Motiverad att äta en semla

Det finns människor som ställer in sitt liv efter OS-klockan i dessa dagar. Sedan finns det människor som går med i grupper på Facebook, som heter ungefär så här: "Vi som inte har ägnat en enda minut åt OS." Jag måste nog ställa mig mitt emellan, om jag ska beskriva mig själv. Visst, jag är superintresserad av sport och skulle gärna vara OS-ledig och nöta TV-soffan dygnet runt. Se alla live-sändningar och även alla sammandrag. Men jag har valt att spara min möjlighet till semester och kompledighet, när jag bättre behöver den. Jag jobbar och försöker kombinera det med att följa, främst svenskarnas, medaljstrider. Det finns sporter som intresserar mig mer och andra mindre. Skidskytte är spännande och perfekt för TV-publiken. Det är säkert stämning också att sitta där på läktaren och vifta med landsflaggan.

Skidor utan gevär är också något jag markerar i TV-tablån. För att inte tala om hockeyn, när den drar igång. Första matchen för herrarna går av stapeln natten mellan onsdag och torsdag. För detta har jag en plan. Jag ska försöka komma i säng någorlunda skapligt och sätter klockan på noll ett punkt trettio. Därefter ser jag matchen, säkert i Mr T:s och sonens sällskap. Om det blir seger, vilket jag räknar med, Sverige möter nämligen Tyskland, så får jag lägga mig glad och extra svensk, för att sova vidare cirka tre timmar. Det gäller att komma ihåg att sätta klockan för den andra väckningen, men vi är då fyra personer i hushållet som ska vakna och dottern är den som inte har varit uppe och nattsuddat. Hon får bli första väckare. Fast å andra sidan är jag lite av en Skalmantyp. Jag har en inbyggd klocka. Om det är extra viktiga tider som det ska vaknas till, så har den inbyggda klockan den tilläggsfunktionen att den väcker en gång i timmen. Det kan vara ganska besvärande, men känns ändå bra med någon slags checkning.

Tillbaka till OS-grenarna. Skidor som ger sig utför backarna är också på min intresselista. Allt från slalom till störtlopp följer jag med stort intresse. I och för sig har väl varje sport sin tjusning. Vi förstår att det ligger många timmars förberedelser bakom dessa få minuter i TV-rutan. Det finns många andra kamper innan själva tävlingen utspelar sig i Vancouver. Kampen mot motivationen, kampen mot skador, kampen mot tiden och kampen mot det egna psyket. Med två idrottssatsande ungdomar i familjen, så har vi följt den omtalade kampen på nära håll under många år. Träningar och matcher har varvats med bruten fot, brutet nyckelben, brutet näsben, finger ur led och avslitet korsband. Jag vill inte ge mig på en gissning hur många gånger fötter eller handleder har varit stukade. Lika omöjligt är det att räkna antalet lårkakor. Fotboll är för det mesta ingen sport, utan en skadediagnos.

Är det inte dags att sluta då, undrar säkert någon med all rätt. Vad är det som driver idrottaren att komma tillbaka? Att besegra skadeläget och ge sig ut på banan igen? Jag är inte själv aktivt utövande av någon idrott, så jag är kanske inte rätt person att svara på frågan. Men om jag ändå ska försöka, så tror jag att det i grund och botten finns en enormt stor kärlek till idrotten. Efter många års träning och aktivitet, så kommer kroppen också till ett läge då det är nödvändigt att hålla igång. Det blir en kick att träna, som personen mår bra av. De flesta av oss kan bara avundsjukt längta efter ett sådant tillstånd. Tänk att springa en mil och njuta av det. Så är det för båda våra ungdomar. För dem har det blivit en livsstil och något som de har valt att lägga mycket tid och kraft på. För att inte tala om motivation. Det går inte att fuska sig till framgång. Det är träning året om.

När då skadorna kommer, så blir livet annorlunda. Vår dotter har fått ta beslutet om att lägga fotbollsskorna på hyllan. Efter en knäoperation för några år sedan och ännu en i nästa vecka, så finns det ingen annan utväg. Det är slutspelat. Det är ett nödvändigt beslut, men därmed inte helt lätt. För nu börjar jobbet med skallen. Hur ändrar idrottaren inriktning när hon, sedan hon var riktigt liten, planerade att bli den första kvinnan i herrarnas fotbollslandslag? Vi vuxna försökte påtala att det var praktiskt taget omöjligt, men det hade hon svårt att inse. Någon ska vara först med det också och så hade vi en punkt på den diskussionen. Du förstår säkert att det har inte varit några problem med motivationen. Nu kommer alla följdfrågor. Vilken idrott är lämplig för ett instabilt knä? Långdistanslöpning? Boxning? Flera månaders hård rehabträning för att bygga upp lårmuskelaturen och så full satsning. Igen. Det är på den nivån vi pratar.

Jag lider med de aktiva då de skadas. Några påstår att det är självförvållat och att ingen har tvingat dem att slita ut hälsenor eller drabbas av muskelbristningar. Jag kan inte riktigt hålla med det ställningstagandet. Fast givetvis får var och en ta vilka ställningstaganden som helst, bara någon har mod att stå emot, när det är helt galna och farliga ställningstaganden. Det är kanske inte nödvändigt att jag drar in Förintelsen och Hitler i muskelbristningsdiskussionen? Förhoppningsvis förstår du vad jag menar. Jag tänker bara att det är mycket som i så fall är självförvållat. Om vi har valt att arbeta vid en maskin, så kan det också innebära skador. Eller jag kan ramla i trappan på jobbet, ska det då också räknas som självförvållat, eftersom jag har valt att tacka ja till ett jobb som har en trapp? Det går att driva varenda sak till sin spets, men jag undrar: Räcker det inte med att vi lider med dem som skadar sig, oavsett om det gäller idrottare eller kontorister? Jag hävdar att bakom alla elaka kommentarer kan det ligga en viss mån av avundsjuka. Vi blev aldrig de toppidrottsmän eller toppidrottskvinnor, som vi imponeras av i TV-rutan eller live.

För min egen del har det aldrig funnits avundsjuka. Jag hade redan på ett tidigt stadium klart för mig att idrott var något som jag skulle glädjas åt från läktaren. All annan aktivitet skulle utföras på amatörnivå. För hälsans skull och för nöjets skull. Om jag skulle ha satsat, så hade jag kanske mött Helen Alfredsson på golfbanan. Hon är årsbarn med mig. Nu är väl inte golf den mest hårt satsande sporten som vi kan komma på, men det var den första som jag kom att tänka på, som är lika gammal som jag. Ett kan vi enas om i alla fall. Hon har lagt fler timmar på gym, löparrundor och förberedelser inför tävlingar än vad jag har gjort och vad jag någonsin kommer att göra. Fast jag kanske har bloggat mer och skrivit mer överhuvudtaget?

Det är svårt att jämföra golf och författande kanske och ska jag tävla i författande, så kommer jag direkt att tänka på J.K. Rowling, som också är född samma år som jag. Rowling som är mest känd för sina böcker om Harry Potter. Jag lägger tävlingspennan åt sidan direkt. Jag saknar glöden för att kämpa med sådan motivation, mot tiden och mot psyket. Jag lägger hellre kampen på annat. Det har du säkert redan märkt. Resten av tiden använder jag just nu åt att zappa mellan OS-kanalerna. För att ge mitt stöd till svenskarna. De som är där av en enda anledning: De har bestämt sig för att vinna och ta hem medaljer till Sverige. Den glansen lyser på hela vårt land, så gläd dig! Lid med dem som lider. Gläds med dem som är glada. Känn sorg med dem som är ledsna. Jag tror att vi kan tänka så även när det gäller idrotten. För den är en del av livet. I OS-tider en stor del. Alldeles för stor del, enligt många. För min del får TV gärna sända dygnet runt. Vart fjärde år. Eller så kan de lägga vinter-OS på sommaren, när de ändå bara sänder repriser. Det skulle vara en välsignelse. Var får jag alla bra idéer ifrån? På återseende med ett leende!

PS. Grattis till Björn Ferry! Guldmedaljör och hoppandes som Benjamin Syrsa på blomutdelningspallen. Nog får vi underhållning av dessa hårt satsandes idrottsmänniskor. Kul att de orkar bjuda på lite jippo även efter avslutad tävling. Vi har smält i oss varsin semla idag. Med all rätt kan jag tycka, eftersom det är Fettisdagen. Den smakade extra gott, eftersom det var sonen som bjöd. Han ringde på min mobil på eftermiddagen och frågade när jag var på ingående, eftersom han tänkte ställa till med semlefest. Innan han åkte iväg till träning och sprang av sig alla kaloribomber som bombaderar våra kroppar. Värre för mig och Mr T som hamnade i hejarklacken framför TV:n. En dag vart fjärde år må det vara hänt. Eller vad tycker du?