Idag när jag kom tillbaka till jobbet efter en lång och avkopplande ledighet, så möttes jag av orden: Var inte rädd. Dessa tre ord var skrivna under dagens datum i min almanacka som ligger på mitt skrivbord på jobbet. Orden är hämtade från Jesaja bok i Gamla testamentet i Bibeln. Det kan kanske uppfattas som töntigt år 2008 att ha en almanacka liggande på skrivbordet som talar om olika budskap liknande: Var inte rädd.
Töntigt eller inte, jag fick en liten omärkbar fnissattack och tyckte att det hela var lite smålustigt. Just orden: Var inte rädd. Precis på första dagen av det nya arbetsåret. Det kunde kanske ha stått: Använd ditt förstånd. Eller: Bli inte förvånad. Varför inte: Människa gläd dig. Ett annat förslag på almanackstext: Tag korset på. Men det stod helt enkelt: Var inte rädd. Jag tog emot orden och smakade på dem. Var inte rädd. Ett helt år ligger framför. Du vet ingenting om nästa månad eller nästa vecka. Du vet ingenting om imorgon eller om nästa timma. Du kan inte heller med säkerhet veta något om nästa minut eller sekund. Uppmaningen kommer nu: Var inte rädd. Det du kan göra är att bära dessa ord med dig. För om eller när det händer saker som får dig ur balans, så har du den tryggheten med dig: Var inte rädd.
Dessa ord är en trygghet just nu också. Oroa dig inte i förväg. Var inte rädd. Vi är ofta fullt upptagna med att måla upp scenarior och bygga hinder som vi inte vet om de finns eller om de kommer att finnas. Istället för att vila i denna sköna hängmatta som är uppbyggd av dessa tre små ord: Var inte rädd. Nu är detta bara en hängmatta i tankesfären, så i verkliga livet denna första arbetsdag på mycket och alltför länge, så fanns det saker att ta itu med. I fönstret stod en torkad hibuskus. Just torkad hibiskus är inte lika fascinerande som en frisk och levande hibiskus. Den liknande mer en sådan där jul-en som står samplanterad med en massa andra växter i julkorgen. Torr och miserabel. Gick knappt att flytta den utan att det krasade en massa torkade blad. Jag sköt resolut upp jalusiskåpet och hivade in hibuskusförödelsen där. I samma sekund tänkte jag att den där måste jag ta med hem och kompostera. Det har jag givetvis glömt. Så det står fortfarande ett hibiskusskelett kvar i jalusiskåpet på jobbet. Ska försöka ha bättre minne imorgon. Undrar om det går att använda torkad hibiskus som krydda på varma mackor? Den var ruskigt lik timjan på burk. Hur långt ska jag våga gå på orden i almanackan? Var inte rädd.
Rummet såg genast bättre ut, men något var likväl fel. Det hängde två almanackor anno 2007 kvar på väggarna och det var dags för ett snabbt skifte. Det är lite högtidligt ändå att ha ett helt oanvänt år i sina händer och så smacka upp det på väggen så att alla kan se. Här hänger det ett helt år. Helt oanvänt. Jag har dessutom två almanackor på väggen, så det blir extra tydligt. Den ena almanackan är handgjord med vackra texter och målningar i. Den andra har vackra naturbilder. Båda är fina att fästa ögonen på när fönstret gapar tomt utan hibiskus och när det är dimma à la Lützen utanför fönstret. Jag vet att jag har bloggojat mig tidigare angående gråheten utanför husknuten, men idag finns det verkligen anledning. Det har inte varit ljust en sekund utanför fönstret. Däremot har det varit dimmigt alla sekunder.
Ett stort kors kunde jag ha målat i taket på jobbet idag. Jag lät bli. Det fanns anledning att snopet konstatera att jag kom ihåg alla inloggningsuppgifter på jobbdatorn. Efter sommarsemestern fick jag kontakta datoransvarige Göran och snällt be honom hjälpa mig i min datornöd. Idag öppnade sig skärmmöjligheterna på första försöket och jag blev så himla imponerad. Jag undrar om det någonsin har hänt förut. Lösenord brukar jag kasta i havets svalkande vågor på sommarsemestern och på julledigheten brukar de följa med tomten när han drar sig tillbaka efter julklappsutdelningen. Jag brukar aldrig ha med dem tillbaka till jobbet. Förut kunde jag tro att jag hade det, tills jag hade prövat tre gånger och blivit bryskt avvisad av en upploppad skylt: Du har inte behörighet. Kontakta systemansvarig. Nu vet jag alltid om att jag har glömt bort lösenordet och är mentalt förberedd på att krypa den pinsamma vägen till den dataansvarige personen. Jag brukar inte behöva krypa ensam. Det är en stor skara av lösenordsfattiga personer på väg mot samma håll.
Idag fick de inte sällskap av mig. Jag tror nästan att de har börjat fundera på att skicka ut en efterlysning. För sådana här under som att jag skulle komma ihåg inloggningsuppgifterna har vi väl slutat tro på anno 2008? Det fanns kanske en anledning till välkomstorden i almanackan: Var inte rädd. Det sker underverk än idag. Mitt i vardagen. Den store danske författaren Hans Christian Andersen sägs ha sagt att: Hela världen är en rad underverk, men vi är så vana vid dem att vi kallar dem vardag. Tillbaka på jobbet och det kan tyckas att det bara handlar om torr hibiskus, tomma almanackor och en burk full av ettor och nollor. Om det vore så skulle jag förstå orden: Var inte rädd. Sådan tomhet kan göra en mörkrädd. Tillbaka till jobbet betyder mötet med mina underbara arbetskamrater. Julledigheten har byggt upp en saknad som har tryckts tillbaka av polkagrisar och ris à la Malta-portioner.
Idag brast den fördämningen och jag upptäckte hur glad jag var och inte alls rädd. Hela jobbet är en rad av underverk men jag är så van vid dem att jag kallar dem vardag. Detta blev tydligt då några av kollegorna inte var där. Jag hoppas att jag inte får några problem med inloggningsuppgifterna på det emotionella planet, utan att jag har full behörighet att säga hur mycket de betyder för mig. Jag klarar mig utan hibiskus, almanacka och till och med dator. Jag klarar mig inte utan vänliga kollegor. Då kommer jag att sluta som en bortglömd hibiskus och tro mig, det är en beklämmande syn. På återseende med ett leende!
Töntigt eller inte, jag fick en liten omärkbar fnissattack och tyckte att det hela var lite smålustigt. Just orden: Var inte rädd. Precis på första dagen av det nya arbetsåret. Det kunde kanske ha stått: Använd ditt förstånd. Eller: Bli inte förvånad. Varför inte: Människa gläd dig. Ett annat förslag på almanackstext: Tag korset på. Men det stod helt enkelt: Var inte rädd. Jag tog emot orden och smakade på dem. Var inte rädd. Ett helt år ligger framför. Du vet ingenting om nästa månad eller nästa vecka. Du vet ingenting om imorgon eller om nästa timma. Du kan inte heller med säkerhet veta något om nästa minut eller sekund. Uppmaningen kommer nu: Var inte rädd. Det du kan göra är att bära dessa ord med dig. För om eller när det händer saker som får dig ur balans, så har du den tryggheten med dig: Var inte rädd.
Dessa ord är en trygghet just nu också. Oroa dig inte i förväg. Var inte rädd. Vi är ofta fullt upptagna med att måla upp scenarior och bygga hinder som vi inte vet om de finns eller om de kommer att finnas. Istället för att vila i denna sköna hängmatta som är uppbyggd av dessa tre små ord: Var inte rädd. Nu är detta bara en hängmatta i tankesfären, så i verkliga livet denna första arbetsdag på mycket och alltför länge, så fanns det saker att ta itu med. I fönstret stod en torkad hibuskus. Just torkad hibiskus är inte lika fascinerande som en frisk och levande hibiskus. Den liknande mer en sådan där jul-en som står samplanterad med en massa andra växter i julkorgen. Torr och miserabel. Gick knappt att flytta den utan att det krasade en massa torkade blad. Jag sköt resolut upp jalusiskåpet och hivade in hibuskusförödelsen där. I samma sekund tänkte jag att den där måste jag ta med hem och kompostera. Det har jag givetvis glömt. Så det står fortfarande ett hibiskusskelett kvar i jalusiskåpet på jobbet. Ska försöka ha bättre minne imorgon. Undrar om det går att använda torkad hibiskus som krydda på varma mackor? Den var ruskigt lik timjan på burk. Hur långt ska jag våga gå på orden i almanackan? Var inte rädd.
Rummet såg genast bättre ut, men något var likväl fel. Det hängde två almanackor anno 2007 kvar på väggarna och det var dags för ett snabbt skifte. Det är lite högtidligt ändå att ha ett helt oanvänt år i sina händer och så smacka upp det på väggen så att alla kan se. Här hänger det ett helt år. Helt oanvänt. Jag har dessutom två almanackor på väggen, så det blir extra tydligt. Den ena almanackan är handgjord med vackra texter och målningar i. Den andra har vackra naturbilder. Båda är fina att fästa ögonen på när fönstret gapar tomt utan hibiskus och när det är dimma à la Lützen utanför fönstret. Jag vet att jag har bloggojat mig tidigare angående gråheten utanför husknuten, men idag finns det verkligen anledning. Det har inte varit ljust en sekund utanför fönstret. Däremot har det varit dimmigt alla sekunder.
Ett stort kors kunde jag ha målat i taket på jobbet idag. Jag lät bli. Det fanns anledning att snopet konstatera att jag kom ihåg alla inloggningsuppgifter på jobbdatorn. Efter sommarsemestern fick jag kontakta datoransvarige Göran och snällt be honom hjälpa mig i min datornöd. Idag öppnade sig skärmmöjligheterna på första försöket och jag blev så himla imponerad. Jag undrar om det någonsin har hänt förut. Lösenord brukar jag kasta i havets svalkande vågor på sommarsemestern och på julledigheten brukar de följa med tomten när han drar sig tillbaka efter julklappsutdelningen. Jag brukar aldrig ha med dem tillbaka till jobbet. Förut kunde jag tro att jag hade det, tills jag hade prövat tre gånger och blivit bryskt avvisad av en upploppad skylt: Du har inte behörighet. Kontakta systemansvarig. Nu vet jag alltid om att jag har glömt bort lösenordet och är mentalt förberedd på att krypa den pinsamma vägen till den dataansvarige personen. Jag brukar inte behöva krypa ensam. Det är en stor skara av lösenordsfattiga personer på väg mot samma håll.
Idag fick de inte sällskap av mig. Jag tror nästan att de har börjat fundera på att skicka ut en efterlysning. För sådana här under som att jag skulle komma ihåg inloggningsuppgifterna har vi väl slutat tro på anno 2008? Det fanns kanske en anledning till välkomstorden i almanackan: Var inte rädd. Det sker underverk än idag. Mitt i vardagen. Den store danske författaren Hans Christian Andersen sägs ha sagt att: Hela världen är en rad underverk, men vi är så vana vid dem att vi kallar dem vardag. Tillbaka på jobbet och det kan tyckas att det bara handlar om torr hibiskus, tomma almanackor och en burk full av ettor och nollor. Om det vore så skulle jag förstå orden: Var inte rädd. Sådan tomhet kan göra en mörkrädd. Tillbaka till jobbet betyder mötet med mina underbara arbetskamrater. Julledigheten har byggt upp en saknad som har tryckts tillbaka av polkagrisar och ris à la Malta-portioner.
Idag brast den fördämningen och jag upptäckte hur glad jag var och inte alls rädd. Hela jobbet är en rad av underverk men jag är så van vid dem att jag kallar dem vardag. Detta blev tydligt då några av kollegorna inte var där. Jag hoppas att jag inte får några problem med inloggningsuppgifterna på det emotionella planet, utan att jag har full behörighet att säga hur mycket de betyder för mig. Jag klarar mig utan hibiskus, almanacka och till och med dator. Jag klarar mig inte utan vänliga kollegor. Då kommer jag att sluta som en bortglömd hibiskus och tro mig, det är en beklämmande syn. På återseende med ett leende!
PS. Min i hjärtat boende morfar har en av sina namnsdagar idag. August var han bland annat döpt till. Så utan att tveka så vet jag att idag serveras det släta bullar à la Konsum på det himmelska namnsdagskalaset. Grattis morfar! Ha en fortsatt bra namnsdag. Lägg dig en stund i hängmattan och njut. Var inte rädd. Jag blir inte utan fika. Mr T och jag ska sällskapa oss en stund nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar