Geléstrikland med hjärta för fotboll, Jesus och chokladdoppade jordgubbar

Imorgon kära bloggläsare är det internationella geléhallondagen. Jag borde beställa hem ett helt lastbilsflak åt min älskade svärfar och tippa av alltihop på hans infart. Inte för att han borde äta allihop, men för att han brukar kalla dem för jungfrubröst. Det uttrycket är han säkert inte ensam om, men det är en gullig liten beskrivning av kvinnobröst. Förhoppningsvis behöver inte de kvinnobröst som har ammat flera barn bli uppkallade efter marshmallows som har smält. Jag vet inte vad som skulle vara passande, men visst vore det trevligare om en chokladdoppad jordgubbe blev kallad för tanttutte? Med lite fransk brytning, så skulle det kunna bli en flott efterrätt på lyxkrogen. Tyvärr får svärfar stå över geléhallonen. Han bär omkring på åldersdiabetes. Det får bli en hälsning till världens bästa svärfar. Jag tänker på honom när jag ser ett geléhallon. Annars också. Imorgon är han i mina tankar på den mycket speciella dagen. Kom ihåg: Internationella geléhallondagen.

På något sätt känns det som om godistillverkarna har gjort upp detta och försöker föra oss vanliga medborgare bakom ljuset. De kör maskinerna med det sega rödfärgade godiset för fullt och fyller ask efter ask till Alla hjärtans dag. För att få sälja slut på alla överblivna askar, så kommer Internationella geléhallondagen direkt efter. Visst verkar det som jag har löst ett stort och okänt mysterium? Det har nog ingen större effekt på de stora världsproblemen, men nog borde det kunnat ha bli Internationella lakritsdagen lika gärna?

Okej, jag ska inte låta den här bloggen sticka iväg i en massa spekulerande om godistillverkarnas fifflande och pengainkassering, utan hålla mig till väsentligheten i livet. Det är Alla hjärtans dag. Låt oss börja bakifrån. Med ordet dag. Detta är en dag av årets trehundrasextiofem. Hjärtan vet vi alla vad det är. I kroppen sitter ett och som är nödvändigt för att vi ska leva. Utan hjärta dör vi. Bokstavligen. Utan hjärta kan vi dö även bildligt. Jag har en stor förkärlek till hjärtan. Dels för att jag gillar formen, men också för att det står som symbol för något varmt, levande, rött, kärleksfullt och brinnande. Något som klappar för att hålla igång livet. Något som klappar för andra. Jag tror att du är med mig så långt. Låt oss så stanna inför ordet alla. I samband med de övriga orden, så känns det som om vi stöter på problem här. Är detta en dag för alla?

Jag tror att de flesta av mina bloggläsare vet att jag är en person som tar första bästa tillfälle till att fira i livet. Alla hjärtans dag är inget undantag. Jag utdelade små presenter redan igår till mina älskade barn och min älskade make. Bara för att de är så älskade av mig. Jag vet mycket väl att det inte sitter enbart i gåvorna, utan lika mycket i kramen och i orden: Jag älskar dig! Gåvorna fick bli en symbol. Det är saligt att giva. Ja, det gör mig glad faktiskt. Idag har kottarna varit ute på vift, så Mr T och jag fick dela den här dagen på tu man hand. Vi lagade en riktigt god söndagsmiddag och korkade upp en flaska rött och det bästa av allt, vi tog oss tid vid matbordet. Vi satt där i de levande ljusens sken och delade livet. En gåva, så otroligt vacker.

Trots att livet är så gott mot mig, så kan jag ändå inte låta bli att snubbla in över ordet alla igen. Det går ju att dra upp hur många exempel som helst på människor som idag inte har fått gåvor. Ingen ros, inga jungfrubröst, inga kort, ingen god middag, ingen biobiljett, ingen välgångsönskan på Facebook. En liten pojke som är i femårsåldern har idag blivit utnyttjad på ett hotellrum i Thailand. Utnyttjaren är en kåtbock från Sverige. En filipinsk kvinna utnyttjas som sexslav långt ifrån sin hemby. Männen kommer från alla möjliga olika länder. En man ligger i sitt knarkrus på en allmän toalett någonstans i Stockholm. En åttiofemårig dam sitter sedan många år ensam och isolerad i sin lägenhet. Hemtjänsten har fyllt veckoransonen av färdigförpackad mat i kylskåpet. Alltihop står obrutet kvar på samma hylla, som den sattes in på. Idag är det Alla hjärtans dag och precis som på julaftonen, så påminns många människor om hur ensamma de är och hur de lever i avsaknad av kärlek.

Jag har en känsla av att försäljningshysterin över Valentin-artiklar har minskat eller så beror det på att jag inte har varit så mycket på stan den senaste tiden. Jag skulle vilja använda dagens bloggutrymme till en uppmaningsplats. Ta tag i den här dagen. Passa på att säga till dem som står dig nära att du älskar dem. Gör upp eventuella oförrätter. Visst, vi kan gärna uppmuntra varandra med små gåvor eller avnjuta lite extra gott till fikat eller på middagsbordet. Men samtidigt kan det få bli en dag till eftertanke på hur vi ska kunna sprida kärleken över världen. Kärlek är bara ett ord som kan skrivas eller uttalas. Men dess verkan måste ske i handling. Jag tror att där har vi ett mysterium att lösa som kan påverka världsproblemen. Något helt annat än geléhallonen alltså. Vi kan börja med kyrkan. Det finns hur många bibelord som helst som talar om kärlek. Jag har för mig att enbart i Nya Testamentet, alltså andra halvan av bibeln, så finns det tvåhundratjugosju verser som innehåller ordet kärlek.

Ändå verkar det ha blivit enbart ett ord, som oftast stannar i skrift eller uttalat, men är helt verkningslöst. Det står även i bibelordet: Se, hur de älskar varandra, när det talas om församlingen. Men verkligheten visar att det finns så många oförrätter och elakheter inom församlingar och det är inte ovanligt att det förklaras med att i församlingarna finns det människor. Jag kan gråta av en sådan förklaring. I församlingar finns nämligen inte vilka människor som helst. Där finns visserligen vanliga människor som du och jag, men som har valt att följa Jesus. De har tagit emot honom i sina hjärtan och bekänt hans namn. Ett tecken på att de är räddade, frälsta, från ett liv som innehöll hinder i relationen till Gud. Jag tycker det verkar som om vi inte släpper de där hindren, utan drar med oss dem in i den kristna gemenskapen. Det blir mest snack om Guds ofattbara kärlek och om hur vi betraktar oss som syskon. Det verkar som om det är den där omtalade syskonkärleken, som innebär tjuvnyp och godisstölder. Vi verkar inte ha vuxit ur sandlådan. Istället för sandkakor så kastar vi hinkar med skit på varandra. Låt oss genast sluta upp med sådant dravel. Jag begär inte att vi ska älska alla. För det tror till och med jag är en omöjlighet. Men vi kan sluta upp med att hata varandra. Det är mer kärlek i icke-hat än i icke-kärlek. På något konstigt vis tycker jag faktiskt det.

Om nu vi ska få Alla hjärtans dag att gälla alla, så kan vi inte bortse från vår egen del av tillvaron. Det börjar alltid med oss själva. Visst, det är frestande att titta på någon annan människas tillkortakommanden. Det är enklare, gör inte lika ont och kan till och med verka roande. Det vi inte tänker på är att vår egen kärlekslöshet finns kvar. Det är ungefär som att smita undan städningen eller disken och tro att den inte finns kvar när man kommer tillbaka. Vi kan inte rättfärdiga våra egna brister, genom att oja oss över andras. Vi kommer inte undan livsstädningen eller livsdiskningen. Det vi får förlita oss på är att vi har en vän som, en gång för alla, har tagit alla de här problemen och bekymren på sig. Känner du honom som till vår jord, kom för att tala kärlekens ord? Ensam, föraktad, hatad han blev. Syndares vän, i döden man drev. En gammal sjuttiotalssång. Den känns högaktuell. Inte ens Jesus hade varit inräknad i Alla hjärtans dags-firandet. Därför vet han hur det känns. Att stå utanför. I knarkarkvarten. På bordellen. Känner du honom? Minns att till och med Petrus förnekade. Tre gånger. Lika många gånger som antalet ord i Alla hjärtans dag eller i betygelsen Jag älskar dig! Lika många gånger som Petrus hade förnekat, fick han svara på frågan: Älskar du mig? Lika många gånger svarade han: Herre, du vet att jag har dig kär. Så får Petrus uppdraget av sin Mästare att leda de första kristna och sprida budskapet vidare. Uppdraget står kvar. För kyrkan, för församlingen, för dig och för mig. Vi ska låta det spridas vidare. Till alla hjärtan. På återseende med ett leende!

PS. Vi har fått hem en trött men mycket lycklig son. Han åkte till Bollnäs klockan sju i morse. Bollnäs, vilket passande ortsnamn för att spela SMspel i Futsal. Femmannafotboll inomhus. Hans pojklag som han tränar har gått vidare till spel i Göteborg om några veckor. Där ska åtta lag göra upp om SM-titeln. Laget från lilla Hille ska bland annat möta Brommapojkarna. Ett av de bättre pojklagen i Europa. Mitt hjärta gläds med sonen och fotbollsgrabbarna. Jag vet hur mycket hjärta och kärlek till sporten, som ligger nedlagt hos min grabb. Ett hjärta och en kärlek som han är suverän på att sprida vidare. Jag önskar dem allt gott och hoppas att Gestriklands Fotbollsförbund bjuder till på resan till Göteborg. Det här är en ganska unik händelse för ett pyttelitet fotbollsförbund och många gånger ett mycket inskränkt sådant. Nu finns det chansen att inte agera lika segt och konstlat som geléhallon. Låt det mer bli som lakrits med citronfyllning. Hillefärgerna. Svart och gult.