Jag hade tryckt ut en karta över staden Sundsvall från eniro.se och kände mig mer utrustad än vad jag brukar vara. Ändå var det det invanda intrycket från staden baserat på ankomst i bil som fick styra. Så när jag väl klev av tåget var jag vilse. Det börjar verkligen bra, efter knappt hundra meter på Sundsvallsmarken, så hade jag noll koll på öster, väster, norr, söder. Min inbyggda kompassnål uppe i skallen snurrade runt, runt. Kan den ha varit påverkad av resan på X2000-tåget? Jag tillhör dem som har tendens att bli lätt åksjuk på de resorna.
Kartan i svartvitt gjorde min ansiktsfärg lite gråaktig och jag fick snabbt dra fram en reservplan. Hade en förhoppning om att behålla färgen, hedern, lokalsinnet och fattningen. Men ridån var nere och jag fick fråga en taxichaufför som stod och höll en skylt i handen med texten: ledig taxi. Han sken upp och trodde säkert att han skulle få en körning, istället fick han en fråga om närmaste vägen till Kyrkans Hus. Det var ett smart drag att fråga taxichauffören. Han har ju full koll på alla adresser och kunde direkt förklara och snitsla upp bästa vägen.
Jag skämdes lite efteråt, för jag kanske orsakade att han blev utan körning medan hans konkurrenter slog på taxametrarna och kosingen klirrade in. Förhoppningsvis kände han min tacksamhet strömma emot honom och att det för en stund kunde ersätta eventuell utebliven körning. Det var många som startade en promenad med sina dragväskor. Jag följde strömmen och tänkte att dessa människor ska kanske till Kyrkans Hus. Jag höll mig strategiskt bakom strömmen. Fortfarande rätt nöjd med mitt smarta drag att fråga just taxichauffören.
Oron började komma när en efter en av väskorna vek av. Till slut var det bara jag och min väska kvar. Funderade en stund om jag skulle plocka fram kartan, men till vilken nytta? Staden såg inte alls ut som jag mindes den från tidigare besök. Fast det är klart att den gången kom familjen i bil. På väg till hockeycup. Då hade vi sikte på sportarenan, McDonalds, familjehotell och eventuellt IKEA. Den gången körde säkert Mr T alias Mr Lokalsinne själv, så det stod UPA framför min insats i orienteringen. Utan personligt ansvar. Nu gällde det MPA. Med personligt ansvar.
Jag är inte född i farstun, utan på Västerviks BB, så jag borde klara uppgiften. Jag har dessutom orienterat i min ungdom. Jag är med andra ord van att hitta kontroller och att ha kontroll. Även att ta kontrollen. Dessutom är jag envis. Vägen kändes rätt lång. Jag är van att promenera långt. Men då utan resväska på släp. Sundsvall är täckt av småsten på grund av halkan, så det var extra hårt motstånd. Stenar fastnade lätt i de små utrymmena som är avsedda för att hjulen på väskan ska snurra.
Efter en liten stunds fönstershopping och gatuskyltsläsande, fastnade min blick på två personer lite längre fram. Den ene personen drog en väska. Ett nytt hopp tändes. Vid ett rödljus vid övergångsstället, så kom jag ikapp. På väskan hängde en liten reflex i form av ett kors. Jag måste ha skickat iväg en bön till vår Herre helt omedvetet. Kanske sådär som vi bara brister ut ibland: O Herre Gud. Eller så var det helt enkelt så att han hade god utsikt däruppe ifrån himlen och såg den lilla lokalförvirrade människa och så tog han saken i egna händer.
Mycket riktig, det var ett kors och jag tänkte att följa korset är inte fel, så jag återupptog min gamla strategi och höll mig bakom. Paret märkte att de fått sällskap och utan några krusiduller så var vi snart presenterade och mycket riktigt, vi skulle alla tre till Kyrkans Hus. Eftersom jag i min tro tycker det är viktigt att fästa blicken på korset och ha det i fräscht förvarat minne vad det står för, så var det en häftig känsla att det funkar i vardagens dilemma. Sundsvalls bästa vägvisare den dagen. Taxichauffören la dessutom en bra grund. Vilket också är något att tänka på. Vilken grund vi har i våra liv. Bibeln kan säkert kännas som en svårläst karta ibland och då är det skönt att få lite förklaringar och tolkningar. Så envist fortsätter jag att fundera, ifrågasätta och uppleva i min tro på Gud.
Jag har inte tagit alla kontroller i livsorienteringen. Men den här veckan har jag befunnit mig i Sundsvall och det har varit inspirerande. Nya funderingar och många diskussioner med kollegor. Flera spännande föreläsningar. Överallt detta har synen av sprutande snökanoner lagt sig som en alpin hinna. Imorgon bär det hemåt igen och nu har jag vänt på kroppen och går dit näsan pekar. Jag är inte grå i ansiktet längre. Kölden har bitit sig fast och rosat upp det hela. På återseende med ett leende!
PS. Nu har det hettat till mellan fru Clinton och herr Obama. De är som politker är mest. Fokuserar på att smutskasta varandra och till och med anklagar varandra för att hålla inne med sanningen. Känns det igen? Hur skulle det vara om de talade om vad de tror på? Vad de vill. Vad de önskar göra. Vad de kan förbättra. God bless America... Sverige behöver det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar