I år, precis som ifjol vid den här tiden, ska julpyntet gås igenom och sorteras bort. Inte en endaste liten burk eller bock har vi saknat av det vi sorterade bort och skänkte förra året. Ändå finns det saker kvar som vi inte ens har plockat fram i år. Vi har helt enkelt för mycket. Typiskt att denna längtan efter utrensning och sortering infaller precis samtidigt med dästheten efter alla bjudningar. Vi har inte direkt något stort förråd av oanvända energilager. Kropparna är nergångna efter en lång och regnig sommar, som följdes av en lång och grå höst, som helt obemärkt övergick i någon slags konstig vinter. Vi är inte i toppform direkt. Tur att vi vet att vi går mot ljusare tider. Vi är inte längre på väg neråt mot det mörka djupet, utan vi är på väg uppåt, mot ljusa höjder.
När kroppen är trött och sliten, så kan det kännas övermäktigt att ta sig mot toppen. Det är säkert en liten push i rätt riktning att vi vet att vi är på väg mot vår. Någonstans långt därborta. Mot vitsippshagar och lövsprickning. Mot fågelsång och doppa-tån-i-det-ruskigt-kalla-havet. Vi är inte där än. Vi måste upp för backen. Jag kan erkänna att jag kände lite stress över att nu drar det igång igen. Aktiviteterna. Hur det än är så är det mer aktivt på vårkanten. Hösten kan vara mer avkopplande och slapp. Det är inte samma krav på hösten. Våren är mer iordningställande och förberedande. I vårsolens sken kan fönster vara obarmhärtigt smutsiga. På hösten kommer eftermiddagsmörkret som en fantastisk befriare och så enkelt att bara mysa till det med levande ljus.
Jag tillhör den skara som kan se positivt på olika tider. Jag älskar våren. Jag älskar sommaren. Jag älskar hösten. Jag älskar vintern. Det är totalt underbart att bo i ett land med dessa fantastiska skiftningar. Jag älskar bara på olika sätt. Precis som jag älskar Mr T och tonåringarna på ett sätt och mammas kroppkakor på ett annat sätt. Jag älskar Östers IF på ett sätt och Smålands enehagar på ett annat. Jag gillar att älska. Det ger mig bättre vibrationer än att hata. Det finns saker att hata i de olika årstiderna också, men jag låter inte det ta överhanden. Ormarna som ringlar fram på våren får mig att längta till vintern. Snöskottningen på vintern får mig att längta till sommaren. Myggorna på sommaren får mig att längta till hösten. Den första halkan på hösten får mig att längta till vårfloden.
Så någon nyårsdepp är det säkerligen inte tal om, även om jag vet att många människor mår dåligt av olika årstider. Jag känner bara ett innerligt behov av att få lite ordning på saker och ting. Trots att det inte råder någon som helst oordning här hemma. Frågan är hur jag ska gå tillväga? En del skriver eller ringer till en TV-kanal som drar in i kvarteret med en stor lastbil och så sorteras det i olika S-högar. Slänga, skänka, sälja. Ska det verkligen vara nödvändigt att andra ska behöva komma för att plocka i våra grejor? Jag borde kunna köra samma race själv. Ett annat S-ord kan komma till användning. Struktur. Så trots lite helgtrötthet, så lyckades jag få till en strukturerad lapp idag.
Jag listade alla skrymslen, vrår och skåp som ska få sig en omgång och genomgång. Det blev åttiotre stycken. Det betyder att om jag tar hand om en sak om dagen, så kommer jag att behöva hålla på i nästan tre månader. Det känns oöverkomligt. Det känns som Mount Everest-forcering helt otränad. Sådana berg kan vara oövervinnliga även för den mest vane och vältränade bergsbestigare. Det finns många som har fått backa tillbaka till baslägret och invänta bättre förhållanden. Det var precis vad jag gjorde. Jag backade tillbaka litegrann till fika- och fruktbordet. Jag konstaterade att vissa fördelar finns det med julhelger ändå. Varför sluta mysa i förtid? Jag tände ljusstumpar och kände efter hur dästheten var ytterst välmående.
För några ögonblick lyckades jag lura mig själv. Sedan kom behovet tillbaka. Behovet av att skapa lite nyårsordning i en inte alltför stor oordning. Jag tog ett beslut att sortera de dagar då jag verkligen känner för det. Glädjas över det jag verkligen gör och inte våndas för det jag inte gör. Jag vet hur skönt det känns efteråt. Hur njutningsfullt det verkligen är. Precis som med joggingturerna. Det är en underbar känsla efteråt. Rena njutningen. Så nöjd man kan bli. Stolt över att jag verkligen kom ut. Ska försöka låta bli att våndas över de dagar då jag inte kommer ut. Får kanske skriva till en punkt på listan. Min egen kropp. Sortera bort polkagrisar, pepparkakor och köttbullar. Förhoppningsvis kommer jag inte sakna något av det i överflödet av morötter, rågkusar och fruktkorgar. På återseende med ett leende!
PS. Rubriken på dagens blogg syftar på att denna lilla text hittades när jag sorterade i det åttiofemte området, nämligen bland bloggninsmaterialet.Den hamnade genast i en av S-högarna, i skänk-högen. Så jag skänker den vidare till bloggläsarna. Lite uppdatering kan jag bjuda på. En banankartong och en pappkasse av den stora storköpsmodellen innehållandes julpynt är utsorterat. Lägg sedan till en halv Saab-bagage med datorprylar, en resväska och en mängd pappersmaterial som har flyttats från centralförrådet till olika S-högar, så ser ni att vandringen mot toppen har börjat. Vi har fått igång flåset Mr T och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar