Nu ska det rivas vägg. Första steget i kommande förändring av husets köksavdelning. Köksväggen ansluter till ett litet prång som egentligen inte fyller någon funktion alls. När väggen väl försvinner, så kommer vi att ha ett flera kvadratmeter större kök och det ska bli fantastiskt skönt. Jag kan för min inre syn se hur det ska bli och tankarna på invigningsfesten lockar. Vi är inte där än. Vägen dit är lång, snårig, dammig, målarfläckig, rörig, knepig och ordet provisorisk kommer att vara vårt ledord en lång tid framöver.
Det vore ett underverk att bara ringa in Äntligen hemma, Roomservice, Bygglov eller något annat programgäng och hålla sig undan några dagar. Fast jag vill nog inte ha in hela Sverige i mitt kök och vem vet hur många som ser svensk TV i Danmark, Norge och Finland? Det känns ändå på något sätt som vi bygger berg istället för kök. Det är inte själva planerandet, väljandet, tänkandet som känns oöverkomligt. Inte heller det praktiska, varken rivandet eller uppbyggandet. Så var klämmer skon? Är det rörigheten och det provisoriska som avskräcker?
Natten till idag så hade jag en tuff dröm. Jag är ingen drömtydare, men jag tror att våra vardagliga köksplaner hade ett finger med i drömscenariot. Jag befann mig i någon slags källare eller i någon slags ladugårdsmiljö. Jag var fullt upptagen med ett frenetiskt diskande. Mycket primitivt i något slags kar som hästar dricker vatten ur. Jag skötte markservicen åt ett helt gäng människor som hjälptes åt att bygga. I min dröms rollista fanns en mycket duktig kille som finns på mitt jobb. Jag har förstått att han vet hur man svingar en hammare och imponerad följer jag hans sommarhusbygge. Från grund till skorsten hans eget projekt. Till och med ritningen är hans egen och visst är det värt en vördnadsfull bloggbockning? Vilka duktiga människor det finns.
I drömmen var han där och det byggdes så det stod härliga till. Jag fixade mat, diskade och efter bästa förmåga försökte jag hålla alla på gott humör. Jag kan erkänna att den som behövde hållas på gott humör var jag själv där jag stod och diskade i kallt vatten i en vattenho för hästar. Det som höll mig vid liv var tanken på kvällens fest. Alltså drömmens kväll. Drömmens fest. Till kvällen skulle allt byggande vara klart och då skulle vi festa och ha roligt. När jag vaknade var jag i verkligheten öm i hela kroppen. Undra på det när jag varit i servicetagen hela natten. Någon drömfest hann jag inte med. Väckarklockan hann före.
Att det var en dröm förstod jag snabbt. Ingen bygger klart sina projekt på en och samma dag. Det finns alltid någon liten list som saknas eller någon liten skruv som ska dras. Någon gång, någon dag. Någon annan tid. Så vi har med i beräkningen att det kommer att ta tid. Vi har med i beräkningen att det kommer att bli rörigt. Vi har med i beräkningen att det kommer att skapa irritation. Vi har med i beräkningen att det kommer att uppstå situationer och saker som vi inte har kunnat ha med i beräkningen. Att bygga ett nytt kök är nästan som att leva ett liv. Fast jag orkar inte gå in på något mer djupt filosofiskt område ikväll. Jag ursäktar mig med att jag har diskat i kallvatten hela natten.
Det ramlade ner en möjlighet för oss idag. En yrkeskunnig och glad pensionär som längtade efter att få något att sätta i händerna. Så på måndag kommer Mr T, min svärfar och hans granne, den nyblivne pensionären, att utrusta sig med kofötter, sågar och spänningsmätare för att riva vägg och dra om elledningarna. Så hör ni en knall i närområdet så är det bara vi som står med startpistolen för årets projekt. Förhoppningsvis är det inte proppskåpet som exploderar. I så fall blir det diskning i badkaret med stearinljusbelysning. Så pittoreskt och mysigt. Den sista meningen menar jag inte. Det vore att kasta sig drygt etthundrafemtio år tillbaka i tiden och det gör jag gärna i släktforskningssyfte, inte i elektricitetssyfte.
Tänk att vi ojar oss över berget köksbygge. Det märks att vi lever i västvärldens problematik. Det vore kanske nyttigt att åka på studiebesök till kåkstäderna i Afrika och titta på deras matlagningskonst. Det finns platser som ännu inte har tagit del av uppfinningen från år 1854. Då uppfann urmakaren Johann Heinrich Goebel glödlampan. Han använde en parfymflaska som lampkolv. 1879 tog Thomas Alva Edison patent på sin idé, som var en utveckling av en fungerande glödlampa. Undrar hur många som sa till dessa båda herrar att de var skeptiska? Kan det verkligen fungera? Med en parfymflaska?
Jag hoppas att jag hade tillhört den skara som uppmuntrat och kommit med hejarop. Som intresserat följt hela uppfinnarprocessen och imponerats av framåtandan. Precis som jag hoppas göra genom hela ombyggnadsprocessen. Vid väggrivning, eldragning, golvläggning, målning, tapetsering, skåpsmontering, kakelsättning och vitvaruinstallationer. Uppmuntran, hejarop och provisorisk matlagning. Varma koppen och knäckebröd. Förhoppningsvis blir verklighetskaoset rena drömmen till slut. Ett stort gemytligt kök för långa härliga middagar i goda vänners sällskap.
PS. Att bygga om kök innebär en hel del förberedelser och omändringar. I linje med mina utsorteringslustar. Ibland uppstår det njutningsbara ögonblick. Igår drog jag ut lådan där mina och Mr T:s brev låg bevarade. Det borde ha varit ett rött sidenband om dessa högar. Våra brevväxlings-som-kompisar-brev. Våra förälskelsebrev. Våra giftastankarsbrev. Våra kärleksbrev. Våra fyllda-av-längtan-brev då avståndet kändes outhärdligt långt. Jag är lycklig över att jag har fått uppleva brevväxlingstiden. Det är ett underbart sätt att älska på. Ett kärt återseende och sådant som gör det värt mödan att sortera. Nu har högarna dessutom försetts med röda sidenband. Precis som det ska vara. Hur gör man nu för tiden? Sätter sidenband på datorn? Hur gammal är jag egentligen? För nu måste jag bara få säga... kan inte stoppa det... håll för ögonen om du inte tål det... DET VAR BÄTTRE FÖRR! I alla fall på brevfronten. På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar