Har lust att klappa till

Så är julen utdansad ordentligt. Pynt, gran, julblommor har försvunnit från sina juliga platser för en tid sedan. Igår hade Knut namnsdag och då ska julen ut ordentligt. Vi knäckte den sista folieinslagna chokladtomten och även nötterna, för nu är det tulpanernas och krokusarnas tid. Yngsta dottern och jag kom överens om ett filipin-datum och jag trillar säkert dit. Jag har till och med glömt vad filipin-vadet innebar. Den som ger sig in i leken får leken tåla och är jag så dum att jag frivilligt ställer upp och tävlar mot en alert tonårshjärna, så får jag skylla mig själv.

Jag vill inte heller fråga yngsta tonåringen om vad vi bestämde för vinst, eftersom då ger jag en gratis påminnelse om att vi överhuvudtaget har slagit vad. Jag kan tänka mig att det rör sig om en valfri glass eller en bio-biljett. Yngsta tonåringen är världens största glassälskare och jag är motsvarigheten vad det gäller bio. Så igår kväll var det dags för bionjutning för mig och Mr T. Vi har pratat en liten tid om att se filmen Arn och på självaste julplundringsdagen blev det av. Vi såg sjutton och trettio-föreställningen på Filmstaden. Platserna 103 och 104 på åttonde bänk. Biljetterna kostade etthundra kronor styck.

I det priset ingick självklart filmen Arn, men i sällskap av alla deltagarna i tävlingen "Vem kan knastra ljudligast med munnen full av popcorn"? Jag tror också att några av biobesökarna var anmälda till tävlingen "Vem kan öppna godispåsen under längsta möjliga tid med den största prasslande effekten"? Deltagarlistan i den senare tävlingen var inte särskilt lång, men de hade fått tävlingsplatserna på bänk nio, snett bakom Mr T och mig.

Kvinnan till höger om mig, alltså hon som satt på nr 102, bänk åtta, skulle göra sig bra som biotolk åt en blind person. Jag kunde sluta mina ögon och lyssna till filmen. Inte bara till ljudet från högtalarna utan även från grannstolen. Stackars liten, han är inte gammal. Usch, så hemskt. Oj, hans hand följde med. Vilken elak kvinna. När Sven-Bertil Taube kom in i bild för tredje gången i filmen, så säger bioblindtolken bredvid mig: Men är det inte Sven-Bertil Taube som är med?

Ibland blev kvinnan lite osäker i sin bioblindtolkning och var tvungen att fråga sitt sällskap på plats 101. Vad pratar de för språk nu då? Svaret: Jag tror det är latin. Så fortsatte det filmen igenom. Det är underbart med bio, eller hur? Stor bild, häftigt ljud, förhoppningsvis en sevärd film och så allt det andra som är rena bedrövelsebonusen. Klibbiga skor av utslagen cola, knaster i öronen av popcorn och tjockchipsen, deltagare i julgransplundringslekarna och så speaker-rösten på plats 102.

OK, jag är medveten om att alla andra också har betalat etthundra kronor för sin entré, men var någonstans på deras biljett står det att de gärna får snacka sig igenom filmen, då de inte hellre väljer att sprätta en godisplastpåse av segaste kvalité eller tömma hinkvis med popcorn så att hela salongen hör. Jag är också medveten om att det är ingen idé att sitta här och klaga. Skulle det vara någon nytta med mina piss-off-tankar, så borde jag har ställt mig upp i biomörkret och hyschat Sscchh! Men hur störande skulle inte det vara? Dessutom stod det inte på biobiljetten att det ingick i priset.

Därför ställde jag allt fokus på filmen. Jag uppbådade en koncentration som nästan förvånar mig själv. Om jag gjorde något liknande i filipin-tävlingen så skulle jag säkert minnas både tävlingsdatum och vinst. Filmen Arn var helt klart värd min möda. Intressant historia. Den är en del av mig och oss alla. Vackra bilder som bara fick mig att längta efter sommar, gullvivor, sjöar och ekar. Ett gott betyg måste vara att jag redan ser fram emot fortsättningen. Helt klart sevärd och intressant, trots att namnet påminner om AllmännaReklamationsNämnden mer än Tempelriddarna.

Ju mer filmen gick så riktades irritationen från speakerröst och popcorn, till allt elände som människor med makt och ibland så dumt som i Guds namn ställt till med. Detta är inte något som vi har lärt oss något av och satt stopp för, utan det fortsätter ännu idag. Det går att lära sig något i biomörkret. Fokusera på rätt saker. Jag överlever popcornknaster och godisprassel, men idiotiska handlingar i Guds namn kan vara dödande. Så vem vet, någon gång reser jag kanske på mig i mörkret och då blir det inte en enkel liten hyschning. Då blir det förhoppningsvis ett rop som ekar, provocerar och stör.

Till dess ska jag ta mig en funderare på filipin-vadslagningen. Kanske kan jag ta Mr T till hjälp. Kanske han hörde vår Tjugondedag Knut-tävling? Nötallergiker som han är så kunde han inte delta. Frågan är om han engagerade sig eller om han var fullt upptagen med att tömma pepparkaksburken under tiden han la pannan i djupa veck på söndagskrysset? Med eller utan pepparkakor, han är en hejare på söndagskryss numera. På återseende med ett leende!

PS. Hörde på radion att Växjö haft tjugo minuter solsken under december månad. Tror att vår stad ligger någonstans på samma nivå i statistiken. Det innebar ca 39 sekunder sol per dag. Det måste vara någon slags miniminivå för vad man överlever. Inte konstigt att jag har så dåligt tålamod i biomörkret. Jag har underskott på solsken. Jag led antagligen av någon överdoseringschock igår, för vilken solskensdag det var! Tog fram mina slipade solglasögon och tog en promenad med Mr T. Jämfört med decembermånaden à la Växjö, så var vi ute och gick i hela fyra månader på en enda dag och det var ljuvligt. Åttio minuter i gassande sol från klarblå himmel. Då är livet så härligt det kan bli och dessutom helt gratis. Förresten Arn-omdömet blir fem klappor av fem möjliga. Svärd, kors, munkkåpor och vacker natur. Med eller utan popcorn.