Tillbaka hemma vid invant tangentbord. Återigen på kort tid får jag användning för orden: Borta bra men hemma bäst. Jag kom tillbaka med tåg till Gävle för en dryg timma sedan och har hunnit packa upp och sorterat tvätten. Drog till och med igång en tvättmaskin. Det är konstigt med bortavaro, men det ger en ny insikt om hur bra det känns att vara vardagsnyttig också. Mr T har hållit ställningarna på hemmaplan och det gör han med bravur. Jag har alltså inte ett inferno som väntar här hemma. Vårt äktenskap är alltså inte av modell neanderthalare eller inte ens femtiotalare.
Vi har delat de senaste dagarnas händelser som vi har upplevt var och en på sitt håll och nu sänker sig kvällsfriden. Det är skönt att vara hemma och det verkar på familjen som de tycker det är skönt att jag är hemma. En ruggigt härlig kombination. Den här dagen startade i ett kyligt Stockholm. Det fanns ingen termometer i kabyssen jag vaknade i, men jag har frusit två nätter på raken. Jag ser därför fram emot att få dela dubbelsängen med Mr T, som ofta fungerar som värmepanna och så har jag dessutom filtar inom räckhåll. Jag tror inte det kommer att behövas. Vi har bättre täcken här hemma, än det på vandrarhemmet. Jag kunde givetvis ha gått upp till receptionen och bett om en extrafilt, men kombinationen trötthet och nöjd-med-att-inte-behöva-gå-på-toaletten-i-korridoren gjorde att jag avstod. Det fungerar med att slå åkarbrasor också. Jag var tillräckligt trött och somnade om hela tiden.
Träden var frostbelagda när vi väntade på färdmedlen ut till Sköndal i morse. Otroligt vackert! Fast nu ska jag bevisa att jag inte är 08:a. Detta eviga trängandes med alla resenärer i tunnelbanan och på bussar är inte min melodi. Det verkar inte vara någons melodi. Jag har inte sett så många neddragna mungipor hos en samling människor, som på tunnelbanevagnarna i Stockholm. Om någon, mot förmodan, skulle le, så skulle det betraktas av tomma ögon och ansiktsdrag. En uteliggare, en dokumentportföljsbärare, en karriärskvinna, en fembarnsmor, en tonåring, en pensionär - alla har de det gemensamt: de ler inte. De skrattar inte. De har inte ens en nervös ryckning i mungipan. De är totalt nollställda. Det måste vara svårare att ta en mobilbild på en människa som ler i tunnelbanan, än att kamma hem högsta vinsten på lotto.
Jag kan inte klandra dem. Stockholm kan vara fruktansvärt vackert. Hela stadsbilden, vattnet, caféerna, restaurangerna, pulsen och allt annat som gör Stockholm till världens vackraste huvudstad. Fast detta gäller egentligen bara platser som man väljer av egen fri vilja. Att tvingas ner i tunnelbanan är något helt annat. Det händer något illavarslande när människor kommer innanför spärrarna. SL står för Stockholms Lokaltrafik. Det skulle också kunna stå för Slut-Lett.
På tal om slut. Nu är det slut på andra tillfället för psalmskolan. Jag har fått feed-back på mina texter och nu är det dags för att se framåt. Nästa gång vi ses, så är det i början av maj och en ny träff hos Birgittasystrarna i Djursholm. Jag känner mig inspirerad och hoppas att jag kan komma igång och skriva en del texter. Jag har små tankar som jag vill förverkliga. Jag tror att solen, värmen, fåglarna och explosionen av vårblommor, kan ha god inverkan på skapandet. Det blir på något sätt som att livet återvänder i naturen och då dras jag med. Några påstår att det är så underbart med en riktig vinter och jag kan hålla med så långt att det kan vara nödvändigt med en riktig vinter, för att vi ska uppskatta snösmältningen och vårvärmen.
Låt mig förklara. Jag håller med om att det är bättre med en riktigt kall och snörik vinter, än en blaskig och grå utdragen sörja. En solig vinterdag går det inte att klaga. Ändå tror jag att det har kommit för mycket av allt det goda. Hur nödvändigt är det med en bistert kall vinter, de dagar då bilrutorna är alldeles nedisade och billåset går trögt? Fråga alla människor som sitter på akuten och väntar på att få en arm eller ett ben gipsat, hur härligt de tycker det är med isfläckar under snön. Jag tror inte husägaren är så glad åt snön, när altantaket ger vika eller när plogbilen inte ser staketet, utan det åker med i det allmänna bortforslandet av snön.
Någonstans i all denna eländeskyla, så tror jag på nyttan med den. Jag tror nämligen på motsatserna. Vi behöver kylan, för att uppskatta värmen. Vi behöver den grå himlen, för att längta efter den blå skyn. Det skadar inte att bylsa på sig mössa och halsduk, för att under tiden sucka: jag är en shortsmänniska. Så på något sätt är det bra med tunnelbanan i Stockholm också. Jag tackar Gud för alla icke-leendes människor. Där gjorde mitt leende massnytta idag på morgonen. För är det något jag aldrig vill sluta med så är det att le. Idag passar det bättre än någonsin att skriva: På återseende med ett leende! Men förhoppningsvis dröjer det innan jag åker tunnelbana igen. Den ger mig motsatslängtan och jag vill mycket hellre promenera längs "nedre vägen" i Hille. Bort över fälten mot kyrkan. Helst i shorts, men vintermundering går också an. På återseende med ett leende - igen!
PS. Idag är det Carl Michael Bellmans dödsdag. Årtalet var sjuttonhundranittiofem. Han har alltså fått sin grav snötäckt under många år. Täcket som jag tycker att vi bör lyfta på när det gäller för Bellmans del, så är det att han skrev många psalmtexter. Utan att ha varit på psalmskola. Så på något sätt tycker jag han har företräde in i nästa psalmbok. Bellman är ändå Bellman och det behövs en Bellman, en tysk och en norrman då och då. Så att folk får le!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar