Pinets dag för mitt lilla fejs och jag

Mr T och jag var förvarnade om snön, eftersom klockradion hade meddelat det lokala väderläget. Med lite sömn kvar i ögonen konstaterade vi att det stämde. Det var så pass mycket att snöskoveln behövde plockas fram igen. Ah, det nästan känns som om det kvittar om det kommer snö eller inte nu. Jag har precis vant mig vid en snöfri vinter och har gett upp tanken på snögrottor, lyktor och gubbar. Har inte ens haft framme ett par rejäla stövlar eller kängor ännu.

Igår anade jag vår och fröjdades över att solen orkade ladda upp solcellslamporna. Idag ligger det ett kompakt snötäcke över både lampor och trädgård. Mr T tvättade av bilen på garageuppfarten igår. Idag sladdar samma bil omkring i snömodden. Vi har inte sett en plog i stan på hela dagen. De hade kanske satt undan alla plogmaskiner och börjat förkultivera alla vårblommor på kommunen.

Nu när snön ändå har kommit så gläds jag med alla barn som fick pulkor, snowracers och skidor av den snälla och omtänksamma tomten. Kul att dessa grejer kommer till användning någon gång under säsongen. Utan snö är sådana klappar lika trista som en simbassäng utan vatten. Känner jag mig rätt kommer jag att ligga i en snödriva någon dag och göra snöänglar. Det blir så himla fint. Himlafint! Nu gör jag ett snabbt kast över till något som jag burit länge nog och våndats över. För några veckor sedan fick jag ett vykort, modell större, från min tandläkare. Nu hade de varit så vänliga och bokat en tid åt mig för undersökning. Under dessa veckor har tandläkartiden legat och nött någonstans i bakhuvudet. Nötningen har inte gett mig några lustkänslor direkt.

Jag tycker inte om att gå till tandläkaren. Det är bland det värsta jag vet. Det finns ingenting som har att göra med tandläkarbesöket som jag kan sätta upp på positiva listan. Jag har mina teorier om varför det är så. Jag är inte rädd för smärta, så jag bangar inte ut på borrning och andra åtgärder. Jag är medveten om att taxametern hos tandläkaren tickar snabbare än i en taxibil och det tycker man borde kunna påverka en smålänning så att det nästan gör fysiskt ont. Jag är mentalt förberedd på att det kostar pengar så fort man stiger in i entrén hos tandläkaren. Så vad har jag kommit fram till i min analys av mig själv i tandläkarstolen? Jag tror det handlar om utsatthet. Att inte ha kontroll över mig själv. Det känns inte som den mest naturliga pose att ligga där med munnen på vid gavel.

Givetvis är det oroväckande att inte ha koll på om det är karies, små eller stora hål. Tandköttsskador eller begynnande tandlossning. Efter fyra röntgenplåtar, lite petande med det lilla spjutet (som säkert heter något annat än spjut), tittande med den lilla runda spegeln och koll av gom, slemhinnor och utanpå halsen, så var det klart för dagen. Ingenting om distalt, buccalt, mesialt eller ocklusalt. Jag frågade om det inte fanns någon tandsten att ta bort, men inte ens det. Jag hade tydligen skött mig och min tandhygien. Så mycket oro i onödan.

Nu är det cirka ett år kvar till nästa gång och jag hoppas att ingenting oförväntat ska inträffa innan dess. Det gäller att undvika sega kolor och hårda klubbor. Femhundratjugofyra kronor kostade kalaset. Utan en endaste lagning. Att det kostar så mycket tror jag beror på att tandläkaren och tandhygienisten tar ut lite för sveda och värk. Det kan inte vara kul att tillhöra en så oomtyckt yrkeskategori. Jag säger, tur att de finns när de behövs, bara jag slipper gå dit.

Vem bryr sig om att det snöar, när jag lämnade tandläkaren utan ett endaste tandtroll? Jag var den lyckligaste flanören på gågatan idag. Pricken över i satte jag hos frissan på lunchen. Bara lite putsning och urtunning samt en rejäl omgång i tortyrkammaren. Plockning av ögonbryn och annat ansiktshår. Det passar sig inte att i skrift använda de ord som bäst skulle kunna beskriva hur ofattbart ont det gör. Med sytråd och pincett. Min frisörska är en stor talang på detta hantverk och det går lätt och smidigt. Ingen onödigt ojande, bara pang på och så är det snabbt över. Resultatet blir en babystjärtskänsla i fejset. Alltså utan bajs och blöja. Bara den rena, lena och talkdoftande stjärten. Den som myntade uttrycket: vill man vara fin får man lida pin, hade säkert genomgått samma behandling. På med läppstift säger frissan och ler. Efter jobbet investerade jag i ett nytt. Med nummer 54/186. Det ser vårfint ut när rabatten är rensad från ogräs och då vårkulören skymtar.

På något sätt ger en lunch hos frissan lite extra energi. Det kändes till och med roligt att laga tredubbel sats med pannbiffar vid hemkomsten. Så där riktigt roligt. Jag grät inte ens av löken. Tårarna kanske tog slut i tortyrstolen hos frissan. Kokt potatis, rivna morötter, lingonsylt, lök, sås och pannbiffar förstås. Onödigt gott. Flera matlådor dessutom. Så nöjd man kan vara ibland. Under kvällsmaten började vi diskutera Du-blir-vad-du-äter-programmen på TV. Yngsta tonåringen konstaterade att hon blir hellre en pannbiff än en böna. Hon har inte förlikat sig med Mr T:s och mina intag av bönor av olika utseende och storlekar. Proteinrika och enligt de senaste rönen nyttiga. Det kan man inte vara säker på. Det kan vara ändrat imorgon. Den som lever får se. På återseende med ett leende!

PS. Grattis G på namnsdagen! Hoppas du har fått något riktigt smaskigt till fikat idag. Det är du värd. Själv har jag legat lågt med fikaintaget. Det brukar bli så direkt efter avklarat tandläkarbesök. Imorgon är en annan dag. Får se om jag tänker annorlunda då. Hoppas det! Fika är en av livets höjdpunkter och snart är det Fettisdag! Jag har ätit två stycken redan den här semlesäsongen. En köpt och en hemmagjord. Äldsta tonåringen gav högre betyg åt den hemmagjorda. Sådant värmer en moders hjärta.