Själsprickningstid

Idag var det som om hela tillvaron kastades tillbaka till någon gång på hösten. Vädermässigt liknade det mer en ruskdag i oktober än en januaridag i början av året. Så här års borde det vara en meter snö, kyla, solsken, turer på långfärdsskridskor med varm choklad i ryggsäcken. Istället regnar det så att vindrutetorkarna får arbeta på högvarv och jag fryser då jag snabbt kastar mig ur bilen in till platsen som jag är på väg att besöka. Trots att termometern i bilen inte visar några minusgrader alls, så känns bilen otäckt kylig när jag kommer tillbaka en stund senare. Några sådana där ut ur bilen och in i bilen och kroppen börjar längta hem till en lugn fikastund med mysiga värmeljuslyktor.

Innan jag åkte hem så inköptes en ny vattenkokare. Ganska lik den vi haft tidigare, men utan de otäcka stötar som den gamla börjat ge ifrån sig, utan den konstiga doften av bränt men med automatisk avstängning av kokandet, som den gamla modellen helt plötsligt vägrade. Sådana elapparater är det mycket dumt att ha kvar och därför hamnade den illa kvickt på återvinningscentralen. Tillsammans med granen som vi hade klippt ner och hivat i en svart plastsäck. Det doftade grankåda i bilen hela dagen och sämre dofter finns det. Till exempel den av trasiga vattenkokare.

När jag kom in i köpcentret så mötte jag våren. I form av blommor i vackraste färger. Begonior, våreldar, orkidéer, tulpaner, krokus, vårvivor. Jag föll som en småländsk fura i Gudrunstormen och fyllde snabbt vagnen med fröjd för öga och näsa. För att inte tala om själen. Det är så friskt och så fräscht och höjer levnadslusten. Jag skuttade ut mot bilen i rask takt. Denna gång lite piggare och så ville jag inte att vårblomstren skulle hinna frysa. Vattenkokaren är genomkokad tre gånger före användandet precis som beskrivningen påtalade och vi fick vårt thévatten Mr T och jag.

Eller idag ska jag kanske säga Mr G? Mr T har nämligen namnsdag idag. Den enda dagen som han får ha riktigt för sig själv. Sin födelsedag får han dela med sin yngsta tonåring. Sin T-namnsdag får han dela med sin kära hustrus födelsedag och sin tredje namnsdag får han dela med den äldste tonåringen. Den här dagen är bara Mr T:s. Värt att fira lite extra. Vi övriga hänger gärna på. Så om någon av oss nu gav några nyårslöften åt det dietiga hållet, så har de definitivt brytits idag. Mr T alias Mr G bjöd både på pistagelängd och punschrulle. Vårgrönt på bullfatet med andra ord. Ska det brytas så ska det göras ordentligt.

Lite uppmuntran på namnsdagen fick han med fyra pocket i ett paket. Strindbergs Röda rummet, Torgny Lindgrens Berättelserna, en bok om grundaren till Felix med titeln Konservkungen och så en bok av Kallifatides. En bokhylla hade varit perfekt, men det fick han inte. Han fick fyra goda chokladbitar istället. En med lingonsmak, en med havtorn, en med irish coffee och en som heter Tiramisu, vilket betyder "Pigga upp mig". Kanske skulle ha köpt en hel säck med sådana. Vem vill inte bli lite uppiggad?

Fast sådana här dagar då bullfatet dignar, vårblommorna besegrar julstjärnorna och Vetlanda bandylag vinner dagens match och går om Broberg i tabellen så känns det småttigt att klaga. Så jag satsar mina nyvunna krafter på att återigen gratulera Mr G, min morbror i Jönköping, min svärfar och övriga som lystrar till dagens namn. Ni som aldrig har hört Gunnar Bunker sjunga måste göra det. Låt mig rekommendera sången "Till havs" med Gunnar Bunker. Jussi Björling vrider sig i sin grav och vi ovan jord vrider oss av skratt. Risken är väl att de nyinköpta vårblommorna vissnar och att det går en säkring i elskåpet. För så illa är det. Det kan inte bli sämre och där hjälper inga vi-som-inte-kan-sjunga-körer i hela världen. Gunnar Bunker rules på de falsksjungande stjärnornas himmel. Vi övriga ler oss igenom även ösregniga januaridagar och gratulerar även Gunnar Bunker på namnsdagen. På återseende med ett leende!

PS. Typiskt för årstiden är de små sprickorna på händerna. Hur jag än smörjer, så dyker de upp. Nu en på höger tumme. Ruskigt ont med en liten självspricka eller som jag sa när jag var liten: själspricka. Tur att jag vet bättre nu. Vore hemskt med en själspricka. Hur ont skulle inte det göra? Då hjälper inte feta salvor heller. Tur också att tumsprickan bara är en millimeter eller två. Trots sin litenhet tar den all uppmärksamhet. Huvudvärk och ryggont göre sig icke besvär att gnälla, nu är det behandling av självspricka som gäller, annars kanske den övergår till själspricka.