumman! Hur mår du? Tre. Då ringer jag Roffe i eftermiddag. Nu hörs det dåligt. Nu försvinner du. Det är dålig täckning här. Tunnel. Hör du mig?
Var inte oroliga. Klart jag hör er. Jag sitter ju här. Utan möjligheter att fly. Kan inte hoppa av tåget. Hur kul är det att sitta på en skakig SJ-toalett? Tror inte ens att de är ljudisolerade. Helt plötsligt står det väl en mobilpratandes varelse i toakö? Det hörs på namnet mobil. Den ska vara flyttbar. En flyttbar talande varelse. Hur överlevde vi förut? Då marknadsundersökningar inte kunde göras på tåg? När vi inte visste om Roffe var hemma eller inte? Då vi inte från tåget kunde fråga lilla gumman hur hon mår? Visst är det ett under att vi har överlevt den tiden? Nu är det viktigt att vara nåbar. Är vi nåbara då finns vi. Ingen vill väl inte finnas? Alla vill väl vara behövda och viktiga? Varje sekund. Att det blir till priset av att gå omkring och trycka en manick mot huvudet eller än kufigare sätta en krok i örat. Blåtanden.
Säga vad man vill om den danske kungen, Harald Gormson Blåtand, men han var före sin tid. Redan på niohundratalet skaffade han sig ett namn som gör både Nokia, Siemens och Ericssons fulla av avund. Han var tydligen prototypen för dagens IT-utveckling. Nu gormar vi med hjälp av blåtänder. Överallt, närsomhelst, hursomhelst. Jag satsar på att nästa gör-mig-alltid-nåbar-pryl kommer att heta Harald. Blåtand och gorma är redan upptaget. Så snabbt som den världen utvecklar sig kanske det redan finns en Harald i bruk på min väg hem. Då sitter jag återigen i vagn fyra. På plats 2 denna gång. Vid fönstret. Ser med spänning fram emot alla mobila scenarion jag ska få del av. Har jag behov av att synas, att vara någon, att överhuvudtaget ha ett liv, så kanske det är bäst att ta fram den lilla mobil jag ändå har. Att läsa Arne Dahls Mörkertal är i koncentrationshänseende inte att tänka på. Vem behöver läsa spänning på ett tåg, när det bara är att spänt följa den mobila verkligheten? På återseende med ett leende
PS. Hurra för den utvecklade tekniken! Från mitt hotellrum kan jag ta del av resultatet efter den avklarade rivningen av väggen därhemma. Trådlöst internet på hotellet och bilderna bara kommer svischande. Då behövs inte ens tåget! Ett än större hurra för väggrivarna! Vid hemkomst ska det dansas i den nya kökssalongen. Det är värt att firas! Innan resterande renovering påbörjas och nästa tågresa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar