Jag är inte gravid, men nästan

Jag har full förståelse för att jag kanske inte ska vänta så länge med att göra slag i saken och tatueringsblogga. Det går inte bara att släppa en bomb och sedan låta bli att se hur konsekvenserna blev. Är det förödelse där ute? Springer det omkring en massa förvirrade bloggläsare och undrar vad det är som är fel i världen? Behöver jag anförskaffa syrgastuber och terapibehandlingar? Eller räcker det med att jag skriver bakgrundshistorien och nuläget? Jag tror på det senare. De läsare som blev totalt chockerade ligger kanske fortfarande avsvimmade och kommer därför inte läsa eller så har det bestämt sig en gång för alla: Nu får det vara slutläst på alla tokigheter!

Under cirka en månads tid har jag gått och burit på vetskapen om vilket datum som själva tatueringen skulle sättas på plats. Det har varit en minivariant på att veta att jag är gravid, men det syns ännu inget yttre tecken. Fast första besöket på MVC, alltså Mödravårdscentralen, är avklarat och tiden för förlossningen är uträknad. Nu jämför jag inte alls barnafödande och tatueringsupplevelse, men den där lite hemlighetsfulla vetskapen var lite åt samma håll.

Fast är jämförelsen så tokig egentligen? Mr T:s och mina barn har varit efterlängtade och ganska så planerade. Ändå när första graviditetstestet visade positivt, så kom alla välkomnande känslor tillsammans med alla tvivlande känslor. Detta hisnande resultat, som så totalt stjälper ens världsliga föreställningar och går över i något slags okontrollerbart gudomligt stadium. Att göra, att vänta och att föda barn är en obeskrivlig lycka, samtidigt som det visar hur små vi är som människor. Det skakade rejält i knäna ska jag erkänna. Livet skulle förändras och aldrig mer bli som förut.

Jaget förflyttades över till det lilla frö som växte inne i magen och så har livet varit jag-frånvänt sedan dess. Allt snack om att förverkliga sig själv och leva ut sina drömmar, blir aldrig till fullo. Modersrollen är så stabil att allt annat bleknar inför det faktum att göra sina barn till självgående varelser, beredda för en ofta ganska hård värld. Jag vill inte påstå att jag är den perfekta mamman, långt ifrån, men jag vågar sticka ut hakan och säga att jag är den mamma som har mest kärlek i sitt hjärta för just våra barn. Det är en kärlek som jag skulle kunna ge mitt liv för. En salig blandning av hönsmammeri, curling-morsa, tjatmamma, regelverk, stå-på-egna-ben-uppmuntrare, pep-talks-mother och kärleksslösande och ösande öm moder. Som sagt, mina barn skulle säkert kunna hitta en bättre mamma på många sätt, men de skulle få leta ihjäl sig efter en som älskar dem mer. Ingen av dem läser min blogg, så jag kan skriva detta utan att vara pinsam och så får jag tala om det till dem direkt istället. Jag älskar dig!

Jag har genom åren lärt dem lite teckenspråk. Det har ingått i den övriga allmänbildande uppfostran som de har genomlidit. Ett tecken tror jag har fastnat hos dem båda och det är tecknet för I Love You, en kombination av I-L-Y i det amerikanska handalfabetet. Med internationell spridning och till svenska översatt till: Jag älskar dig! Efter min kärleksförklaring till mina barn, så snurrar jag in på tatueringsspåret igen. Jag har alltid haft förmånen att känna mig älskad. Av mina föräldrar, min bror, min morfar, min farmor, min man, mina barn, släkt, vänner och även av arbetskamrater och elever på skolan. Det är inte så svårt att älska tillbaka. Det blir ett givande och tagande på något älskvärt härligt sätt.

En grupp som jag särskilt vill nämna i detta sammanhang är döva människor. De ingår redan i några av grupperingarna som jag nämnde tidigare och jag nämner dem inte på grund av att de är döva, alltså att de inte hör, utan jag nämner dem för att de betyder så otroligt mycket för mig. De har lärt mig så mycket. De utvecklar mitt teckenspråk, som jag för övrigt tycker är det vackraste språket i världen. De tar emot mig med öppen famn i en ny kultur. Jag som hörande har fått komma in i dövkulturen och jag trivs så bra där. Nästan så att jag ibland kan uppfatta min hörsel som ett handikapp. Jag störs av alla ljud och av allt snack runt omkring. Jag har faktiskt funderat på om jag ska använda öronproppar eller hörselskydd som ett slags hjälpmedel. Jag skämtar inte. Jag är fullt allvarlig. Det dövkulturen har som vi hörande missar är vikten av att se varandra. Döva slänger inte iväg ett tecken i luften utan att någon ser det. Vi hörande kastar ord över axeln ganska ofta utan att ta oss tid att se den andra i ögonen. Så jag trivs och har världens bästa jobb. Men jag blir trött av att uppfatta allt visuellt. Jag får ont i axel och nacke av tecknandet. Jag störs av alla ljud runt omkring. Jag vill ha tyst. Men jag accepterar att ingen kan få allt här i livet.

Tanken om att tatuera mig kom i femtonårsåldern. Jag vet inte om det fanns någon tatueringsfirma inom Smålands gränser på den tiden. Jag brydde mig aldrig om att kolla upp det heller. Det hade varit att slösa med energi. Sådant gjorde inte väluppfostrade flickor och det skulle bara ha blivit avsnäpst med ett typiskt småländskt uttryck som jag inte kan stava till. Ungefär: höp-sch-t. Alltså någon slags frustrerad fnysning. Jag tror i kombination med ett russinskrynklat ansikte av missnöje. Detta var på den tiden som ungdomarna fortfarande gjorde som föräldrarna sa och påbjöd. Nåja, jag gjorde i alla fall detta. Sedan dess har den småländska frikyrkouppfostran suttit i ryggmärgen och den har jag haft nytta av. Mestadels. Så detta handlar inte om någon revolt eller ställningstagande mot tältmöten och alkoholförbud. Detta är mer en aha-upplevelse om att livet pågår faktiskt här och nu. Medan vi lever det. Jag vill inte tillhöra den skara som skjuter upp allt till sen, bara för att konstatera att det kommer aldrig något sen.

Mina barn har ju vetat om att jag haft en längtan om att tatuera mig. Tänk om jag så går och trillar av pinn en dag och de får fundera på frågan: Varför tatuerade hon sig aldrig? Eller så får de fundera på konstaterandet: Nu hann hon inte tatuera sig som hon ville. Ja, nu blir inte detta något problem, utan de kan lugnt och stilla konstatera: Tänk, hon gjorde det! Helt crazy! Cooolt! Jag vill förtydliga att jag har inte tatuerat mig för att barnen ska få något att prata om efter min eventuella bortgång. Jag är ju småländsk, så nu när jag har tatuerat mig vill jag få valuta för pengarna och leva så länge det går med den här bilden.

Jag hoppas inte mina arbetskamrater blir förvånade om jag kommer i shorts eller kjol utan strumpor någon dag, när termometern fortfarande visar minusgrader. För nu har jag kommit i det här läget att jag gärna vill visa omvärlden min tatueringsbaby. Den sitter på höger ankel. Nu är det strumpor, byxor och kängor som döljer den. Lite som att köra med presenning på barnvagnen. Jag har den på bild på mobilen och har visat den för några väl utvalda och reaktionerna har varit olika. Även hos mig. Jag fick totalt motsatt reaktion hos en vän än den jag hade förväntat mig. Jag trodde att jag riskerade vänskapen, men vännen tyckte spontant det var läckert. Bloggaren är fel ute ibland.

Motivet då? Det är inte bara den lutherska uppfostran som har dragit ut på tatueringspremiären. Jag har inte bestämt något motiv tidigare. Jag är inte prålig av mig, så det fick inte bli slingrigt och puttinuttit. Jag älskar hjärtan, så någon variant på det var möjlig, men inte helt rätt. Så en dag fanns den bara där. Handen, som på teckenspråk betyder: Jag älskar dig! Det är mitt tack tillbaka till döva människor som jag älskar så mycket. Jag älskar dig! Jag älskar ditt språk. Jag älskar den kultur som du kämpar i. Jag älskar våra möten och jag tackar Gud för att han i min ungdom kallade mig att jobba med döva. Jag har ingen aning om vad Han tycker om tatueringar, men jag är säker på att Han är glad över att jag är lycklig.

Jag oroar mig inte för den dag då det är dags att knacka på Pärleporten och möta han Sankte Per. Jag hoppas jag kommer i shorts eller i kjol, så han ser min fina tatuering. Jag tror därmed att vi har fått ett intressant samtalsämne som leder oss in på de viktiga sakerna i livet. Kärlek, förståelse, kommunikation, gemenskap, tillhörighet och att vi alla har ett behov av att bli sedda. Så världen må gärna fördöma min tatuering. Jag är skapt av vår Herre och Han gav mig rätten att bestämma själv över mitt liv. Jag har inte hittat någonstans i Bibeln att det är fel att säga: Jag älskar dig! Spelar ingen roll om det är i ord, tecken eller bild. Jag valde en tatuering på höger ankel. Men det fungerar säkert lika bra att börja med ett leende? På återseende med ett leende!

PS. Idag var det bokreastart. Jag hann bara med att införskaffa en titel på lunchen på min stiftsturné, men den var inte så pjåkig. Frälst, förmögen, förskingrad. En bok om Hanna Lindmark och Margaretaskolan. Efter många år som fosterbarn och piga öppnar Hanna Lindmark (1860-1941) en egen matservering. Snart äger hon en blomstrande affärsrörelse med butiker, restauranger, festvåningar och hushållsskolor över hela landet, slotten Steninge och Mauritzberg och Dicksonska Palatset i Göteborg. Vid sin död testamenterar hon allt detta till fyra missionssällskap. Efter tjugo år i deras ägo går Margaretaskolan under i tysthet. Vad hände? I ett kassaskåp finner författaren dokument som avslöjar skandaler, bedrägerier och en förhoppning om välgörenhet i Guds namn som aldrig infriats. Och vad som var tänkt som en framgångssaga blev något helt annat.

Säkerligen läsvärd. Imorgon blir det ett besök i ett par boklådor i Gävle. Det är något visst att inandas bokhylleluften. Inte för att bokhyllorna här hemma är tomma. Förra året gick tolv papperskassar iväg till välgörenhet. Det märks inte alls. Jag vill inte bara skriva böcker. Jag vill läsa också. Får be om två tjänstledighetsår tror jag. Eller åtminstone en lång sommarledighet. Jag, böcker, shorts och Jag-älskar-dig-tatueringen. Mina vårkänslor är som en nyss begynnt graviditet. De finns där inne någonstans, men det finns absolut inga synliga tecken alls.