Här sitter jag i mitt hem och har hemlängtan. Hur förvirrad låter jag egentligen där ute i det stora bloggfältet? Jag konstaterar att jag har inte till etthundra procent klippt den småländska navelsträngen och när jag pratade med min kära pappa i telefon idag på förmiddagen, så sa han ett av dessa magiska lösenord som kickar igång min småländska hemlängtan. Kroppkakor.
Vet du vad mamma gör nu? frågade pappa och jag som inte visste det genom telefontråden, svarade nej. Mamma gör kroppkakor. Åhhhhhhhhhh, mammas kroppkakor. Magen skriker: för mig till Småland. Mungiporna rinner, smaklökarna smackar och uppmanar: bege dig till Småland. Hjärtat bankar av hemlängtan och dunkar igång mitt dåliga samvete. Hjärtats röst säger nämligen: det var länge sedan du lät kroppen njuta av din mammas kroppkakor.
Det är sant. Det var länge sedan jag åt mammas kroppkakor. Det var i början av september förra året. Det känns som en evighet. Idag på förmiddagen kändes dessutom avståndet på femtio mil som om vi befann oss på olika planeter. Tänk vad ont, både psykiskt och fysiskt, längtan kan göra. Längtan efter mammas kroppkakor, längtan efter mamma och pappa, längtan efter de småländska bygderna.
Jag har receptet. Receptet på mammas kroppkakor. Så blir längtan alltför svårhanterlig efter dessa runda, bleka godbitar, så kan jag dra igång projektet. Det är verkligen ett projekt. Jag vet att jag klarar det, men frågan är om det inte är den yttersta touchen av just mammas vana hand, som gör det hela gott. Om jag gör kroppkakor, så blir det inte mammas kroppkakor. Det blir något som liknar kroppkakor, men skulle också kunna vara ett misslyckat försök. Det finns mycket som kan gå fel.
Mamma har en fenomenal förmåga att laga mat. Genuin, välsmakande och sevärd husmanskost. Något för ögat, något för gommen. Så länge jag kan minnas så har mamma lagat underbar mat. Hos henne blir till och med spenat en läckerhet, isterband likaså. För att inte tala om hennes raggor. Vi kallar dem för raggor i Småland. Kan det vara en dialektal översättning från svenskans raggmunk? Det är i alla fall potatis i dem, precis som i kroppkakorna.
För ganska många år sedan så miste mamma både lukt och smak efter en kraftig och långvarig bihåleinflammation. Läkarvetenskapen gick bet och efter många och långa penicillinkurer, så försvann bihåleinflammationsbesvären och med dem försvann även lukt och smak. I vissa sammanhang kan det vara en positiv egenskap. Till exempel när bönderna har gödslat åkrarna inför vårbruket, så kan mamma fortsätta att njuta av fågelsång och vitsippeängarna utan den minsta lilla rynkning av näsan. Likaså vid besök på någon allmän bajamaja, där någon tidigare besökare frikostigt delat med sig av egenproducerad gödsel, så bekommer det inte mamma det minsta.
Så då och då är mamma en mycket lycklig och obesvärad person. Vad det gäller matlagning, så är det en katastrof. Tänk att alltid ha lagat så exceptionellt god mat och nu kan hon inte känna om något luktar konstigt och inte heller smaka av såsen. När vi väl sitter vid bordet och vi övriga säger: oj, vad det här är gott, så säger hon: var det verkligen det? Inte på ett sådant där vanligt svenskt sätt som vi lite till mans kan uttrycka oss: äsch då, det var inte så märkvärdigt. För mammas del handlar det helt enkelt om att inte känna smak och lukt.
Jag vet inte hur det kommer sig att hon bibehåller sin förstaplats när det gäller matlagning. Hon skulle klå vilka landslagskockar som helst. Det skulle dock aldrig ske. Hon skulle aldrig för sitt liv ställa upp i en tävling i matlagning. Jag tror faktiskt inte att hon skulle ställa upp i någon tävling alls där det handlar om att visa sin duktighet och sitt kunnande. Mamma ställer upp på ett parti Fia med knuff på sin höjd, men då knuffas hon så det står härliga till. Hon har gett oss barn och barnbarn, mågar och svärdöttrar en omgång. Ingen klår mamma på matlagning och inte heller i Fia med knuff.
När jag vill någon annan människa riktigt väl, så önskar jag denna människa att få sitta till bords hemma hos mamma och pappa för att avsmaka en god middag. Tillagad med mycket erfarenhet, kärlek och höftande. Mammas uttryck på en höft är hennes hemliga vapen. Mjöl tas på en höft, salt tas på en höft. Syltande, saftande, geléande, konserverande och kroppkakor höftas fram. Kubb-baket är också en höftgrej, bullsnurrorna likaså.
Mamma bjuder rörmokare, takläggare, sotare, elektriker, grannar, släktingar och invandrare på mat och fika. Det finns alltid möjligheter i mammas kök. Aldrig omöjligheter. En gång bjöd hon en muslimsk asylsökande familj från Tjetjenien på fläskkött, ris och sallad. Hemlagad äppelpaj och vaniljsås till efterrätt. Chockad blev hon påmind om att muslimer inte äter fläskkött och jag tror att hennes kinder blossade av matlagning och pinsamhet. Den muslimska familjen hade den lyckligaste dagen på mycket länge. De satt och umgicks med svenskar i ett svenskt hem, vid ett svenskt köksbord. Det var det godaste ris, den godaste sallad och den godaste efterrätt de någonsin ätit. Nästa gång bjöd mamma på kyckling.
Så kombinationen höft och generositet är den viktigaste ingrediensen i mammas kokbok. Jag har under många år uppmanat mamma att starta eget. En restaurang, ett fik eller något liknande, där andra människor får uppleva lite gastronomisk småländsk njutning. Hennes svar har alltid varit: Du är tokig. Ibland alternerat med: Du är galen. Jag tycker inte ens om att laga mat! Tänk då vilken underbar mamma jag har och hur duktig hon måste vara på det hon verkligen tycker om: att älska oss som står henne nära! På återseende med ett leende!
PS. Stadens konserthus firar tio år i dagarna fyra. Värre än kungligt firande med andra ord. Jag var på konsert igår kväll. Uruppförande av helt färska noter blandat med lite Benjamin Britten och även lokalanknuten musik av Bo Linde. Alla stycken var för sig krävde uppmärksamhet och för att fortsätta med matlagningsterminologin, så kändes det lite svårsmält. Skulle gärna lyssna på det en gång till och ta in det på nytt. Lite idissling av toner kan man säga. En fanfar hade varit på sin plats. Tio år är ändå tio år. Ett jubileumstal med ett hipp hipp hurra. Bloggandet reparerar denna fadäs med att trudelutta en bloggfanfar: Tut, tut, i-tut, tut, tut, i-tut, tuuut, tuuuuut! Samt ett fyrfaldigt leve för ett mycket blått konserthus på tio-årsdagen, det leve: Hipp, hipp, hurra, hurra, hurra, hurra! Kära bloggläsare, kom gärna dit någon gång på en kul tur, så vi får njuta tillsammans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar