Jag har en hel att-göra-lista att ta itu med. Istället loggar jag in och sätter mig för att blogga. Jag har inte ens ett förutbestämt ämne att blogga om. Vissa dagar får jag idéer till bloggningar vare sig jag vill det eller inte. Andra dagar då verkar hjärnkapacitetens mätare stå på noll och hur jag än försöker så står det still. Antingen har jag inte lust att skriva eller så tänker jag att det kan väl inte vara intressant att läsa om och så går det som det går. Det blir blogguppehåll. Idag har jag om möjligt hamnat någonstans mitt emellan. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om och ändå så vill jag sätta mig ner och spela tangentfingervalsen. Jag kanske blir inspirerad av Mr T som skapar genom att arrangera musik nere i sin musikskaparstudio. Några vackra ackord slingrar sig upp på övervåningen och omsluter mig.
Själv väljer jag alltså att bloggblotta min dåliga karaktär med att smita undan min att-göra-lista. Detta med att smita undan känner jag inte igen som beskrivning av mig själv. Jag har kanske inte smitit, bara omfördelat tiden litegrann. Innehållet på listan finns säkert kvar och då kan jag ta itu med det när lusten infinner sig på nytt. Idag har jag funderat på om det är min tur att bli lite sjuk. Nästan alla andra i min omgivning är det. Jag behöver inte gå många meter förrän någon är dålig i de mest konstiga baskelusk- och virusangrepp. Tillbaka på jobbet så får jag höra de mest ruskiga sjukdomshistorier som ägt rum under jul- och nyår. Visst är jag tacksam för min familjs ovanligt goda hälsa under de föregående veckorna, men samtidigt känns det nästan förmätet att tala om hur bra vi har haft det under jullovet. Istället lider jag med dem som knappt har märkt att det varit storhelg och där skinkan blev uppskuren endast för att frysas in.
Det blir många julskinkor som får ligga och frysvila till påsk. Julmusten är kanske uppdrucken, annars går den också bra att återuppliva till påskbordet. Har man extra gott om tid och kraft när man piggnat till, så kan man måla korkarna med gul metallfärg och rita en ny kycklingetikett och flaskan är som ny. Innehållet är dock detsamma. Jag har inte koll på hur länge julmust håller sig. Det känns som om detta är något som skulle kunna hända inne på något ICA-lager. Gammal julmust förvandlas till ny påskmust. Precis som gammal köttfärs blir nypackad köttfärs. Den debatten har väl ingen nu levande varelse missat? I så fall var den personen långtidsdäckad av vinterkräksjukan. Kanske ätit nymalen ICA-köttfärs?
En del julmustsorter borde aldrig ha lämnat tillverkaren. Vi fick tag i en sort av en ganska stor och välkänd leverantör av drycker där också flaskan såg lovande ut. Jag tror att jag hade kunnat tillverka bättre julmust själv genom att vrida ur disktrasan och sedan tillsätta lite mörk soya för färgens skull. Vi tog varsin klunk, tittade på varandra och tog en klunk till för att verkligen känna efter att vi hade känt det vi hade känt. Jo, första smaklöken hade alarmerat rätt. Drick inte det här. Vi hade dessutom en flaska till som vi genast var tvungna att öppna för att kolla om det var årets smak från detta bryggeri. Andra flaskan smakade likadant. Istället för en gammaldags tomte på etiketten borde de har smäckat dit en döskalle. Istället för texten Julmust skulle de ha kunnat skriva Odefinierbar dryck med disktrasesmak. Då hade vi inte behövt bli besvikna. Nu fick julsnapsen desinficera munnen och så dit med ny dryck. Jag kan inte för mitt liv förstå hur sådan där smörja får lämna fabriken. Har de ingen typ av provsmakning av tillverkningen?
Nog om detta. Nu är glada julen slut, slut, slut. Även den ledsamma julen är slut, slut, slut och även den sjuka julen är slut, slut, slut. Det enda som inte är slut är vinterkräksjukans härjningar och vinterinfluensans drabbningar. Det är inte ens vinter, men ändå ska vi behöva stå ut med tillhörande sjukdomar. Det är sjukt. Så idag funderade jag på om det var min tur att axla en del av bördan. Jag funderar fortfarande. Något är fel. Kan bara inte sätta fingret på det. Fryser i minsta lilla cell, alltså inte finkan, utan inne i kroppastollen. Jag sänder signaler tillbaka. Har ingen lust att bli sjuk. Får se vem som är mest bestämd. Min vilja eller min kropp. I värsta fall får vi mötas halvvägs och jag tar en liten lagom förkylning. Finns det sådana? I dessa tider av totala utslagningar och sängliggande veckovis? Jag lever fortfarande på det hoppet.
Idag var det ett kärt återseende när lektionerna drog igång igen. Eleverna såg så där lagom trötta ut och de hade den där speciella det-är-långt-till-sommarlovet-blicken. Min uppgift som lärare är att lära dem tecken, men i ett sådant läge är det också läge att tala om att det kommer snart ett sportlov och därefter ett påsklov och studiedagar och några extra lovdagar. Jag kände mig i alla fall något piggare efter avslutad lektion, trots att jag egentligen var mycket tröttare. Det är något av en vitamininjektion att träffa eleverna igen. I kombination med teckenspråk som är ett underbart ämne, visuellt och vackert, så är jag övertygad om att vi kommer att få uppleva sommarlov fortare än vi anar. Tiden går fort då man har roligt brukar man säga.
Tiden går tydligen fort även när man har lätt att hålla sig för skratt verkar det som och nu är det bäst att jag tar itu med listan innan det är dags att göra kväll ordentligt. Lite förberedelser inför lektionen imorgon, byxuppläggning, brevskrivning eller varför inte skriva dit en viktig punkt på listan? Lägg en filt omkring kroppen och drick något stärkande så att uskenheten ger vika. Då blir listan något enklare och trevligare att göra. Det gäller att klä något trist och tråkigt i roligare förpackning. Återigen lite av ICA-filosofin. På återseende med ett leende!
PS. Det är inte troligt att bloggläsare sitter med ett svenskt-småländskt lexikon vid bloggläsningen och jag är medveten om att det kan lätt bli irritation när språkförbistring uppstår. Usken kan säkert vara ett sådant småländskt uttryck där en och annan sätter pannan i djupa veck. Usken är frusen, fast på ett otäckt sjukligt sätt. Men så fnyker det i luften i Småland också, när det snöar små flingor. Ni får ta oss som vi är, för vi kommer inte att förändra oss. Det är lättare att måla kapsylkorkar och ompaketera köttfärs. Smålänningar får man dras med i den vetskapen att man vet vad man får. En ärlig, generös och svårförstådd svensk som älskar sten, sjöar, ekar, enar samt julmust från Åbrobryggeriet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar