Jag är inte klar med bankärendet, så övriga bloggidéer får stå tillbaka. Efter avklarade insättningar igår, så hade jag en utbetalning på trehundraåttiosex kronor att hämta. Jag hade sänt tillbaka ett plagg från Gudrun Sjödéns postorder och fått mina pengar på en avi. Nu var den avin stämplad med en annans banks namn än där jag har mina pengar och jag var alltså tvungen att göra bankbesök nummer två. Den andra banken ligger snett rakt över vägen, så det var inte alls betungande att ta sig dit. Det är bankkön nummer två som jag mer oroade mig för.
Med ett tryck på kundtjänstknappen så fick jag min nummerlapp som talade om för mig att jag hade drygt trettio nummer före mig i kön. Trettio personer, trettio olika ärenden. Jag tittade mig omkring och gjorde en snabb räkning och blev tveksam till om kölapparna talade sanning. Det fanns inte trettio personer i väntområdet. Någon hade kanske gått ut för att vänta. Passat på att ta en rökpaus. Någon kanske hade gått på toaletten. Någon eller några hade kanske gett upp och lämnat banken utan att ens ge köordningen en chans. Det senaste alternativet ingav mig en liten smula hopp.
Jag satte mig ner för att invänta nummer 061. Mitt nummer i kön. Jag tror mig inte ha några speciella bankfobier utan det tankeskede som nu följer, har nog att göra med en livfull fantasi och ovanligt gott om tid. Tid att tänka. Jag såg mig omkring i lokalen och konstaterade vilka människor jag skulle få tillbringa åtskilliga timmar med under press om det plötsligt blev ett bankrån inkluderande ett gisslandrama. Min hjärna gick igång och jag har sett för många filmer och TV-serier på temat och jag bör kanske se mer naturprogram i fortsättningen.
När jag väl hade släppt tankarna på bankrån, så började jag fundera på arbetssättet på den här banken. Det fanns inga frontade diskar numrerade med kassa ett, två, tre och så vidare. Alla banktjänstemän och kvinnor reste sig från sina bås och gick fram till en gemensam pulpet och tryckte fram ett nummer. Därefter väntade de in kunden och kunden fick följa efter till respektive bås. Jag kunde inte låta bli att fundera på anledningen till detta system. Var det möjligen för att försvåra ett bankrån? Det skulle behövas en hel insatsstyrka av rånare för att kontrollera detta stora kontorslandskap.
En annan fin tanke som jag tänkte att kanske bankdirektören tänkt var att låta de bankanställda få lite rörelse och inte bli så stillasittande. Fast jag undrar om det inte vore bättre med en förlängd lunchrast med en snabb långpromenad än dessa små utflykter på någon enstaka minut. Jag tror i alla fall inte att systemet var till för att främja oss som bankkunder. Inte nog med att vi själva skulle ta oss fram till disken. Vi skulle också sitta av den tid som banktjänstemännen och kvinnorna kom fram till disken. Sedan skulle vi gemensamt ta oss till rätt bås.
Jag fick tråckla mig in i kontorslandskapet för mitt nummer drogs av en banktjänstekvinna som satt lite längre in, bort från väntområdet. Hon sa mitt nummer, sedan sa hon inte mer än: så var det trehundraåttiosex kronor, när hon räknade upp dem. Hon la inte pengarna i min framsträckta hand, utan la ner dem på bordet bredvid. Hon hade förvisso vaknat, men på vilken sida, är svårare att säga. Inte på den alerta och trevliga, det är helt klart. Hon var inte så där oalert otrevlig heller. Hon bara fanns. Hon gjorde det hon skulle. Hon sa det allra nödvändigaste. Punkt. Promenaderna från skrivbordet till pulpeten tillbaka till skrivbordet hade ingen lyckorushöjande effekt på henne.
Jag stoppade ner mina pengar i plånboken och tackade så mycket och när jag reste mig från stolen, så skulle jag vilja säga två ord. Byt jobb. Men det gjorde jag givetvis inte. Jag sa fyra. Byt jobb för tusan. Nej, nej, jag skojar bara. Jag sa fyra vänliga ord: ha en bra dag. Det gav resultat, för hon svarade: detsamma. Det är inte så dumt att gå in i en banklokal då och då. Numera sköts det mesta på internet och där finns det inte numrerade köer. Att gå in på en bank kan fungera som terapi. Man hinner ikapp sig själv. Jag rusar in på banken, trycker fram en lapp, konstaterar suckande att det här kommer att ta lååååååång tid, jag sätter mig på bankmässigt korrekt sätt inte för nära någon annan kund och så svävar tankemaskineriet igång. Bankterapin är igång. Omärkbart hinner jag komma ikapp och återfinna balansen mellan kropp och själ. Tänk på det nästa gång du trycker på köautomaten och säger en mindre lämplig ramsa för dig själv. Nu när du inte kan tacka banken för höga sparräntor och välplacerade fondpengar, så kan du åtminstone känna tacksamhet för gratis terapisittning. En spargris så god som någon. På återseende med ett leende!
Med ett tryck på kundtjänstknappen så fick jag min nummerlapp som talade om för mig att jag hade drygt trettio nummer före mig i kön. Trettio personer, trettio olika ärenden. Jag tittade mig omkring och gjorde en snabb räkning och blev tveksam till om kölapparna talade sanning. Det fanns inte trettio personer i väntområdet. Någon hade kanske gått ut för att vänta. Passat på att ta en rökpaus. Någon kanske hade gått på toaletten. Någon eller några hade kanske gett upp och lämnat banken utan att ens ge köordningen en chans. Det senaste alternativet ingav mig en liten smula hopp.
Jag satte mig ner för att invänta nummer 061. Mitt nummer i kön. Jag tror mig inte ha några speciella bankfobier utan det tankeskede som nu följer, har nog att göra med en livfull fantasi och ovanligt gott om tid. Tid att tänka. Jag såg mig omkring i lokalen och konstaterade vilka människor jag skulle få tillbringa åtskilliga timmar med under press om det plötsligt blev ett bankrån inkluderande ett gisslandrama. Min hjärna gick igång och jag har sett för många filmer och TV-serier på temat och jag bör kanske se mer naturprogram i fortsättningen.
När jag väl hade släppt tankarna på bankrån, så började jag fundera på arbetssättet på den här banken. Det fanns inga frontade diskar numrerade med kassa ett, två, tre och så vidare. Alla banktjänstemän och kvinnor reste sig från sina bås och gick fram till en gemensam pulpet och tryckte fram ett nummer. Därefter väntade de in kunden och kunden fick följa efter till respektive bås. Jag kunde inte låta bli att fundera på anledningen till detta system. Var det möjligen för att försvåra ett bankrån? Det skulle behövas en hel insatsstyrka av rånare för att kontrollera detta stora kontorslandskap.
En annan fin tanke som jag tänkte att kanske bankdirektören tänkt var att låta de bankanställda få lite rörelse och inte bli så stillasittande. Fast jag undrar om det inte vore bättre med en förlängd lunchrast med en snabb långpromenad än dessa små utflykter på någon enstaka minut. Jag tror i alla fall inte att systemet var till för att främja oss som bankkunder. Inte nog med att vi själva skulle ta oss fram till disken. Vi skulle också sitta av den tid som banktjänstemännen och kvinnorna kom fram till disken. Sedan skulle vi gemensamt ta oss till rätt bås.
Jag fick tråckla mig in i kontorslandskapet för mitt nummer drogs av en banktjänstekvinna som satt lite längre in, bort från väntområdet. Hon sa mitt nummer, sedan sa hon inte mer än: så var det trehundraåttiosex kronor, när hon räknade upp dem. Hon la inte pengarna i min framsträckta hand, utan la ner dem på bordet bredvid. Hon hade förvisso vaknat, men på vilken sida, är svårare att säga. Inte på den alerta och trevliga, det är helt klart. Hon var inte så där oalert otrevlig heller. Hon bara fanns. Hon gjorde det hon skulle. Hon sa det allra nödvändigaste. Punkt. Promenaderna från skrivbordet till pulpeten tillbaka till skrivbordet hade ingen lyckorushöjande effekt på henne.
Jag stoppade ner mina pengar i plånboken och tackade så mycket och när jag reste mig från stolen, så skulle jag vilja säga två ord. Byt jobb. Men det gjorde jag givetvis inte. Jag sa fyra. Byt jobb för tusan. Nej, nej, jag skojar bara. Jag sa fyra vänliga ord: ha en bra dag. Det gav resultat, för hon svarade: detsamma. Det är inte så dumt att gå in i en banklokal då och då. Numera sköts det mesta på internet och där finns det inte numrerade köer. Att gå in på en bank kan fungera som terapi. Man hinner ikapp sig själv. Jag rusar in på banken, trycker fram en lapp, konstaterar suckande att det här kommer att ta lååååååång tid, jag sätter mig på bankmässigt korrekt sätt inte för nära någon annan kund och så svävar tankemaskineriet igång. Bankterapin är igång. Omärkbart hinner jag komma ikapp och återfinna balansen mellan kropp och själ. Tänk på det nästa gång du trycker på köautomaten och säger en mindre lämplig ramsa för dig själv. Nu när du inte kan tacka banken för höga sparräntor och välplacerade fondpengar, så kan du åtminstone känna tacksamhet för gratis terapisittning. En spargris så god som någon. På återseende med ett leende!
PS. Underbara nyheter. Nu är dagarna så långa att solljuset orkar ladda solcellslamporna i trädgården. Detta upptäckte jag redan igår kväll. På Karls namnsdag. En del svenska flaggor vajade i vinden. Konungens namnsdag. Han går som en Karl. Han ser ut som en Karl. Med en kropp som en Karl och han kysser som en Karl ska. På tal om konung Carl den sextonde Gustaf så är han fullt upptagen med att dela ut medaljer på slottet idag. I olika storlekar och valörer. Grattis i efterskott till konungen och grattis alla stolta medaljörer. Det där med hur kungen kysser har jag givetvis ingen aning om. Jag bara kunde den textstrofen också och lät den hänga med. Ledsen om jag förstörde några smaskiga tankar och nyhetsrubriker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar