Med en touch av frid och förnöjsamhet

Fridhemsplan. Smaka på namnet. Frid, hem plus s, hemsk utan k och plan. Frid och hem på samma plan. Nu ordleker jag och det är nog för att jag inte orkar annat nu. Behöver flippra ur och då blir det i bloggutrymmet. Jag sitter på mitt rum på vandrarhemmet på S:t Eriksgatan tjugo i Stockholm. Vandrarhemmet med hotellstandard. TV och dator på rummet. Jag har dessutom fått dusch och toalett på rummet. Ja, alltså, det finns ett separat badrum som tillhör rummet. Jag behöver inte springa i korridoren för att gå på toa eller för att fräscha upp mig i duschhörnan. Sådant betyder mycket. Det är jätteskönt. Vandrarhemmet tycks ha satsat på rätt saker. Skön säng, fräscha möbler, förkromad duschblandare av märket Mattsson, TV och dator i samma skärm. Rummet är litet och påminner om en båthytt, men för mig är det precis vad jag behöver. Varken mer eller mindre.

Så här dags igår var jag trött och stressad. Just nu är jag trött och nöjd. Helt fantastiskt vad som kan hända när enbart ett ord byts ut. Livet har mycket gemensamt med psalmskrivning kan jag våga påstå. Jag har förflyttat mig från Gävle till huvudstaden med tåg. Efter att ha fixat ett SL-kort för tre dagar, så satte jag mig på tunnelbanans gröna linje mot Farsta. Bytte till buss vid Farsta Centrum för att åka vidare till Stora Sköndal. Ett otroligt vackert område i traditionsrik miljö. Det var som en mindre stadsdel. Ett samhälle i samhället på något vis. Bussen stannade direkt utanför grindarna. Jag hade sällskap på bussen av några deltagare i psalmskolan och vi slog följe mot Stefansgården, där kursdagarna skulle hållas. Dagen inleddes med lunch i restaurang Magnolia. Jag är inte så mycket för syntetiska blommor, men jag har förståelse för att det kan bli dyrt att skaffa fram naturliga Magnolior mitt i den svenska vintern. Så jag lät mig inte störas av blomvasarna på borden. Jag hade full gärning att njuta av lunchen. Psalmskolevännerna var samlade. Lunchen bestod av en plockbuffé.

Idén med att vi ska tillbringa dagarna på Stora Sköndal är att det pågår ett samarbete mellan Psalmskolan och Kyrkomusikerutbildningen som finns på Stora Sköndal. Vi har fått skicka in texter, som eleverna på musikutbildningen har tonsatt. Jag har fått båda mina texter tonsatta. En text dessutom av två olika elever. I eftermiddags har jag fått träffa två av eleverna och fått deras kompositioner presenterade för mig. Det var mycket spännande. Helt plötsligt blir en text till en sång. Visserligen kan en text sticka ut och beröra, men i jämförelse med att den blir tonsatt, så känns den platt. Precis som orden som är tryckta på papperet. Notbladet låter orden få bli befriade och de får dansa ut på äventyr. Jag tillät mig att följa med på det äventyret. Därför sitter jag nu här trött och nöjd.

Det var intressant att höra tonsättarnas tankar om texten. Varför de hade valt just min text och vad som hade berört dem. Det kändes lite hedrande. Det går inte att sticka under stolen med det. Ett litet kvitto på att det jag har skrivit kan få betydelse för en annan människa. Det är gott så. Om den sedan inte kommer med i en ny utgåva av psalmboken, så är det inte någon big deal. Jag är trött och nöjd. Ibland är det tillräckligt. När vi hade fått träffa tonsättarna, så var det dags för att sitta i stor grupp och sjunga igenom alla sångerna. Jag tittar fram från mitt gömställe under stolen igen och säger att det var stort. Det kändes högtidligt. Där sitter ett gäng textförfattare och ansvariga för Psalmskolan, tillsammans med ett gäng musikstuderande och deras lärarstab och sjunger vår gemensamma produktion. Jag måste smälta ögonblicket. Det känns skönt att få stänga dörren om sig. Dra sig in i lilla vandrarhemskabyssen och bara reflektera. Min baby, min text, har växt till sig. Jag kan inte längre bara trycka den mot mitt bröst och hålla om den. Den har fått stå på egna ben en tid. Den har kanske varit ute på ett dagis och fått tas om hand av dagispersonal i form av tonsättare. Livet förändras.

Jag hade sett fram emot att få blogga på vandrarhemsdatorn och hade inga problem med att låta TV-bilden stryka på foten, för att jag skulle kunna logga in på bloggsidan. Tyvärr verkar alla andra som vistas här på vandrarhemmet tänka detsamma. Inloggningen är seg som tuggummi och jag har nu väntat i över en halvtimma på att loggas in. Jag gav upp och nu är det iPhonebloggning som gäller. Du anar inte hur pillrigt små touch-tangenterna är. Det är snuddande nära hela tiden att A blir S och så vidare. Jag har visserligen gott om tid. Det är bara jag och tiden i kabyssen just nu. Jag kan blogga hela natten om jag vill. Ska inte åka härifrån förrän halv nio imorgon bitti. Då väntar en ny dag på Stora Sköndal. Jag undrar om det finns så många fler platser på jorden, som gör sådant skäl för namnet. Stora - området är gigantiskt. Skön - och obeskrivligt vackert. Dal - inte ens i den mörkaste dal är jag rädd för något ont, därför att du är med mig. Jo, nog har jag märkt Herrens hand över min dag. Han har puffat, burit och lett mig framåt. På tal om namn, Fridhemsplan är inte så tokigt det heller. Jag har gjort mig hemmastadd och har till och med dragit lite möbler. Så jag hoppas att du märker att bloggen andas frid. Därmed hoppas jag att vi är på samma plan. Om inte, så ska du veta att imorgon är en annan dag. På återseende med ett leende!

PS. Detta blir mitt första touch-tillägg och då vill jag passa på att gratulera Adina som har födelsedag idag. Hoppas det har blivit paket, tårta och sång. Antagligen har det väl varit skola också, men det är sådant som ingår i tonårslivet. Hipp hipp HURRA! Jag lyckades undvika att det blev HURRS. Hur nöjd och fridfull den här bloggen verkar, så var det den mest jobbiga någonsin. Framtouchad genom iPhone. Därav den något förkortade versionen. Några tänker säkert: Hoppas hon tvingas bloggtoucha ofta...