Vad tänker du på när du ser ordet bank? En uppsamlingsplats för pengar? Dina och mina pengar. Jag tror att det är ganska naturligt att tänka pengar i samband med ordet bank. De orden hör liksom ihop. Då vill jag bara komma med ett bloggförtydligande angående denna kombination av ord. En bank tar gärna emot dina och mina pengar. Men inte vilka pengar som helst. Det ska helst vara stora pengar. Sådana valörer som räknas är de som är tryckta på papper. Det blir genast något besvärligare om pengarna är i myntform. Då ska de helst vara räknade och stoppade i små myntrör.
Nu ger jag alla bloggläsare en snabb grundkurs i myntrörsfyllande. Detta gör jag utan någon tanke på arvode, avgift eller ränta. Vi börjar med lägsta valör, det vill säga femtioöringarna. Rören till dessa små kopparfärgade mynt är vita och marinblå. Ett fyllt sådant rör får en summa av tjugofem kronor. Det innehåller alltså femtio stycken femtioöringar. Vi dubblar på nästa nivå i denna grundkurs och nu handlar det om enkronor. Dessa rör är vita och kirurgklädselgröna och ett proppat sådant rör får en summa av femtio kronor. Det innehåller alltså femtio enkronor.
Ni märker att detta är verkligen en grundkurs. Än så länge är det inte speciellt svårt att hänga med antar jag. Därför raskt över till femkronorna. Alla som har tittat och känt på svenska mynt, vet att femkronan har den största diametern av alla mynt. Därmed är röret också störst med tanke på diametern. Summan ska vara tvåhundra kronor och nu behövs lite matematiska uträkningar och jag hamnar på fyrtio femkronor för att fylla röret ända upp. Färgen på dessa rör är orange och vita. Som apelsinklyftor med vaniljglass om vi ska försöka piffa till den annars ganska tråkiga grundkursen.
Ett rör kvar. De guldiga tiokronorna. Tänk om vi hade varsin Pippis kappsäck fyllda med blanka tiokronor. Tjugofem stycken av dessa kan vi stoppa i bankens rör för tiokronor. Det smala, cerise- och vitfärgade röret. Vik ner kanten för att tillsluta och du har tvåhundrafemtio kronor i en liten förpackning. Så nu är grundkursen avslutad och jag antar att allt är fullkomligen glasklart. Så långt är jag själv med. Det är nu mina funderingar över bankväsendet börjar. Här och nu måste jag börja ifrågasätta.
Jag har en efterlysning att göra. Jag är bara osäker på till vilken instans jag ska vända mig med efterlysningen. Är det till självaste riksbanken? Jag antar att de har fullt upp med att bestämma rörliga räntor och deflationer. De har säkert inte tid med myntapparater. Vad ska de med en sådan till? De har väl inte ens användning av en sedeluppräknare. På riksbanken kommer säkert pengar in och pengar går ut och ingen har ens sett till ett bankvalv. Det måste finnas någon bank emellan min lokala och självaste riksbanken. Regionbanken? Landskapsbanken? Någon som vet var den fantastiskt användbara myntmaskinen tog vägen? Den som jag minns från min barndom.
Tänk när spargrisen var full och det var dags att gå till banken, den småländska banken, för att sätta in pengarna på bankboken. Då tömde kassörskan pengarna i den stora maskinen och så rasslade det till som på ett stort flipperspel och pengarna gick in i rätt bana. Allt efter storlek och valör. Ettöringar, femöringar, tioöringar och tjugofemöringar. Detta var alltså inte igår. Bloggaren har nu avslöjat sig rejält. Jag är närmre ålderdomshemmet än förskolan. Något åt det hållet i alla fall. Det var mycket fascinerande hur snabbt maskinen kunde sortera mina sparade pengar.
Idag skulle pengar sättas in. Jag hade inte tömt spargrisen, men summan som skulle sättas in innehöll en del mynt. Några valörer var ordentligt uppräknade och låg prydligt stoppade i rör. Så långt var allt väl. Katastrofalt nog hade jag inga enkronorsrör kvar hemma, så enkronorna låg ordentligt uppräknade och prydligt lagda i en plastpåse. Stopp och belägg. Detta var lika opassande som att göra ett bankrån. Kassören i bankdisken pekade surt mot korgen med myntrör och påtalade vikten av att räkna och lägga mynten i rör. Före insättning. Så visade han mycket tydligt med ansiktsmin och kroppsspråk att jag borde ta insättningsblankett, pengar, väska, legitimation och mig själv till en annan disk för att iordningställa rören.
Efter att ha nyttjat min lunch till att sitta och stå i bankkö, så var jag inte alls intresserad av att börja om. Utan att banktjänstemannen ens hann blinka hade jag hämtat rör, öppnat plastpåsen och börjat stoppa i enkronor. Det är fantastiskt hur snabbt jag kan reagera och agera under en viss påverkan av irritation. Eftersom jag visste exakt summa i plastpåsen delade jag bara upp innehållet i rätt antal rör. Det finns en vit markering på rören som visar när det är fullt. Då kom nästa upplysning från banktjänstemannen. Du måste räkna mynten en gång till. Det är inte alls säkert att strecket markerar rätt. Det kan sitta på olika höjd. Det kan vara fyrtioåtta, fyrtionio eller femtioen eller femtiotvå kronor, istället för femtio som är rätt antal.
Varför överhuvudtaget ha en markering som inte är säker? Varför inte använda sig av en mynträknare, så att både kund och bankpersonal slipper bry sig om rätt fyllda rör och kontrollräkningar? Jag vet att detta är ett steg närmre avskaffande av mynt och ett, tu, tre även sedlar. Snart är det ett kort som gäller överallt. Då blir det inte lika roligt att tömma spargrisen. Så jag är ledsen om jag genom denna blogg har förstört förvissningen om att bank och pengar hör ihop. Det är siffror. Helst stora siffror. Fonder, pensionsförsäkringar och lån. Jag kommer med pengar till banken och de borde bli glada att jag ger dem förtroendet. De får ha dem utan att jag får någonting som helst i gengäld. Någon ränta är det inte att tala om. Inte ens en liten tack-för-hjälpen-att-du-gör-vårt-jobb-ersättning. Fortsättning följer. På återseende med ett leende!
PS. Idag kom jag hem medan solen ännu sken. Jag fick nästan nypa mig själv för att se att det verkligen stämde. Mycket riktigt. Det var ljust ute och inga lampor var tända i fönstren. Jag kunde inte hejda känslorna. De vällde fram och bara ropade ut våryra. Jag tittar i almanackan och ser helt krasst att det är långt kvar till vår. Det hjälps inte. Jag har vårkänslor och ser hoppfullt på framtiden. Det firades omedelbart med en kvarbliven upptinad lussekatt och kaffe. För jag vet att det är långt kvar till baddräktssäsongen. På tok för långt.
Nu ger jag alla bloggläsare en snabb grundkurs i myntrörsfyllande. Detta gör jag utan någon tanke på arvode, avgift eller ränta. Vi börjar med lägsta valör, det vill säga femtioöringarna. Rören till dessa små kopparfärgade mynt är vita och marinblå. Ett fyllt sådant rör får en summa av tjugofem kronor. Det innehåller alltså femtio stycken femtioöringar. Vi dubblar på nästa nivå i denna grundkurs och nu handlar det om enkronor. Dessa rör är vita och kirurgklädselgröna och ett proppat sådant rör får en summa av femtio kronor. Det innehåller alltså femtio enkronor.
Ni märker att detta är verkligen en grundkurs. Än så länge är det inte speciellt svårt att hänga med antar jag. Därför raskt över till femkronorna. Alla som har tittat och känt på svenska mynt, vet att femkronan har den största diametern av alla mynt. Därmed är röret också störst med tanke på diametern. Summan ska vara tvåhundra kronor och nu behövs lite matematiska uträkningar och jag hamnar på fyrtio femkronor för att fylla röret ända upp. Färgen på dessa rör är orange och vita. Som apelsinklyftor med vaniljglass om vi ska försöka piffa till den annars ganska tråkiga grundkursen.
Ett rör kvar. De guldiga tiokronorna. Tänk om vi hade varsin Pippis kappsäck fyllda med blanka tiokronor. Tjugofem stycken av dessa kan vi stoppa i bankens rör för tiokronor. Det smala, cerise- och vitfärgade röret. Vik ner kanten för att tillsluta och du har tvåhundrafemtio kronor i en liten förpackning. Så nu är grundkursen avslutad och jag antar att allt är fullkomligen glasklart. Så långt är jag själv med. Det är nu mina funderingar över bankväsendet börjar. Här och nu måste jag börja ifrågasätta.
Jag har en efterlysning att göra. Jag är bara osäker på till vilken instans jag ska vända mig med efterlysningen. Är det till självaste riksbanken? Jag antar att de har fullt upp med att bestämma rörliga räntor och deflationer. De har säkert inte tid med myntapparater. Vad ska de med en sådan till? De har väl inte ens användning av en sedeluppräknare. På riksbanken kommer säkert pengar in och pengar går ut och ingen har ens sett till ett bankvalv. Det måste finnas någon bank emellan min lokala och självaste riksbanken. Regionbanken? Landskapsbanken? Någon som vet var den fantastiskt användbara myntmaskinen tog vägen? Den som jag minns från min barndom.
Tänk när spargrisen var full och det var dags att gå till banken, den småländska banken, för att sätta in pengarna på bankboken. Då tömde kassörskan pengarna i den stora maskinen och så rasslade det till som på ett stort flipperspel och pengarna gick in i rätt bana. Allt efter storlek och valör. Ettöringar, femöringar, tioöringar och tjugofemöringar. Detta var alltså inte igår. Bloggaren har nu avslöjat sig rejält. Jag är närmre ålderdomshemmet än förskolan. Något åt det hållet i alla fall. Det var mycket fascinerande hur snabbt maskinen kunde sortera mina sparade pengar.
Idag skulle pengar sättas in. Jag hade inte tömt spargrisen, men summan som skulle sättas in innehöll en del mynt. Några valörer var ordentligt uppräknade och låg prydligt stoppade i rör. Så långt var allt väl. Katastrofalt nog hade jag inga enkronorsrör kvar hemma, så enkronorna låg ordentligt uppräknade och prydligt lagda i en plastpåse. Stopp och belägg. Detta var lika opassande som att göra ett bankrån. Kassören i bankdisken pekade surt mot korgen med myntrör och påtalade vikten av att räkna och lägga mynten i rör. Före insättning. Så visade han mycket tydligt med ansiktsmin och kroppsspråk att jag borde ta insättningsblankett, pengar, väska, legitimation och mig själv till en annan disk för att iordningställa rören.
Efter att ha nyttjat min lunch till att sitta och stå i bankkö, så var jag inte alls intresserad av att börja om. Utan att banktjänstemannen ens hann blinka hade jag hämtat rör, öppnat plastpåsen och börjat stoppa i enkronor. Det är fantastiskt hur snabbt jag kan reagera och agera under en viss påverkan av irritation. Eftersom jag visste exakt summa i plastpåsen delade jag bara upp innehållet i rätt antal rör. Det finns en vit markering på rören som visar när det är fullt. Då kom nästa upplysning från banktjänstemannen. Du måste räkna mynten en gång till. Det är inte alls säkert att strecket markerar rätt. Det kan sitta på olika höjd. Det kan vara fyrtioåtta, fyrtionio eller femtioen eller femtiotvå kronor, istället för femtio som är rätt antal.
Varför överhuvudtaget ha en markering som inte är säker? Varför inte använda sig av en mynträknare, så att både kund och bankpersonal slipper bry sig om rätt fyllda rör och kontrollräkningar? Jag vet att detta är ett steg närmre avskaffande av mynt och ett, tu, tre även sedlar. Snart är det ett kort som gäller överallt. Då blir det inte lika roligt att tömma spargrisen. Så jag är ledsen om jag genom denna blogg har förstört förvissningen om att bank och pengar hör ihop. Det är siffror. Helst stora siffror. Fonder, pensionsförsäkringar och lån. Jag kommer med pengar till banken och de borde bli glada att jag ger dem förtroendet. De får ha dem utan att jag får någonting som helst i gengäld. Någon ränta är det inte att tala om. Inte ens en liten tack-för-hjälpen-att-du-gör-vårt-jobb-ersättning. Fortsättning följer. På återseende med ett leende!
PS. Idag kom jag hem medan solen ännu sken. Jag fick nästan nypa mig själv för att se att det verkligen stämde. Mycket riktigt. Det var ljust ute och inga lampor var tända i fönstren. Jag kunde inte hejda känslorna. De vällde fram och bara ropade ut våryra. Jag tittar i almanackan och ser helt krasst att det är långt kvar till vår. Det hjälps inte. Jag har vårkänslor och ser hoppfullt på framtiden. Det firades omedelbart med en kvarbliven upptinad lussekatt och kaffe. För jag vet att det är långt kvar till baddräktssäsongen. På tok för långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar